29 december 2007

Ledig = läsa ?

Jag hade trott att julledigheten skulle innebära mycket tid till att plöja mig djupt ner i mina läshögar. Men så har det inte blivit. I stället har julledigheten inneburit mycket tid till att umgås med vänner. Och det är ju inte heller illa. Lite läsning har det ändå blivit tid till. Jag har påbörjat Tonni Arnolds biografi över Bror Blixen. Det är främst skildringarna av Blixens tid i Östafrika som intresserar mig. Jag har också börjat bläddra i reseguider över Kenya och Kilimanjaro för nu är det bara lite drygt en månad kvar tills vi åker!

Läs även andra bloggares åsikter om ,

27 december 2007

Cirkus i parken

Jag tycker inte så jättemycket om cirkus. Och jag tycker definitivt inte om Robert Wells. Så då kan man fråga sig, hur hamnade jag i ett gigantisk cirkustält tillsammans med cirkusmannen Robert Bronett och pianomannen Robert Wells?? Svar: Svärföräldrarna fick biljetter i julklapp och i klappen ingick även mitt och sambons eminenta sällskap.

Så kom det sig alltså att jag om kvällen på annandagen begav mig till det gigantiska tältet i Rålambshovsparken för att bevista Rhapsody of circus. Själva cirkusdelen överträffade mina förväntningar med råge. Inte ett sågspån eller en hästplym så långt ögat nådde men i stället högklassiga nummer av världsartister. Bland annat Imago, två suveräna luftakrobater från Cirque de Soleil och två schweiziska bröder som utförde hänsynslöst spektakulära konster på lina. Och Robert Wells? Ja honom hade jag kunnat vara utan men han hamrade på sitt piano med glatt humör.

Andra bloggar om: , ,

20 december 2007

Uppladdning pågår

Vi har förvisso flera trevliga begivenheter här på Barnens Bokklubb. Men en av höjdpunkterna är den årligen återkommande jullunchen. Ja det börjar som en lunch men när den slutar har det man kallar lunchtid sedan länge passerats.

Det blir naturligtvis väldigt mycket gott att äta. Och väldigt mycket gott att dricka. Och så hoppas vi på väldigt mycket julklappar.

Andra bloggar om: ,

19 december 2007

Folket i källaren

Det tog mig ganska lång tid att ta mig igenom Audur Jonsdottirs Folket i källaren. Och då är den ändå inte särskilt tjock. Endast 210 sidor. Men det en tät berättelse där varje mening känns betydelsefull och fylld med både mening och undermening.

Man skulle kunna likna boken vid ett kammarspel där handlingen utspelar hemma hos Klara och Svenni under en parmiddag. Texten växlar mellan middagsbjudningen och Klaras minnen och tankar kring sin uppväxt tillsammans med sin lillasyster Embla och
de alkoholiserade hippieföräldrarna. Klaras familj och förflutna interagerar flera gånger under kvällens gång i händelseförloppet och Klara lämnar ideligen sina gäster och en alltmer frustrerad Svenni för att inveckla sig i långa telefonsamtal med sina föräldrar och super-mormor. Dramatiken stegras alltmer ju längre kvällen lider. Mitt i kaoset träder så grannen in i handlingen. Där tycker jag att historien börjar spreta och den i övrigt väl sammanhållna handlingen stökas till. Hans medverkan och roll i händelseförloppet hade berättelsen klarat sig bra utan tycker jag.

Jag är inte så förtjust i den här boken även om språket är bra och berättelsen väl genomförd. Men trots att - eller kanske just därför - att den är övermatad med information så kan jag inte känna med eller för personerna. Det är snarare lättnad än saknad jag känner när jag läst ut boken.

17 december 2007

Bokfemman vecka 51

Så var det dags för årets sista bokfemma. En stimulerande sådan eftersom man ska lista årets fem höjdpunkter. Svårigheten här ligger i att man ska begränsa sig till fem.

Passionen av Jeanette Winterson: "Jag berättar sagor. Tro mig" är en återkommande fras i boken. Och nog är det en fantastisk, färgsprakande saga hon berättar, Winterson.

Inte bara tennis av Peter Barlach: Det värsta tänkbara har hänt, Johns mamma har dött i en bilolycka. Boken handlar om tiden närmast efter det fruktansvärda. Om Johns känslor och tankar, om hur jobbigt det är att möta alla som vet vill beklaga sorgen, att bli den det är synd om.

Hon går genom tavlan, ut ur bilden av Nilsson: En oerhört stark - men plågsam - läsupplevelse.

Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson: Visst innehåller den en del schabloner mer som läsupplevelse tillhör Luftslottet som sprängdes helt klart en av årets höjdpunkter.

Lilis bok av Valérie Dayre. En häftig och annorlunda ungdomsbok där berättelsen flera gånger tar ovängade vändningar.



Andra bloggar om:

16 december 2007

Tredje advent

Nu är det bara en vecka kvar till dan före dopparedan och någon slags julefrid börjar så sakteliga att infinna sig. Efter ett sista ryck i Stockholms lätt hysteriska julhandel igår så är alla julklappar inhandlade och jag kan nöjd luta mig tillbaka och konstatera att: "japp det gick bra i år också". Nu återstår bara att trängas och knuffas vid kyldiskarna bland julkorvar, jullådor, julskinkor osv. osv.

Idag anlände också svärföräldrarna från Finland för att fira jul med oss. Deras gigantiska packning kan bara betyda en av två saker:
Antingen tänker de flytta in ...

...eller så:
Har de med sig massor med julpresenter till oss.

14 december 2007

Läckberg & Rudberg

Igår såg jag för första gången tv-programmet Läckberg och Rudberg. Och också för sista gången skulle jag tro. Jag måste kontrollera mina fingrars dans över tangentbordet ganska hårt för att inte skriva alltför elaka saker. Det snällaste jag kan säga om programmet är att det är en oförarglig bagatell. TV4 skriver att det är glamour och glimten i ögat. Jag vet inte om jag tycker att det är vare sig särskilt mycket glamour eller glimten i ögat. Om det inte är de softade bilderna och den märkliga hissmusiken som ska gestalta glamouren då. Och de omotiverade skratten och fnissningarna som ska stå för glimten i ögat.

I gårdagens program fick vi bland annat följa med Denise Rudberg till hennes förläggar och vi fick veta att Denise var nervös och att förläggaren var jättesträng. Och efteråt fick vi genom tv-rutan frågan: "Visst var hon sträng?" Men det vi fick se i inslaget var ett högst normalt och konstruktivt samtal mellan förläggare och författare. Sedan var det 45 sekunders snabbfakta om Ernest Hemingway där man inte fick veta något alls om hans författarskap. Jag tror att de endast nämnde en enda av hans böcker. Sedan visade man en intervju med Unni Drougge som presenterades som en av Sveriges främsta författare. Ursäkta mig så hemskt mycket. Men hur man än vrider och vänder på begreppet "en av Sveriges främsta författare" så har jag svårt att se hur kam kan klämma in Unni Drougge där.

Det inslag som gjorde att jag bänkade mig framför tv:n inledde programmet och handlade om författare som de nya kändisarna och kändisar som vill bli författare. Men det inslaget var så kort och snabbt avklarat att jag i stort sett missade det för att jag just då befann mig i köksdelen och tillredde mig en kopp thé.

Andra bloggar om: , , , , intressant.se

13 december 2007

Kändisförfattare och författarkändisar

Idag är det många författare som blir riktiga kändisar med stjärnstatus. Och kändisar blir författare med .. ja de har väl redan sin stjärnstatus. Det är väl därför som böcker nu för tiden allt oftare pryds av ett stort uppförstorat fotografi av bokens författare. Och det är kanske inte alltid så lätt att veta vad som kom först författaren eller stjärnan - eller rättare sagt om vederbörande blev kändis för att han/hon är författare eller tvärtom.

Den senaste tiden har det med jämna mellanrum blossat upp rena rama skyttegravskriget här i landet mellan "riktiga" författare som till exempel Björn Ranelid och dessa "fusk"-författare som till exempel Carolina Gynning. Om nu någon vill läsa en bok med mejlväxlingen mellan nämnda Gynning och bloggaren Alex Schulman är det väl upp till den personen i fråga. Och jag vågar sätta en peng på att det inte är Ranelids läsare som överger honom för hel- och halvkändisars mer eller mindre taffliga författareförsök. Dessutom hoppas och tror jag att kvalitet segrar i längden.

Tv-programmet Läckberg & Rudberg kommer enligt DN att behandla detta med kändisar som författare och författare som kändisar ikväll.

Denna glamour gäller långt ifrån alla författare och går man utanför den rika världens gränser är det än sämre ställt - förstås. Därför har några av våra svenska författarkändisar eller kändisförfattare, Mankell och Guillou bland annat, startat en insamling som ska hjälpa författare från fattiga länder att delta vid den stora författarkongressen Waltic i sommar. Mer om detta här och här.

