Grattis Totte

Gunilla Woldes bilderbokskille Totte är en pigg liten 40-åring som har roat flera generationers barn. Själv var jag redan för gammal för att uppskatta bilderböcker när första boken om Totte såg dagens ljus. Så min relation till honom är från vuxen ålder och som vuxen måste jag väl i ärlighetens namn medge att jag inte blir alldeles till mig av dessa böcker. Men jag märker ju att barnen gillar dem. Mycket. Ingenkännandet i den stillsamma [men för små barn nog så dramatiska] vardagen uppskattas verkligen av de små. Och det är ju skönt med böcker som handlar om "riktiga" människor - inte om förmänskligade djur. Så jag önksar Totte stort grattis och hoppas att han får hänga med minst 40 år till.

Nattfåk av Johan Theorin

Eftersom jag tyckte så mycket om Johan Theorins bok Skumtimmen så hade jag ganska höga förväntningar på uppföljaren Nattfåk. Jag ska inte säga att jag blev besviken, men jag är inte så imponerad heller. Historien griper inte alls tag i mig på samma sätt som förra boken gjorde.

På många sätt känns upplägget igen från Skumtimmen. Det är en blandning av thriller, deckare och familjedrama. Även denna gång befinner vi oss på Öland dit familjen Westin just har flyttat från Stockholm. De har köpt en gammal ödegård som de håller på att rusta upp. Det finns gott om ruskiga historier om gården och ganska snart inträffar en rad märkliga saker. Ibland övergår berättelsen nästan till att bli en spökhistoria och det var nästan lite läskigt att ligga och läsa den sent på kvällen. Men Theorin behåller balansen och mest är det - liksom den tidigare boken Skumtimmen - en berättelse om sorg och saknad.

Karlsson på ryska

Att Karlsson på taket varit den överlägset populäraste av alla Astrid Lindgrens figurer i Ryssland [och tidigare även i Sovjetstaten] är knappast någon nyhet. Själv har jag alltid haft väldigt svårt för den dryga, skrytiga och rent ut sagt odrägliga Karlsson, som tar åt sig all ära men är snar att skylla alla sina tillkortakommanden på andra. Att han varit så populär i Ryssland har jag tänkt att det kanske berott på hans oförskräckthet inför auktoriteter som gillats framför allt av de förtryckta Sovjetmedborgarna. Nu läser jag i SvD att det kanske är enklare än så.

Den första översättningen som gjordes till ryska av Lilianna Lungina innehöll en mängd felaktigheter och hon tog sig ganska stora friheter i att "förryska" Karlsson och flera andar av figurerna i berättelsen. Detta har numera påtalats och nya översättningar har gjorts. Men dessa har inte fallit i god jord hos ryssarna. De vill ha sin Karlsson som han alltid varit, nämligen som Lunginas översättning skildrar honom.

The reader - filmen

På flygresan över till Lima fanns det flera filmer att välja på och mitt val föll på The Reader. Att regissören heter Stephen Daldry [som också regisserade filmatiseringen av Timmarna] bådade ju gott tyckte jag. Nu hade jag visserligen hört många säga att filmen inte alls är bra, att boken är mycket bättre. Och visst är boken mycket bättre. Men jag tycker att filmen klarar sig riktigt bra.

Eftersom jag nyligen läste boken och fortfarande har den i färskt minne så tycker jag att filmen fungerar som ett utmärkt komplement. Framför allt lyckas den förmedla den bitterljuva stämningen. Så där satt jag 10.000 meter upp i luften och grinade som aldrig förr.

Joyce Carol Oates

Vi var många som hade samlats i Kulturhusets hörsal igår för att lyssna på Joyce Carol Oates och hon möttes av dånande applåder värdiga en rockstjärna.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig men jag hade i alla fall inte väntat mig att hon skulle vara så kvick, rolig och underhållande. Hon bjöd på sig själv. Hon var personlig utan att bli privat. Om den nu aktuella dagboken sa hon att hon inte vågat läsa den och verkade nästan lite generad när intervjuaren Hans Olav Brenner läste upp vissa delar ur den.

Om sitt skrivande berättade hon att hon skriver och sedan ägnar hon mest tid åt att ändra och skriva om och ändra och skriva om. 99% av tiden ägnade hon åt detta sa hon, men erkände i nästa andetag att hon kanske överdrev lite.

Som ung författare hände det att hon beskrevs som en blyg fakultetsfru eller hemmafru. Men hon var redan då litteraturprofessor. Om sitt skrivande fick hon också höra att "Du skriver som en man". Vilket jag antar skulle tolkas som en komplimang.

Ja vad mer kan jag skriva om den späckade och högintressanta kväll? Att hon pratade en hel del om sina katter. När boken Det var vi som var Mulvaneys skulle filmas var hon mer intresserad av att diskutera vem som skulle spela katten Muffin än av vilka de mänskliga skådespelarna skulle vara. Och en av hennes andra katter "hjälpte" henne på traven i skrivandet genom att ligga i hennes knä dagen lång och om hon försökte resa sig upp så satte katten klorna i henne som markering att "det är bara att sitta kvar". Så då fick hon vackert sitta där och då var det väl bara att skriva då.

Avslutningsvis kan jag bara hålla med Oates om att det är svårt att göra ett samtal rättvisa när man försöker återge det i skrift. Det är svårt att få fram stämningen och alla härliga nyanser.

Joyce Carol Oates

Anne Franks hus

På väg hem från Sydamerika fick vi nästan en hel dag att fördriva i Amsterdam. Vi strosade runt i den sommarvarma staden när vi fick syn på skylten som pekade ut riktningen till Anne Frank huis. Utan att vi ens behövde konferera med varandra så förde våra fötter oss ditåt. Det gick inte att motstå.

När vi vandrade runt i de trånga vindsrummen var det lätt att föreställa sig den ångest och förtvivlan de gömda familjerna kände. Rummen står tomma nu och det var Otto Franks uttryckliga önskan att de så skulle förbli. De tömdes ganska omgående efter tillfångatagandet. Fastän tomma är de ändå talande. Och på väggarna finns fortfarande spår av Anne i form av urklipp från tidningar, bilder på den tidens stjärnor som hon klistrade upp på väggen i sin vrå.

Machu Picchu ... at last

Vår guide på vår vandring mot Machu Picchu fick mig att tänka på en litterär figur. Kan ni gissa vilken?


Vi gick ...


och vi gick ...


men så kom vi äntligen fram!

Potatisodlare i Urubambadalen

Det odlas mycket potatis i Peu, och många olika sorter. De har också en speciell metod för att torka potatisen så att den kan bevaras i flera år. Först ligger den ute i frosten under plast, sedan ligger den i solen och torkar och sedan skalas den - det är det kvinnan på bilden håller på med. Potatisen blir sedan hård som sten och kan sparas i upp till 10 år. Innan den tillreds sen så lägger man den i vatten ett dygn och sedan kan man koka den.

I Inkaland

Pridefestival i Cusco? Nej men Solfestival


Vi liftade med Inkakrigare


Inka himself

Nästan klar

Nu ska det bara ner i ryggsäcken