30 mars 2010

Stark (anti)krigsfilm


Lebanon påminner inte om någon annan krigsfilm jag har sett. För även om det finns många filmer som gjort anspråk på att skildra krigets fasor så är detta den första jag har sett som verkligen lyckats med att göra just det.

Det som skulle vara ett rutinuppdrag för fyra unga soldater blir rena dödsfällan då deras stridsvagn av misstag kommit in på fiendeområde. Att se filmen är som att sitta instängd i stridsvagnen tillsammans med de fyra soldater som filmen handlar om, eftersom alla scener är filmande inifrån stridsvagnen och det vi ser är det samma som soldaterna ser. Varken mer eller mindre. Det ger en väldigt autentisk känsla och är rent klaustrofobiskt. Av någon anledning får filmen mig att tänka på Dalton Trumbos Johnny var en ung soldat. Det är något i känslan av krigets overkliga vansinne som jag tycker både filmen och boken förmedlar.

Inte helt förvånande läser jag också att filmen bygger på regissören Samuel Maoz egna hemska minnen från kriget mellan Israel och Libanon 1982.

29 mars 2010

Små funderingar

Efter att jag råkade hamna framför en repris av Körslaget i helgen så har jag tänkt en del på det här med körsång. Mina iakttagelser gäller körer i allmänhet men kanske deltagarna i Körslaget i synnerhet. Det började med att jag hörde ett fasligt ståhej från tv:n och blev tvungen att kasta mig över fjärrkontrollen för att reglera volymen rejält nedåt. Det var alltså Körslaget som drog igång. Det är som att de inte kan stå still eller prata som normala människor. Det är en himla tjoande och tjimmande och de ser alla ut som vore de höga på något väldigt roligt knark med ansikten som stora Smileys.

27 mars 2010

En vinnare


Det var en givande släppfest för Bästa testboken igår. Inte nog med att det var trevligt. Jag hade dessutom turen på min sida och vann detta fina bokpaket.
Paketet innehåller: Jag tror vi måste prata faktiskt av Jon Jefferson Klingberg, En del av mitt hjärta lämnar jag kvar av Diana Janse, Stragetxt,Under jorden i Vilette av Ingrid Hedström och Lowboy av John Wray.

26 mars 2010

Årets snyggaste film

En enda man är förmodligen årets snyggaste film. Varje filmruta är som ett välkomponerat fotografi och scenografin är utsökt. Likaså är kläderna som bärs i filmen otroligt snygga. Men så har ju Tom Ford ett förflutet inom modebranschen. Allt det snygga gör att det finns perioder i filmen när ytan skymmer sikten. För den här filmen är inte bara yta, det är också en vemodig berättelse om sorg och saknad.

I filmens början får George via telefon veta att Jim, hans livskamrat sedan 16 år dött i en bilolycka och att George inte är välkommen till begravningen. Det är en smärtsamt stark scen med Colin Firths (Georges) ansikte i närbild. Sorgen blir han dessutom tvungen att dölja på samma sätt som han och Jim under alla år hållit sitt förhållande hemligt. Vi befinner oss nämligen i Los Angeles år 1962, en tid när man som homosexuell såg till att hålla sig osynlig.

Skådespelarinsatserna är imponerande - kanske alldeles särskilt Julianne Moore som Georges ända vän och förtrogna, Charly.

25 mars 2010

Faran med att läsa manus på bussen

Vissa manus borde vara utfärdade med gråtvarning. Här sitter jag intet ont anande på ettans buss på väg genom Stockholm en vanlig vardagsmorgon och läser, när plötsligt omvärlden blir alldeles dimmig. Anledningen till detta är tårar som envisas med att vilja tränga ut genom mina ögon och orsaken till det är ett manus som är så sorgligt att jag inte kan behärska mig.

Manuset i fråga är ett tidigt korrektur och jag är inte ens säker på vad bokens titel kommer att bli, men det är en översättning och författaren heter Suzanne LaFleur. Det handlar om en flicka som förlorat sin pappa och lillasyster i en bilolycka och vars mamma inte orkat med sorgen och helt enkelt stuckit. Så alla ni som gillar en bra dramatisk berättelse med mycket känslor och gråt, håll utkik för det här är en bra bok.

