08 november 2007

Hon går genom tavlan, ut ur bilden

Det finns en del böcker som jag bara kan läsa i små portioner. Anledningen till att det är så kan variera. Det kan bero på att texten är så intensiv att jag måste hämta andan emellanåt. Eller så kan det bero på att läsningen är så smärtsam. Så var fallet med Johanna Nilssons debutroman Hon går genom tavlan, ut ur bilden. Boken kom redan 1996 och jag har länge tänkt att jag måste läsa den men det har varit något som tagit emot. Som att jag visste hur ont den skulle göra.

Hanna är 10 år när hon gradvis hamnar mer och mer utanför klassens gemenskap. När hennes bästis Karin också vänder henne ryggen blir tystnaden omkring henne total. Till att börja med. Sedan börjar tråkningarna. Det är den unga vuxna Hanna som minns och berättar. Hon är inlagd på sjukhus efter ett självmordsförsök. Hennes funderingar och tankar från sjukhuset om hur hon ska våga öppna sig för människorna och världen igen skildras som insprängda korta kapitel i berättelsen om det som hände henne under mellanstadietiden.

Som jag redan skrivit var boken smärtsam och plågsam att läsa, men väldigt bra. Hela tiden under läsningen tänkte jag att detta måste vara självupplevt så här väl kan man inte beskriva det annars. Och nu har jag läst vad Johanna Nilsson skriver själv på Wahlström och Widstrands hemsida och mycket riktigt skriver hon att boken till stor del handlar om hennes egen uppväxt.

2 kommentarer :

Magica de Hex sa...

Det är en bok som jag också tänkt läsa i åratal men aldrig gjort. Den får jag lägga till på min lista över böcker att läsa i jul!

the light sa...

Fullkomligt älskar den där boken. Kan inte säga nåt annat än "den måste du läsa"