3 dagar - 2 musikupplevelser utöver det vanliga

På tre dagar har jag varit på två konserter med musik så underbar att tårarna inte var långt borta.

I lördags Carmina Burana på Folkoperan. Sju stolar och sju kvinnor som berättar episoder ur sina liv. Sedan drar kören igång ... Det är storslaget.

Ikväll First Aid Kit på Cirkus. Fantastiska röster. Genuin musikalitet. Underbar energi ... Det är svårslaget.

Fascinerande Björk

Igår kväll avslutades alltså mina festivaldygn med Björk på Stockholm music & arts och det var en upplevelse för både öron och ögon. Med en peruk/huvudbonad som påminner om en överdimensionerad geisha-håruppsättning och en tunika bestående av vad som närmast ser ut som garntrådar rörde hon sig fram och tillbaka på scen framför den isländska kören Graduale Nobili. På tre stora skärmar flödar stjärnhimmel, havsdjur och psykedeliska mönster. Och så musiken, som svårligen låter sig beskrivas, ömsom entonig mässande och ömsom bombastisk.

Jag gillar att Björk, via en av skärmarna innan konserten började, bad att publiken inte skulle fota eller filma utan istället delta i upplevelsen. Och jag gillar att hennes önskan hörsammades av så gott som alla och att man därför slapp se alla dessa kameror och smartphones som annars ofta skymmer sikten. 

I gengäld lovade hon lägga upp foton på sin sajt för alla att hämta och här är ett av dem.

Mer om konserten här och här

Grattis Köpenhamn

Jag trodde att jag lyssnade på något humorprogram när jag hörde att Eurovision ska hållas i Malmö, men det visade sig att radion var inrattad på Dagens eko och att det faktiskt är sant. Man kan ju undra om den illmarige Reepalu har någon hållhake på SVT. Eller så kanske Eva Hamilton tycker att det är bra att det inte är så många som kan få biljetter till att se Eurovision live på plats. Då måste de ju se det på TV i stället och det ger ju finfina tittarsiffror.

Malmö arena lär ha en maxkapacitet på 15000 åskådare, men med tanke på att den här typen av evenemang brukar kräva ganska stor scen och på att "green room" tar upp ganska mycket yta, så lär det bli betydligt färre antal biljetter att sälja. Däremot behöver man knappast oroa sig över Malmös eventuella brist på hotellrum. Det flesta lär övernatta (och äta och turista) i Köpenhamn i stället. Så grattis Köpenhamn får man väl säga.
ab - svd - dn

En eftermiddag på Dramaten

Om man är en vuxen man och råkar hamna på en teaterföreställning som man inte uppskattar så behöver man väl ändå inte sitta och sucka sig igenom hela föreställningen? Särskilt inte som den bara är 1  och 40 lång och man på det hela taget sitter ganska bekvämt.Men tydligen ansåg herren som satt snett bakom mig på Dramaten häromdagen att han var tvungen att visa sitt missnöje på detta sätt.

Föreställningen i fråga var Mats Eks version av Spöksonaten. Helt suverän tycker jag. Det var förvisso inte helt enkelt att förstå allt det som hände på scen - och det var en hel del. Full rulle mest hela tiden. Väldigt intensivt och fy tusan så kul och bra det var. Det jag gillade allra bäst var nog att man for ut i till synes omotiverad dans allt som oftast. Riktigt fulvacker koreografi dessutom.

Galen gala

Man förundras över den tid vi lever i när Gaygalan leds av Ica-Sebastian [låt vara att Magnus Skogsberg ledde galan i eget namn] och där priset Årets duo går till Comhems Judith och Judith.

Läs merom, galan och se bilder.

Oj oj oj vad bra

Jag var på Dansens hus igår och såg Svansjön. Och oj oj oj vad det var bra! Häftig dans. Häftig musik. Häftig dekor. Jag blir både avundsjuk och imponerad när jag ser dansarnas otroliga kroppskontroll. Jag vill också kunna.

Det enda lilla minus jag kan hitta i själva föreställningen är väl - det som jag tycker slitna- greppet att göra  svanarna till drogberoende prostituerade och Rothbart till en dealande hallick. Men eftersom allt annat var så bra så valde jag att ignorera detta.

En annan sak som jag aldrig upphör att förundras över är att man tycker att man måste ha godis med sig in i salongen. Kan man inte sitta still i några timmar utan att stoppa något i munnen? Laddar man upp med godispåse när man bänkar sig för att se nyhetstimmen på tv också?

