... och nu blir det reklamfilm ...

Pst, jag vill bara tipsa om att Lisa Bjärbos nya bok - Allt jag säger är sant - snart kommer ut. Och att hon har gjort ett snyggt och häftigt Youtube-klipp till den. Och så ja, jag har läst den och den är lika bra som hennes förra bok Det är så logiskt alla fattar utom du.

Måndag morgon

Det var förmodligen extra mycket måndag morgon för den måndagströtta grävare som lyckades med bedriften att gräva av en kabel någonstans i Solnatrakten. Och när han nu ändå var i farten och kapade kablar så såg han till att det var en kabel till en s.k. knutpunkt. Punkt slut.

Så här sitter jag nu utan kontakt med min mejlbox eller de externa servrarna.

Högtidsstund i media

Igår utbröt total prinsesshysteri i landet. Och den hysterin lär väl pågå ett bra tag framöver. Åtminstone i media - och kanske framför allt då i "gammelmedia". Min kära sambo - som inte alls är särskilts rojalistiskt orienterad - fastnade framför ett program i TV7 där några människor satt i en studio och pratade prinsessor, kungahus och gud vet vad i all oändlighet. Utan att egentligen säga något alls. Och med jämna mellanrum klipptes över till någon exalterad journalist som stod på något blåsigt ställe och kom med någon nonsenrapport. Det var läge för skämskudden mest hela tiden.

Snart får vi veta vad det lilla knytet ska heta, men det lär inte bli Ulrika Marianne Annika David,  som det råkade stå på hovets hemsida under några minuter när man testade sidan.



Sedan återstår att se om lillan också kommer att bli medlem i Barnens Bokklubb, som hennes mor var en gång i tiden :-)

Victoria, prinsessa, kungahuset

Det förklarar ju en del

Jag tyckte väl att det manus jag just nu läser tog väldigt mycket för givet. Att saker och ting liksom inte förklarades ordentligt. Som om man som läsare förutsattes förstå ändå. Kände mig mer än lovligt korkad, men så kollade jag in förlagets hemsida och såg att det jag läser är del två i en serie som jag inte läst ettan av. Det förklarar ju en del.

Stumfilm om stumfilmens död

The Artist är stumfilmen om när filmen började prata. The Artist är också beviset på att det går att göra rasande bra stumfilm. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att den var gjord under stumfilmens glansperiod i början av 1900-talet och inte 2011. Kläder, mimik, skådespelarnas rörelsemönster, allt känns genuint sent 20-tal. Men så finns där några små detaljer som skvallrar om att det är en modern film och som också sätter extra piff på filmen och gör den till något utöver det vanliga.
Så "the bokstavligt jury" ger The Artist fyra bokstäver av fem möjliga.

Tomma hyllor

Idag går flyttlasset från Palatset på Riddarholmen till nya lokalen på Hantverkargatan. Palatset - ett hus där barn och ungdomar kunde prova på olika kulturaktiviteter - var en  fin tanke som inte fungerade. Åtminstone inte här och nu.

Det här är andra gången Barnens Bokklubb "bor ihop" med ett palats. För snart 20 år sedan hade vi våra lokaler ovanpå Bokpalatset som då låg vid Norrmalmstorg. Bokpalatset skulle vara en mötesplats för alla bokälskare. Där fanns ett café och där anordnades författarmöten, poesiuppläsningar med mera. Också det en idé som inte fungerade. Inte då och där.

Dagens lösen

Jag undrar hur många sådana här askar som bytt ägare idag.

En och annan så´n här har säkert också delats ut.

Själv fick jag ett gulligt kort och mitt favoritgodis.

Tråk-tv

Vi har hur många tv-kanaler som helst - väldigt många i alla fall - och det enda som duger att titta på är ett naturprogram om djurlivet på Madagaskar. Och jag tycker inte ens om naturprogram.

Inte vår än men nästan

Det är inte vår riktigt än, men idag skulle man nästan kunna tro det. Februari när den är som bäst. Solen lyser. Solen värmer. Snön gnistrar och det verkar som om hela Stockholm är ute och promenerar på isen.

Liten smygtitt

Förra veckan var jag bjuden på mingel hos Lilla Piratförlaget. Vilket i sig var väldigt trevligt. Men allra bäst var ändå att vi alla fick varsin present. Nämligen Lilla Piratförlagets första bok - Bockarna Bruse på badhuset av Bjørn F. Rørvik och Gry Moursund. Hur fin som helst är den. Och rolig. Vansinnigt rolig.