Och i Wienerwald står träden kvar

Bara titeln! "Och i Wienerwald står träden kvar". En sådan titel är svår att motstå. Den tar en med till historiens - inte alltid så ljusa - rum. Den berättar om sorg och saknad. Måhända en efterhandskonstruktion att läsa in så mycket i en titel. Nu har jag ju läst boken men sällan har en titel passat så bra till sin historia.

Elisabeth Åsbrink fick en låda full med brev. Breven var skrivna till den unga judiska pojken Otto Ullman, från hans föräldrar mellan 1939 och 1944. Otto har fått tillfällig asyl i Sverige. Hans föräldrar är kvar i Wien och försöker få det eftertraktade affidavit som bekräftar att någon i ett annat land kan ta emot dem och sörja för deras uppehälle.

Breven utgör stommen i Elisabeth Åsbrinks berättelse. Det är de som för handlingen framåt. Med dem som utgångspunkt bygger hon ett pussel som ger oss en skymt, en ögonblicksbild av ett förflutet. Breven från Otto till sina föräldrar finns inte kvar. Honom möter vi genom föräldrarnas frågor och kommentarer i deras brev. Föräldrarnas brev är annars mest fyllda av triviala ting, som om allt vore normalt. I början är de fyllda av hopp och förtröstan, men allt efter tiden går gör sig först tristessen sedan hopplösheten synlig. Men det mesta av det svarta får man läsa mellan raderna.

Parallellt med breven fångar Elisabeth Åsbrink stämningarna i Sverige och den svenska flyktingpolitiken under andra världskriget. Hon har också gjort rejäl research för att söka i spåren av familjen Ullman - den del av den som blev kvar i Wien - och försöka skildra hur deras livsutrymma sakta krympte tills endast den ödesdigra deportationen  återstår. 

På ett imponerande sätt väver Åsbrink samman alla dessa trådar och sällan förr har väl historien kommit så nära.