29 juli 2009

Flickan under gatan - en deckare med ett budskap

I Flickan under gatan av Roslund & Hellström stiftar jag för första gången bekantskap med kriminalkommissarie Ewert Grens. Han är ännu en av dessa vresiga, sura och skrynkliga kriminalkommissarier som deckargenren tycks svämma över av. Jag suckar trött och hade nog lagt ifrån mig boken ganska omgående om det inte vore för sambon som läste den innan mig och sa att den faktiskt var ganska bra. Så jag fortsätter att läsa. Och visst, den är ganska bra.

En kvinna hittas mördad i en kulvert under S:t Görans sjukhus och samma morgon hittas en busslass med övergivna rumänska gatubarn som blivit dumpade vid Kungsholmstorg. Två stora separata utredningar startas och [för ovanlighetens skull] förblir de separata. Annars brukar det ju ofta vara så i deckare att det som till synes inte har med varandra att göra ändå hänger ihop på något sätt. Så icke i denna bok. Utan att avslöja för mycket av handlingen så kan jag väl säga att i fallet med den mördade kvinnan leder spåren ner till en - i bokstavlig mening - undre värld i gångar och bergsrum under Stockholm. I det andra fallet leder spåren till storpolitik av internationell karaktär.

Att författarna har ambitioner med boken, utöver att skriva en underhållande och spännande deckare, står ganska snart klart och blir ibland lite för tydligt. Flera av bokens personer får lite för ofta bli lite för långrandiga i sin frustration över hur dåligt samhället i allmänhet och sociala myndigheter i synnerhet fungerar när det gäller att se efter samhällets allra svagaste.

Men, som jag skrev inledningsvis, boken är ganska bra. En välskriven och hyfsat spännande deckare.

27 juli 2009

Who the fuck is Kepler .. and do we care?

Jag kan inte låta bli att förundras över hur stort intresse man kan skapa genom att ge ut en bok under pseudonym. Jag talar naturligtvis om Lars Kepler vars identitet det just nu spekuleras vilt kring. Jag har inte läst Hypnotisören och kan således inte uttala mig om huruvida uppmärksamheten är välförtjänt eller ej. I en tid när författare ibland marknadsförs som vore de rockstjärnor kan det kanske sticka ut att göra precis tvärtom. Vara superhemlig. Men själv är jag ganska ointresserad av att veta vem han/hon är.

24 juli 2009

Svenska på olika sätt

Det är ganska många år nu som jag har haft anledning att besöka svenska Österbotten om somrarna. Nu har jag vant mig vid de flesta språkliga olikheterna och förstår också det mesta av de dialekter som talas här. Men i början var det lite klurigt emellanåt.

Här fikar man inte
man går på kaffe
och om man beställer en semla
så får man inte en bulle med mandelmassa och grädde
man får en ostfralla. Man kan också beställa både batong och örfil (baguette & kanelbille).

Annat som kan ställa till med missförstånd är det lilla ordet nog. Som i Sverige oftast uttrycker en viss osäkerhet men här betyder det motsatta. Så om man säger till en finlandssvensk att man nog kommer så tolkas det alltså som att man helt säkert kommer.

Något som gjorde mig väldigt konfunderad förut var när jag överhörde följande ordväxling:

"Kommer du och hälsar på ikväll?"
"Ja, om jag slipper så."

Högst ohövligt tänkte jag. Tills jag fick förklarat att detta "om jag slipper" helt enkelt betyder "om jag kan/får tid".

23 juli 2009

Vernissage i Jakobstad




Yi Changhong från Kina ställer ut sina makalöst vackra fotografier i Jakobstad. De flesta tagna på 5000 meters höjd i norra Kina.

17 juli 2009

Sommarteater i Oravais




I svenska Österbotten är sommarteatern en stark tradition. I nästan varje liten stad eller ort spelas teater, mestadels av duktiga amatörer, på utomhusscener under de ljusa sommarkvällarna.

Igår var vi i Oravais och såg "Min yttersta vilja", en pjäs om en av traktens fordom stora män, Johannes Smeds på Kimo bruk. Pjäsen har gjort succé här och spelas för andra sommaren i rad, vilket är ovanligt. Man spelar - naturligtvis - på dialekt så för en rikssvensk som mig gäller det att spetsa öronen. Men ofantligt trevligt och kul är det. Och proffsigt.


Publiken bänkar sig inför ännu en utsåld föreställning

Teatern är i sig en upplevelse med vridbar läktare och scen bestående av en gårdsplan med tillhörande hus.

14 juli 2009

Grattis Totte



Gunilla Woldes bilderbokskille Totte är en pigg liten 40-åring som har roat flera generationers barn. Själv var jag redan för gammal för att uppskatta bilderböcker när första boken om Totte såg dagens ljus. Så min relation till honom är från vuxen ålder och som vuxen måste jag väl i ärlighetens namn medge att jag inte blir alldeles till mig av dessa böcker. Men jag märker ju att barnen gillar dem. Mycket. Ingenkännandet i den stillsamma [men för små barn nog så dramatiska] vardagen uppskattas verkligen av de små. Och det är ju skönt med böcker som handlar om "riktiga" människor - inte om förmänskligade djur. Så jag önksar Totte stort grattis och hoppas att han får hänga med minst 40 år till.

13 juli 2009

Nattfåk av Johan Theorin


Eftersom jag tyckte så mycket om Johan Theorins bok Skumtimmen så hade jag ganska höga förväntningar på uppföljaren Nattfåk. Jag ska inte säga att jag blev besviken, men jag är inte så imponerad heller. Historien griper inte alls tag i mig på samma sätt som förra boken gjorde.

På många sätt känns upplägget igen från Skumtimmen. Det är en blandning av thriller, deckare och familjedrama. Även denna gång befinner vi oss på Öland dit familjen Westin just har flyttat från Stockholm. De har köpt en gammal ödegård som de håller på att rusta upp. Det finns gott om ruskiga historier om gården och ganska snart inträffar en rad märkliga saker. Ibland övergår berättelsen nästan till att bli en spökhistoria och det var nästan lite läskigt att ligga och läsa den sent på kvällen. Men Theorin behåller balansen och mest är det - liksom den tidigare boken Skumtimmen - en berättelse om sorg och saknad.

10 juli 2009

Karlsson på ryska


Att Karlsson på taket varit den överlägset populäraste av alla Astrid Lindgrens figurer i Ryssland [och tidigare även i Sovjetstaten] är knappast någon nyhet. Själv har jag alltid haft väldigt svårt för den dryga, skrytiga och rent ut sagt odrägliga Karlsson, som tar åt sig all ära men är snar att skylla alla sina tillkortakommanden på andra. Att han varit så populär i Ryssland har jag tänkt att det kanske berott på hans oförskräckthet inför auktoriteter som gillats framför allt av de förtryckta Sovjetmedborgarna. Nu läser jag i SvD att det kanske är enklare än så.

Den första översättningen som gjordes till ryska av Lilianna Lungina innehöll en mängd felaktigheter och hon tog sig ganska stora friheter i att "förryska" Karlsson och flera andar av figurerna i berättelsen. Detta har numera påtalats och nya översättningar har gjorts. Men dessa har inte fallit i god jord hos ryssarna. De vill ha sin Karlsson som han alltid varit, nämligen som Lunginas översättning skildrar honom.

09 juli 2009

The reader - filmen

På flygresan över till Lima fanns det flera filmer att välja på och mitt val föll på The Reader. Att regissören heter Stephen Daldry [som också regisserade filmatiseringen av Timmarna] bådade ju gott tyckte jag. Nu hade jag visserligen hört många säga att filmen inte alls är bra, att boken är mycket bättre. Och visst är boken mycket bättre. Men jag tycker att filmen klarar sig riktigt bra.

Eftersom jag nyligen läste boken och fortfarande har den i färskt minne så tycker jag att filmen fungerar som ett utmärkt komplement. Framför allt lyckas den förmedla den bitterljuva stämningen. Så där satt jag 10.000 meter upp i luften och grinade som aldrig förr.

08 juli 2009

Joyce Carol Oates

Vi var många som hade samlats i Kulturhusets hörsal igår för att lyssna på Joyce Carol Oates och hon möttes av dånande applåder värdiga en rockstjärna.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig men jag hade i alla fall inte väntat mig att hon skulle vara så kvick, rolig och underhållande. Hon bjöd på sig själv. Hon var personlig utan att bli privat. Om den nu aktuella dagboken sa hon att hon inte vågat läsa den och verkade nästan lite generad när intervjuaren Hans Olav Brenner läste upp vissa delar ur den.

Om sitt skrivande berättade hon att hon skriver och sedan ägnar hon mest tid åt att ändra och skriva om och ändra och skriva om. 99% av tiden ägnade hon åt detta sa hon, men erkände i nästa andetag att hon kanske överdrev lite.

Som ung författare hände det att hon beskrevs som en blyg fakultetsfru eller hemmafru. Men hon var redan då litteraturprofessor. Om sitt skrivande fick hon också höra att "Du skriver som en man". Vilket jag antar skulle tolkas som en komplimang.

Ja vad mer kan jag skriva om den späckade och högintressanta kväll? Att hon pratade en hel del om sina katter. När boken Det var vi som var Mulvaneys skulle filmas var hon mer intresserad av att diskutera vem som skulle spela katten Muffin än av vilka de mänskliga skådespelarna skulle vara. Och en av hennes andra katter "hjälpte" henne på traven i skrivandet genom att ligga i hennes knä dagen lång och om hon försökte resa sig upp så satte katten klorna i henne som markering att "det är bara att sitta kvar". Så då fick hon vackert sitta där och då var det väl bara att skriva då.

Avslutningsvis kan jag bara hålla med Oates om att det är svårt att göra ett samtal rättvisa när man försöker återge det i skrift. Det är svårt att få fram stämningen och alla härliga nyanser.

05 juli 2009

Anne Franks hus



På väg hem från Sydamerika fick vi nästan en hel dag att fördriva i Amsterdam. Vi strosade runt i den sommarvarma staden när vi fick syn på skylten som pekade ut riktningen till Anne Frank huis. Utan att vi ens behövde konferera med varandra så förde våra fötter oss ditåt. Det gick inte att motstå.

När vi vandrade runt i de trånga vindsrummen var det lätt att föreställa sig den ångest och förtvivlan de gömda familjerna kände. Rummen står tomma nu och det var Otto Franks uttryckliga önskan att de så skulle förbli. De tömdes ganska omgående efter tillfångatagandet. Fastän tomma är de ändå talande. Och på väggarna finns fortfarande spår av Anne i form av urklipp från tidningar, bilder på den tidens stjärnor som hon klistrade upp på väggen i sin vrå.

02 juli 2009

Machu Picchu ... at last


Vår guide på vår vandring mot Machu Picchu fick mig att tänka på en litterär figur. Kan ni gissa vilken?


Vi gick ...


och vi gick ...


men så kom vi äntligen fram!