24 mars 2010

Kitty Crowther år årets Alma-pris

Det blir den belgiska illustratören och författaren Kitty Crowther som får motta 2010 års litteraturpris till Astrid Lindgrens minne - även kallat Alma-priset. På Almas hemsida finns en utförlig presentation av henne.
Crowther är inte så känd i Sverige - än - men en bok av henne har jag sett, läst och älskat. Det är den superfina Är det dags? som jag tidigare bloggat om. När jag läste den hette den Alors! och var på franska, men som jag skrev i blogginlägget:
"Som tur är är texten synnerligen kortfattad och enkel så min skrala skolfranska klarar av att tolka den. Scenen är ett ganska kalt rum med några stolar, ett bord och några lekklossar. In kommer först den figur som syns på omslaget. Sedan en nalle, en kanin, en uggla och så vidare.

"alors? il est lá?"
"non pas encore"

Så där håller det på tills den de alla väntar på kommer in. Barnet. Och då kan alla gosedjuren krypa till sängs tillsammans och det är dags att sova.

Superenkelt och med glimten i ögat."

Läs mer: DN, ,

23 mars 2010

Husfrid - en grafisk roman

En tragikomisk familjeberättelse är underrubriken på Alison Bechdels grafiska roman, Husfrid. Och visst har den inslag av både tragedi och komedi, men mest av allt är det en finstämd berättelse om en far & dotter-relation.

Alison har just kommit ut som lesbisk och av sin mamma fått veta att även hennes pappa är homosexuell. Denna nya vetskap gör att hon ser sin pappa i ett nytt sken. Hans nästan maniska renoverande av deras hus. Hans pedanteri och faiblesse för att ständigt skaffa nya saker till huset. Alison och hennes pappa har trevande närmat sig varandra och så smått fört detta med homosexualiteten på tal när pappan dör i en olycka.

Husfrid är Alisons rekapitulation av uppväxten med denna pappa som hon både kände och inte kände. Text och bild kompletterar varandra fint. Medan texten berättar handlingen på ett ganska nyktert sätt finns mycket av känslorna att utläsa ur bilderna.

22 mars 2010

Tematrio - Poesi

Poesi står på agendan i tematrion från Lyran den här veckan. Jag är ganska dålig på att läsa poesi vilket är synd för jag tycker att just lyriken är ett alldeles utmärkt sätt att förmedla känslor på.

1. Edit Södergran - en av de stora. Favoritdikter har jag många av henne och Violetta skymningar hör definitivt dit. Kanske för att det var den dikten som fick mig att upptäcka henne när jag var tonåring en gång för länge sedan:
Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer...
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp...
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli...
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.

2. Gunnar Ekelöf - han träffar så rätt. Jag tror på den ensamma människan är en av hans dikter jag brukar återvända till. Den ger mig tröst på något sätt:
Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.
Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

2. Blir en hård kamp mellan Kristina Lugn och Eva-Stina Byggmästar. Men eftersom jag läst mer av Lugn och bara börjat nosa på Byggmästar så blir det Lugn. Hon är ironisk, humoristisk och djupt allvarlig:
Jag har tapetserat om ditt rum
skänkt bort dina kläder, sålt dina böcker
gömt din säng i källaren
ätit upp din mat
tröstat din mamma
Saknaden efter dej börjar avta
Jag hoppas att du också har det bra
och inte oroar dej i onödan

Film hemma

Gårdagens planerade biobesök snöade inne och förvandlades till hyrfilmskväll i soffan. Filmen som betittades var Almodovars Brustna omfamningar.

En tidningsartikel om en rik affärsmans frånfälle leder till att händelser som ligger 14 år tillbaka i tiden nystas upp. Det vi i en serie tillbakablickar får återberättat är en kärlekshistoria full av passion och svartsjuka. Som alltid när det gäller Almodovar är det snyggt genomfört, både när det gäller skådespeleri och det visuella. Jag gillar också hur han berättar sin historia. Genom att pytsa ut lite åt gången hålls vi i spänning om vad som egentligen hände.

