Torka aldrig tårar gör att man måste torka sina tårar

Första delen i Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar läste jag i somras. Sedan sändes tv-serien som byggde på alla tre delarna och det blev aldrig av att jag fortsatte med de övriga böckerna. Tills nu. Nu har jag läst andra boken Torka aldrig tårar utan handskar: 2. Sjukdomen och det spelar alls ingen roll att jag redan "sett" den. Berättelsen innehåller inget spänningsmoment i den meningen att "jag måste läsa vidare för att få veta hur det går". För det vet man redan. Det visste man redan när man läste första boken. Gardell rör sig i den här boken - liksom i den första - fram och tillbaka i skeendet. Ibland när jag läser tänker jag att "det här skrev han väl redan i bok första delen?". Och kanske gjorde han det. För Gardell arbetar väldigt mycket med upprepningar för att understryka det han vill ha sagt. Något han redan berättat dyker upp igen och utvecklas. En tråd plockas upp på nytt och för historien framåt igen. En berättarstil som fungerar mycket bra här. 

Del två har tilläggstiteln Sjukdomen. Nu var ju sjukdomen - Aids - närvarande redan i första delen, men här tar den ännu större plats i berättelsen. I första delen blev författaren själv synlig då Gardell inflikade rena faktaavsnitt. Det gör han inte här, vilket gör att fiktionen bibehålls boken igenom. Men boken innehåller tillräckligt många referenser till det som verkligen hände för att vi aldrig för ens en liten stund glömmer att den här sjukdomen drabbade hårt och skoningslöst.