Vi Läser har med sin artikel "Censur i barnboksvärlden" dragit igång en intensiv och hälsosam diskussion kring vad en barnbok får - eller inte får - innehålla. Flera författare vittnar om att de blivit tillsagda att skriva om vissa passager som innehållit alkohol eller svordomar och att en slags politisk korrekthet och nymoralism gäller.
"Numera är det väl knappt så att man ens kan publicera en bild av en säl i en barnbok utan att den måste ha flytväst på sig."
Så säger Ulf Stark i artikeln, något som flitigt har citerats i diverse dagspress.
Förlagen slår ifrån sig och menar att det snarare är tvärtom. Att det är högre i tak än tidigare. Men tillstår att just svordomar i böcker till yngre barn inte gärna gillas.
På sätt och vis kan jag tycka att båda sidor har rätt. Tittar man på utgivningen i stort så finns en viss utslätning och likriktning. I bilderböckerna, till exempel, är det mycket djur i farten och nog finns det många böcker där handlingen är tämligen menlös. Men sen finns också fräscha och pigga böcker som hanterar starka känslor som ilska, ensamhet sorg och längtan.
Frågar man föräldrarna/läsarna så säger de bestämt nej till försköning och menar att de inte väjer för svåra ämnen när de väljer böcker till sina barn. Men nu tror jag [tyvärr] att det ibland är skillnad på vad man säger och hur man agerar. På Barnens Bokklubb märker vi ändå att böcker som upplevs som "svåra" eller kontroversiella säljer betydligt sämre än de "snälla". Det här gäller så länge det handlar om bilderböcker och kapitelböcker. När vi kommer upp till tonårsböckerna så får det gärna handla om problem och svårigheter. Kanske för att det där är barnen/ungdomarna själva som väljer?
Mer här: DN, SvD, Expressen
2 kommentarer :
Har du några exempel på barnböcker som upplevts som svåra? Hade varit intressant!
Det varierar ju förstås från person till person. Och så kan en bok anses svår av olika orsaker. Somliga har svårt för bilderböcker med ”fula” bilder. De vill ha ”Beskow”-rara bilder. Men där tycker jag att det faktiskt har skett en förändring de senaste åren, att fler vågar ta till sig nya illustratörer med ett modernare och/eller mer experimentellt formspråk.
Sedan har vi då böcker som kan anses svåra eller smala på grund av sitt innehåll. Där finns det en del som backar för böcker som till exempel Andrejs längtan av Barbro Lindgren som handlar om två föräldralösa barn och Den arge av Gro Dahle & Svein Nyhus som handlar om en pappa som misshandlar. Sedan finns det böcker som upplevs som svåra eller smala – inte så mycket beroende på ämnet som avhandlas – utan kanske snarare för hur det avhandlas, som är lite mer filosofiskt berättade. Dit tycker jag att till exempel Lo Fridlyst av Minna Lindeberg hör. Den är poetisk och fantasifull men där det finns mycket att läsa in mellan raderna.
Skicka en kommentar