En magisk konsert

Bara genom att framkalla bild och ljud för mitt inre fungerar gårdagskvällens Anna Ternheimkonsert fortfarande som ett riktigt lyckopiller. Hur kan människan vara så duktig? Hon kommer in ensam på scen med sin gitarr och låter så mycket men ändå så nära. Efter en 3-4 låtar kommer Dave Ferguson in på scenen och slår sig ner i en fåtölj som är placerad där [scenen är för övrigt inredd som ett vardagsrum]. Resten av konserten kompar han Anna på omväxlande bas eller gitarr och sång. En helt magisk konsert.

Är det första april idag?

Inte är det väl första april idag, tänker jag för mig själv när jag läser i Aftonblaskan att Björn Ranelid ska ställa upp i Melodifestivalen. Men så läser jag samma sak i Svenskan och börjar inse att det förmodligen är sant. Med sedvanligt Ranelidskt självförtroende låter han meddela att det är "den största sensationen i Melodifestivalens historia". Han förnekar sig inte, men han är åtminstone konsekvent den mannen.

På Grönan med tusentalet tonåringar

Det kändes lite abrupt att lämna Bokmässan i Göteborg redan vid lunch igår. Men då hann jag å andra sidan tillbaka till Stockholm i tid för att köa utanför Gröna Lund tillsammans med tusentalet livliga fjortisar [jag och sambon höjde medelåldern med flera decennium] i from förhoppning om att komma in på Veronica Maggios konsert. Och till slut kom vi faktiskt in och fick se en skymt av Maggio. Fullsatt - folkligt - festligt skulle man kunna säga. Stämningen var på topp. Veronica sjunger suveränt och har bra scennärvaro och ordentligt med utstrålning. När hon vänder sig mot någon av kanterna stiger jublet från den delen av publiken och om Grönan haft något tak så hade det lyft flera meter. 

Teaterpremiär och mingel

I går kväll var det premiär med efterföljande mingel på Strindbergs Intima teater. Och inte nog med att det var premiär, det var dessutom Sverigepremiär på Victor Haïms pjäs Jeux de scène - Föreställningar på svenska.

På scen två skådespelare: Pia Halvorsen och Karin Weywadt.
Pjäsen: en komedi, men inte helt utan svärta och smärta.
Handlingen är i korthet: en författare och en skådespelare möts igen efter många år och planerar ett samarbete. Ett samarbete som nästan genast börjar haverera eftersom kommunikationen inte alls fungerar. Mycket av humorn uppstår när författaren ska försöka förklara sina intentioner med en massa högtravande ord som bara är snömos, och skådespelaren försöker låtsas att hon förstår. Det var en hel del skådespelare i salongen och de skrattade ganska hjärtligt så jag antar de kände igen sig.

Strindbergs Intima teater är just intim. Det som händer på scenen kommer nära, gester och mimik blir tydlig vilket ställer krav på de två skådespelarna, något som de hanterade med bravur. Samspelet och tajmingen mellan dem klaffade utmärkt.

Så sorgligt

När Amy Winehouse kom med albumet ”Back to black” var det bland det bästa jag hört på länge. Jag lyssnade [och lyssnar fortfarande] ofta på det. Här kom en ung och talangfull kvinna med något som kändes nytt och fräscht och jag föll direkt. Tyvärr visade det sig ganska snart att hennes talang inte bara gällde musiken, utan i hög grad även droger, och de senaste åren har de flesta rubriker om Amy handlat om just droger, bråk och intagningar på avvänjningskliniker. Men så i januari kunde man läsa att ny musik var på gång och kanske att Amy var på banan igen. Men dessvärre verkar det inte så. Den bana hon är på är samma självförstörande väg som tidigare. Efter att ha läst i både DN och Svd om hennes katastrofala turnédebut i Belgrad satt jag och tittade på diverse klipp på YouTube och de gör mig bara ledsen och beklämd. Jag gissar att det dröjer ytterligare innan vi får ny musik från Amy Winehouse och en come back. Om någonsin.

Lika som bär

På scen står två stycken intill förvillelse lika systrar Ekblad. Stina och Ylva. Till en början försöker jag lista ut vem som är vem. Men ganska snart ger jag upp, eller rättare sagt, jag slutar bry mig och njuter i stället fullt ut av Kristina Lugns flödande och smått surrealistiska text. Det är alltså Idlaflickorna jag har sett och jag kan inte påstå att jag till fullo greppar vad stycket handlar om. Men det spelar liksom inte så stor roll. Det är roligt och galet och väldigt Kristina Lugnskt. Och systrarna Ekblad hanterar texten på ett utmärkt sätt. Och för att förvilla ytterligare byter de plats och kommer från olika håll varje gång de blir inklappade. Men vid det laget har jag [tror jag] listat ut att hon som är aningen längre är Stina.