Filmen innehåller flera blinkningar åt hans tidigare filmen, som till exempel ett par röda pumps som går över bioduken och en blender full med gazpacho spetsad med sömntabletter. Utan att tillhöra hans allra bästa filmer håller ändå Brustna omfamningar en hög klass och är absolut sevärd.

18 mars 2010

Håller barnboken på att bli moralistisk?

Vi Läser har med sin artikel "Censur i barnboksvärlden" dragit igång en intensiv och hälsosam diskussion kring vad en barnbok får - eller inte får - innehålla. Flera författare vittnar om att de blivit tillsagda att skriva om vissa passager som innehållit alkohol eller svordomar och att en slags politisk korrekthet och nymoralism gäller.

"Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild av en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig."
Så säger Ulf Stark i artikeln, något som flitigt har citerats i diverse dagspress.

Förlagen slår ifrån sig och menar att det snarare är tvärtom. Att det är högre i tak än tidigare. Men tillstår att just svordomar i böcker till yngre barn inte gärna gillas.

På sätt och vis kan jag tycka att båda sidor har rätt. Tittar man på utgivningen i stort så finns en viss utslätning och likriktning. I bilderböckerna, till exempel, är det mycket djur i farten och nog finns det många böcker där handlingen är tämligen menlös. Men sen finns också fräscha och pigga böcker som hanterar starka känslor som ilska, ensamhet sorg och längtan.

Frågar man föräldrarna/läsarna så säger de bestämt nej till försköning och menar att de inte väjer för svåra ämnen när de väljer böcker till sina barn. Men nu tror jag [tyvärr] att det ibland är skillnad på vad man säger och hur man agerar. På Barnens Bokklubb märker vi ändå att böcker som upplevs som "svåra" eller kontroversiella säljer betydligt sämre än de "snälla". Det här gäller så länge det handlar om bilderböcker och kapitelböcker. När vi kommer upp till tonårsböckerna så får det gärna handla om problem och svårigheter. Kanske för att det där är barnen/ungdomarna själva som väljer?

Mer här: DN, SvD, Expressen

17 mars 2010

Tematrio - Skrivande svenskor

Hemkommen från en härlig minisemester i London tar jag itu med Lyrans tematrio från i måndags. Bättre sent än aldrig. Temat är skrivande svenskor som på något sätt skriver om kvinnors livssituation.

Solveig Olsson-Hultgren har skrivit en serie [ungdoms]böcker som skildrar flickors och unga kvinnors liv och villkor i Sverige. Serien tar sin början 1899 då vi i första boken Siden, sammet, trasa, lump för första gången möter en mycket ung Elin Andersson. Sedan får vi följa henne, hennes döttrar och dotterdöttrar under 1900-talet.

Kristina Lugn får bli andra kvinnan ut. Hennes lätt absurda dikter ser utan tvekan tillvaron ut ett kvinnligt perspektiv.

Kvinna nummer tre får bli Carina Burman. Den av hennes böcker jag främst tänker på är Den tionde sånggudinnan som handlar om en kvinnlig forskare i början av 1900-talet. Sedan finns ju hennes deckarmysterier om den rådiga Euthanasia Bondesson.

12 mars 2010

Sebbe - en stark debut

Man kan inte säga annat att Babak Nakafi gör en stark debut med "Sebbe". Det är en stark film. En svart film. En bra film.

Filmen utspelar sig under några få dagar före, under och efter Sebbes 15-årsdag. Det gör att filmen känns tät och sammanhållen. Men samtidigt blir till en svaghet i och med att det inte finns något "före". Vi får nästan ingen information om hur Sebbe och hans mamma hamnade i den misär de befinner sig.

Liksom i den engelska filmen "Fish Tank" finns även här en mamma som inte klarar av att axla vuxenrollen och än mindre föräldrarollen. Det blir i stället allt för ofta Sebbe som får vara den vuxna.

