I nya numret av Vi Biografi talar Gunnar Falk ut om sin mamma Kerstin Thorvall. Det är en intervju som gör mig illa till mods. Det är mycket möjligt och säkert också väldigt troligt att hon inte var världens bästa mamma. Hon kanske rentav var en dålig mamma. Men tanten är ju död och begraven och jag vet inte om en medelålders mans bitterhet över en jävlig barndom är av allmänt intresse. Eller låt mig omformulera det där. En jävlig barndom kan visst vara av intresse men nu är det egentligen inte det som är huvudsaken i intervjun. Den handlar ju förstås om modern och hennes tillkortakommande. Och det blir ju lätt lite skvallrigt.
Svd, DN
3 kommentarer :
Såg det, obehagligt tycker jag också. Lite terapi vore kanske bättre att ägna sig åt ...
Ja, det har varit lite mycket sånt där på sistone (Nils Claessons bok om Slas, Cajsa Stina Åkerströms bok om Fred.). Men de har ju åtminstone vett att vänta tills föräldern är död, vilket man inte kan säga att Kerstin Th. gjorde med boken om sin mamma...
Du har en poäng där Johannes. Är man död så är man.... men å andra sidan kan man inte försvara sig då heller. Knepigt läge hur som.
Skicka en kommentar