
Jag minns att jag blev väldigt gripen av boken när jag läste den. Mest för att det är ett sorgligt levnadsöde den berättar men också för att jag förstod att vi faktiskt bott i San Francisco samtidigt. Och även om jag inte umgicks i de kretsarna så syntes på den tiden fortfarande en hel del övervintrande "hippies" där, många ganska illa åtgångna. Jag tror nu inte att jag någonsin träffade just Annika Östberg men jag minns tydligt en svensk kvinna jag träffade en gång på en bar där som hade "fastnat" och som sade mig att jag skulle vara glad att jag inte varit där under "flower power"-eran. Hon gjorde ett sorgligt intryck på mig och när jag läste Sorgfågel kom jag att tänka på henne.
SvD 1 2 3, DN 1 2
2 kommentarer :
Visst är det sorgligt. Men glöm aldrig offren.
Men hon höll aldrig ens i vapnet! Jag tycker Annika är ett lika stort offer. Jag tycker att det är på tiden att hon får komma hem!!
Skicka en kommentar