Som jag skrev inledningsvis så är det här en stark film och en imponerande debut. Men det som kanske imponerar allra mest är det ypperliga skådespeleriet. Framför allt av Sebastian Hiort av Ornäs som spelar Sebbe och Eva Melander som mamman.

Läs recension i DN SvD

10 mars 2010

Snömannen - riktigt läskig läsning

Jag är verkligen inte lättskrämd - i alla fall inte när det gäller böcker - men när jag häromkvällen låg och läste Jo Nesbøs Snömannen blev jag riktigt mörkrädd. Jag har läst flera av de tidigare böckerna om Harry Hole och de har varit mer som traditionella deckare, om än väldigt bra sådana. Men Snömannen är en mer som en thriller.

En gift småbarnsmor anmäls försvunnen och det ger Harry Hole och hans kolleger anledning att gå igenom tidigare ouppklarade fall av till synes oförklarliga försvinnanden. Hole har dessutom fått ett anonymt brev från någon som kallar sig Snömannen och börjar misstänka att de har med en seriemördare att göra.

Storyn är väl i sig inte så originell men den berättas med en ständigt närvarande krypande känsla av obehag och fara. Och jag får hela tiden betvinga min impuls att se mig över axeln.

09 mars 2010

Dudunk… dudunk… dudunk…. dudunk….
Mörkerplan nästa!


När Hanna paoade hos oss på Barnens Bokklubb så läste hon in Spöktåget. En häftigt rytmisk bilderbok där vi får följa spöken och monster av alla de slag på en tågresa med ett överraskande slut.

08 mars 2010

Veckans tematrio

Veckans tematrio är "gamla svenskar". Med andra ord svenska klassiker.

Pär Lagerkvist är min absoluta favorit bland svenska författare - gamla som nya. Jag har svårt att välja ut en enda bok av honom, för jag tycker nästan lika mycket om alla dem som jag läst, och jag är också väldigt förtjust i hans dikter.

Karin Boye måste jag ju absolut ha med i denna trio. Även om jag inte lika ofta återvänder till hennes dikter nu längre, så har de ändå tidvis betytt väldigt mycket för mig.

Viktor Rydbergs Singoalla får bli mitt sista val till denna tematrio. Som tonåring tyckte jag att kärlekshistorien mellan riddar Erland och Singoalla var det vackraste och sorgligaste jag någonsin läst och jag läste den om och om igen. Så gick åren men för ungefär ett år sedan hade jag anledning å jobbets vägnar att läsa om den igen. Och ja, jag tycker fortfarande att den är fin och sorglig.

05 mars 2010

Karamellens ord

Ibland har man lyckan att få ett manus i sin hand som bara är "wow". Precis så kändes det när jag började läsa Karamellens ord som inte har kommit ut än. Men jag rekommenderar alla att hålla utkik efter den när den kommer för det är en så fin och rörande berättelse att jag blev alldeles tårögd.

"En gång fanns det en döv pojke som älskade en kamel". Så börjar berättelsen om Kori. Det är så han heter den döva pojken. Men själv tänker han att han heter "Läpparna runda, Munnen utdragen". När Kori första gången träffar Karamellen [det är så han kallar sin älskade kamel] tycker han att den rör läpparna precis på samma sätt som hans mamma gör när hon talar till honom, "Läpparna runda, Munnen utdragen". Kori besöker Karamellen varje dag efter skolan och i kamelens munrörelser läser han in vacker poesi som han nedtecknar. och den här boken är så vackert och poetiskt skriven att det är som poesi i sig.

04 mars 2010

Ett Muminminne

När brorsonen var liten älskade han Mumintrollen. Den där japanska tecknade varianten. Med gulliga fina färger och mjuka former. Så när han var två år tog jag och sambon med honom till Mumindalen i Finland. Som han såg fram emot detta. Vi anlände till Åbo på kvällen och skulle sova en natt på hotell innan vi reste vidare till Mumindalen. Gissa om det var en liten kille som hade svårt att komma till ro den natten? Men hur det nu var så somnade han till slut och det blev morgon och vi tog bussen för att hälsa på Mumin.