En helg i Helsingfors

Om ni har vägarna förbi Helsingfors i april eller maj tycker jag absolut att ni ska passa på och se Cabaret på Svenska teatern. Det är en av de bästa versionerna av nämnda musikal som jag sett. Välspelad, stark och svart.

Rockbrud för en kväll

Låtsades att jag var 20-plus-nånting och gick på rockklubb. Vet inte om jag lurade så många fler än mig själv, men det var ju i och för sig ganska mörkt i lokalen. Kan konstatera att det ändå inte hänt så fasligt mycket sen den tid då jag inte behövde låtsas vara 20-plus-nånting för att gå på rockklubb. Samma svartklädda människor med spretigt hår och svårmodig uppsyn.

Anledningen till gårdagens besök var att Principe Valiente spelade på O-baren och eftersom vår kompis är stolt moder till basisten och sångaren var vi naturligtvis där. De är grymt bra. Gå in på deras Youtubesida och lyssna. Och kom ihåg var ni hörde det först!

Mera Ulrich Hub

Apropå gårdagens inlägg så läser jag i Svd densamme Ulrich Hub också skrivit en pjäs som Lars Norén debuterar som barnteaterregissör med. Även denna gång berättar Hub om pingviner och om texten har någon som helst likhet med Vid arken klockan åtta, så kan det inte vara helt fel. Men jag vet inte ... Jag känner mig lite skeptisk till att se vuxna människor gestalta pingviner och andra djur på en scen. Men så är jag inte 4-5 år heller.

Reckless Release

Igår hade jag förmånen att få gå på releasefest både i Stockholm och i New York. Dessutom ingick en intervju i Los Angeles. Låter konstigt kanske? Men med den moderna tekniken är allt möjligt. I Stockholm var det Palatset som i samarbete med bokförlaget Opal anordnade releasefest för Cornelie Funkes nya bok Reckless. Den hade världspremiär igår och liknande fester ordnades på tiotalet platser runt om i världen. Bland annat i New York, där Cornelia Funke själv deltog, som sände live via nätet och därför kunde vi delta i två fester.

På Palatsets releasefest var det barn och ungdomar som stod i centrum. Vilket inte alltid är fallet och det var en ynnest att som vuxen få bli bjuden. Det bjöds på buffémat och godis och bubbelvatten [av det alkoholfria slaget]. Och så bjöds det på storartad underhållning. De duktiga ungdomarna från Palatsets bok- och teatergrupper hade iscensatt fyra scener ut boken där högläsning ur boken varvades med korta dramatiseringar. Mycket effektfullt och skickligt. Läs mer och kolla bilder och filmer på Palatsets egen sajt.

PS. för er som inte vet så är Palatset ett kulturaktivitetshus för barn och ungdom som kommer att öppnas på Riddarholmen i Stockholm 2011, men som redan har tjuvstartat sin verksamhet i provisoriska lokaler i Gamla stan.

Palatsets "ett år kvar"-fest på Riddarholmen

Om ett år invigs Palatset på Riddarholmen.
Och vad är då Palatset?
Jo det kommer att bli ett hus fyllt med kultur för alla barn och unga. Ikväll har man en "ett år kvar"-fest öppen för alla, med massor med roliga aktiviteter. Festen börjar klockan 17 med författarsalong, fikatält, underhållning och öppen scen. Klockan 20:30 blir det häftig eldshow med Burnt Out Punks. Läs mer och kolla in Palatsets superfina hemsida.

Marianne Faithful i Oslo

In på scen på Rockefeller i Oslo kom en liten tant i svart spetsblus.
Så öppnade hon munnen och ut kom Marianne Faithful.
Vilken fantastisk röst och vilken varm och bra konsert.

Kitty Crowther

Kitty Crowther har landat i Sverige. Hon som får årets Almapris och som har skrivit Är det dags? [som jag bloggade om här].

Idag kan man träffa henne på Kulturhuset i Stockholm där hon ska berätta om sitt författarskap och prata böcker med bilderbokskännaren Ulla Rhedin och bokhoran Johanna Lindbäck.

Teaterbesök i Uppsala

I går såg jag "7:3 Återbesöket" på Uppsala stadsteater. Metafilm heter det när man gör film om film. Om begreppet metateater har samma betydelse inom teatern vet jag inte men det här är i alla fall en föreställning om en föreställning. Närmare bestämt handlar det om Lars Noréns uppsättning 7:3. Uppsalaensemblens tolkning av händelseförloppet är inget annat än rena lustmordet på Norén. Han framställs som både naiv och manipulativ som beskäftig och pretentiös. Det hela är ganska underhållande och jag har inget emot att man driver med Noreén men däremot känns det aningen stötande att internerna framställs som de vettiga och sansade i sammanhanget.

Recensioner: SvD, DN