Andra bloggar om: , , , , , intressant.se

12 december 2007

Dyraste julklappen?

Skulle det kanske kunna bli om man satsade på att komma över det exemplar av The Tales of Beedle the Bard som Sotheby's ska auktionera ut i morgon. Man ränkar med att boken kommer att säljas för omkring $ 100.000 och pengarna ska gå till välgörenhet. The Tales of Beedle the Bard är en samling med fem sagor som omnämns i Harry Potter och Dödsrelikerna. Boken är handskriven och illustrarad av J.K Rowling. Ytterligare sex exemplar handskrivna och illustrerade av författarinnan själv har givits bort som presenter till några lyckligt lottade.

Svd, DN, intressant.se Andra bloggar om: , ,

11 december 2007

Bokfemman vecka 50

I Malins bokfemma den här veckan uppmanas vi att lista de fem sämsta böckerna vi läst i år. Det blir inte så lätt för mig. Jag som knappt ens kommer ihåg de bästa böckerna jag läst, hur ska jag då minnas de sämsta?

Sedan kan man ju alltid diskutera vilka kriterier som ska gälla för en dålig bok. Det finns ju vissa rent objektiva krav man kan ställa på en bok. Ett korrekt och fungerande språk, en handling som hänger ihop och frånvaron av alltför många plattityder eller klichéer är några av dem. Sedan är det förstås ofta svårt att
bortse helt ifrån det personliga tyckande och de jag räknar upp här är inte nödvändigtvis dålig litteratur.

Ashimas bok av Caroline Giertz. Jag hade ganska höga förväntningar och det kanske var därför jag blev så besviken. Har tidigare skrivit om den här

Please Kill Me! Den ocensurerade historien om punken av McNeil och McCain som jag också bloggat om tidigare. Efter 100 sidor av vad jag upplevde som upprepat, tjatigt och okritiskt gottande i (den manliga) rockmyten med allt vad det innebär av sex & drugs & rock'n'roll så gav jag upp och la boken ifrån mig.

Isprinsessan av Camilla Läckberg och Den ryske mannen av Inger Jalakas hör inte heller till årets större läsupplevelser. Det var lite för mycket av "mall 1 A" över dem.

Sedan läser jag väldigt många barn- och ungdomsböcker i mitt jobb och här kommer, förhoppningsvis, den mer objektiva bedömningen in. Bland dem finns en hel del mindre bra böcker. Men eftersom jag har en väldigt utvecklad förmåga att förtränga dem så minns jag inte några titlar just nu.

Andra bloggar om: , intressant.se

10 december 2007

Skumtomtarna är slut

Förra veckan dök det upp en glasburk fylld med skumtomtar på jobbet och vår chef sa att hon skulle se till att den burken aldrig var tom. Vi gjorde förstås vårt bästa för att tömma burken men chefen har hittills varit duktig på att fylla på den i samma takt som vi ätit. Tills nu. Nu är burken alldeles jättetom och chefen är inte här. Hon har ju sagt att vi alltid kan nå henne på mobilen i akuta lägen. Och visst är väl detta ett särdeles akut läge?

Uppdaterat: Ordningen är återställd. Burken är fylld.

08 december 2007

Bokglögg

Vad gör man när bokhyllan blir för trång? Ja, det finns ju flera alternativ förstås. Man kan köpa en till bokhylla. Om man har plats till det. Har man inte plats till det kan man skaffa en större lägenhet. Men det är kanske lite drastiskt. Eller så kan man ju sluta köpa böcker. Men det är om möjligt ännu mer drastiskt.

Så vad gör man? Jo, man bjuder hem sina vänner på bokglögg. Och vad är då bokglögg? Det är när man rensar ut böcker ur sin bokhylla och bjuder man in sina vänner till bokglögg. Det är vad vi har gjort och i morgon eftermiddag har vi vårt glöggmingel där vi förväntar oss att våra gäster bär med sig böcker hem.

06 december 2007

Ännu en alkoholiserad kommissarie

Jag tycker väldigt mycket om att läsa deckare. Gör det ofta och gärna. Men nu börjar jag bli aningen trött på alla dessa alkoholiserade poliskommissarier, mer eller mindre misslyckade som individer men med ett knivskarpt intellekt när det gäller att lösa brott.

Senast i raden är Djävulsstjärnan av Jo Nesbø. Hjälten heter Harry Hole och är - hör och häpna - en alkoholiserad kommissarie med ett sprucket förhållande bakom sig. Harry är sitt missbruk till trots en av Oslos bästa utredare och nu när Oslo har fått en seriemördare på halsen så är det Harry man vänder sig till.