Men eländes elände. Den finska tallskogen påminde ganska lite om de japanska bulliga formerna av Mumindalen. Och när vi precis i början [man fick gå igenom en ganska mörk gång] stötte på en Stinky som var 1.90 lång var det kört. Brorsonen blev alldeles förskräckt och resten av dagen i Mumindalen var han hela tiden på sin vakt och mest intresserade av att åka hem.

Detta minne dyker upp nu när Mumin firar 65 år med en jättefin hemsida som inte är den japanska designen utan mer i Tove Janssons anda, men dock snällare än finsk tall.

03 mars 2010

Lyckad PR



Så länge jag kan minnas har GB:s fula glassgubbe-clown stått och hängt utanför kiosker och andra ställen där de säljer glass. Och så har det väl inte varit så mycket mer med det.
Men i somras hände det plötsligt något. Det dök upp en lika färgglatt ful glassgumma-clown tillsammans med GB-gubben - som enligt DN heter Clovve [och gumman heter Clovina]. Och vad värre är. Det ska bli bröllop! På Liseberg! Som ska sändas på TV5!

Jag kan se framför mig hur man suttit i något marknadsföringsmöte där på GB och funderat och så har någon kommit på "att den där gamla gubben kanske vi skulle ta och göra något med. En renlansering kanske som vi kan få lite press kring".
Jag säger bara: Grattis, det lyckades!

02 mars 2010

Mycket läsvärt

Maskarna på Carmine street av Håkan Nesser börjar som en relationsroman om ett äktenskap som är i kris efter en stor tragedi. Men allteftersom berättelsen fortskrider så börjar det mer och mer likna en thriller.

Erik och Winnie har flytt(at) från Europa till New York för att försöka gå vidare i livet och i äktenskapet efter att deras fyraåriga dotter 17 månader tidigare blivit bortförd av en okänd man utanför deras hem i Maardam. Det är där vi börjar på Carmine Street. Undan för undan får vi lära känna Erik och Winnies historia. Hur de träffades och vad som hänt i deras liv och vilka hemligheter de har för varandra. Det är Erik som är berättarjaget och det är suggestivt berättat med ungefär vartannat kapitel i minnets backspegel och vartannat här och nu.

Som sagt, till att börja med handlar det mycket om Eriks känslor och funderingar. Och oro för sin hustru Winnie som börjar agera mer och mer mystiskt. Flera gånger kommer han på henne med att ljuga honom rakt upp i ansiktet.

Så sakteliga ändrar berättelsen karaktär. Det börjar dyka upp tecken av närmast ockult karaktär på att deras dotter fortfarande är i livet. Motvilligt och med mycket skepsis följer Erik dessa ledtrådar och nu har Nesser mig helt i sitt grepp. Det är otroligt spännande på ett krypande obehagligt sätt. Jag har ingen aning om var det hela ska ta vägen förrän det händer. Det är skickligt. Det är spännande. Det är i allra högsta grad läsvärt.

Lotta Olsson får Hellsing-pris

När Lennart Hellsing-priset för andra året delas ut blir det till poeten och barnboksförfattaren Lotta Olsson. Hon får priset för sin häftiga Zucchini till en tax. Det är en ABC-bok på ett annorlunda och finurligt sätt där vi lotsas genom ett myllrande bokstavslandskap.

Lotta Olsson har också skrivit de mysiga böckerna om Lisa Bengtsson och gjort bilderböckerna om den söta valpen Morris.

01 mars 2010

Ny bok med Lilla Ugglan



Min absoluta favorituggla är tillbaka i en ny underbar bilderbok. "Jag är inte sömnig" heter den och det är också det han med en dåres envishet upprepar gång på gång till alla som försöker få honom i säng, där han sitter på sin gren och klipper med ögonen. Jag är helt upp över öronen förälskad i denna lilla tjuriga uggla.