Boken började ganska lovande, alkoholmissbruk och personligt misär till trots. Ett av spänningsmomenten i boken är Harrys kollega och antagonist Tom Waaler. Harry har i ett tidigare fall försökt bevisa Toms inblandning i brottslig verksamhet men utan att lyckas och nu tvingas de arbeta tillsammans med detta seriemördarfall. Som läsare är man aldrig riktigt säker på om Tom Waaler är en ful fisk eller om det är Harry Hole som är paranoid. Det är skickligt gjort.

Det är också intressant att följa utredningens fortskridande ända fram till slutet närmar sig. Då ändrar boken karaktär. Det går väldigt snabbt och långsamt på samma gång paradoxalt nog. Snabbt såtillvida att vi läsare inte längre får följa med i Harrys tankegångar. Vi får bara veta att "helt plötsligt förstod han det" eller "när han tittade på fotografiet såg han helt plötsligt" o.s.v (obs, citaten är ej ordagranna, utan ska ses som exempel). Dylikt är ju ett vanligt grepp i deckargenren, men då brukar man oftast ganska snart få reda på vad det är hjälten har förstått och sett. Men inte här. Här går det undan så till vida att Harry ger sig ut i Oslonatten och konrfronterar mördaren. Då börjar det helt plötsligt gå väldigt långsamt. För då följer en flera sidor lång dialog där vi får veta exakt hur mördaren tänkt och hur Harry tänkt och inte nog med det. Boken är ändå inte slut än på ett tag. Det känns som om författaren haft lite svårt för att skiljas från sin text.

Jag har ju förstått att Jo Nesbøs deckare är ganska heta nu och har hört flera som tycker att de är bra. Men tyvärr, jag blev besviken. Åtminstone på den här boken.

Andra bloggar om: ,

05 december 2007

Bokfemman vecka 49

Den här veckan kan man tolka ämnet för Malins bokfemma väldigt fritt. Temat är nämligen att välja fem böcker som man på ett eller annat sätt assicierar till ordet mamma.

Pippi Långstrump för att jag har ett väldigt starkt minne av en oväderseftermiddag när jag var i femårsåldern och min mamma läste högt för mig och min bror ur denna bok.

Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver för att det är en oerhörd stark bok där en mamma rekapitulerar livet sedan hon fick sonen Kevin och försöker förstå varför det gick som det gick för honom. Boken känns så äkta att man skulle kunna tro att den var dokumentär men det är den såvitt jag vet inte.

Mammaboken för att det är en urkul bilderbok om en mamma som inte är helt politiskt korrekt. Boken är skriven av Kristina Berge och har urkul bilder av Anna Höglund.

Ensamma mamman av Cecilia Torudd av ungefär samma anledning som ovan.

I princip alla böcker av deckardrottningen Maria Lang för att det var de första vuxenböcker min mamma tipsade mig om när jag tröttnat på att läsa Kitty- och Femböckerna.

Andra bloggar om:

04 december 2007

Grattis Sven Nordqvist!

Sven Nordqvist vann Augustpriset i barn- och ungdomsklassen för sin fantastiska bilderbok Var är min syster? Riktigt jättekul tycker jag. Dels för att det är en underbar bok och dels för att det är kul att det någon gång emellanåt blir en bilderbok som vinner. Vilket inte sker alltför ofta. Egentligen tycker jag att det är helt galet att bilderböcker och ungdomsromaner tävlar i samma klass. Barnboksdelen av Augustpriset skulle också mytcket väl kunna vara uppdelat i tre klasser. Bästa bilderbok, bästa ungdomsroman och bästa faktabok för barn.

Andra bloggar om: , , intressant.se
Mer om Augustpriset: SvD, och DN

03 december 2007

Rufus Wainwright på cirkus

Igår intog Rufus Wainwright och hans eminenta band Cirkus och bjöd på en varm och fantastisk kväll så välbehövligt i decembermörkret. Det var en generös konsert som varade i tre timmar. Andäktigt tystnad under låtarna avbröts av energiskt jubel däremellan. Jag tror att Rufus Wainwright själv blev lite överumplad av det mottagande han fick.

Det fanns många höjdpunkter under kvällen. Men jag tror att den största var när de körde en "unplugged" version av en irländsk folkvisa jag tyvärr glömt namnet på. Det var mäktigt när hans röst fick sväva ut över Cirkus utan förstärkning av mikrofon. Och det funkade riktigt bra.

Andra bloggar om: