Let the Filmfestival begin

Så är det återigen dags för Stockholm filmfestival. Vi brukar i vanliga fall lusläsa programbladet och pricka för de filmer vi är intresserade. Sedan tar det stora pusslande vid, då det gäller att få logistiken att fungera. I år har vi anlagt ett annat tillvägagångssätt. Vi bestämmer att "ikväll ser vi några filmer" och så kollar vi vilka filmer som går och väljer ut några lämpliga som verkar intressanta och som det finns biljetter kvar till. Lite wild and crazy.

I går blev det Surprise-filmen som visade sig vara "Mud". Den var väl sådär. Varken bra eller dålig. Två killar i början av puberteten i ett samhälle lite utanför normen. Det blev ganska klyschigt. Man har liksom sett det förut, till exempel i "Stand by me" som var en mycket bättre film. Nästa film var "Jimi - All is by my side". Den var helt ok. Hade ett lite eget språk. Det som om någon bara råkade finnas där med en kamera. Men den hade tjänat på om regissören hade "killed some darlings".

Saviano har klättrat högt på min "måste läsa"-lista

För ett antal år sedan såg jag Gomorra, filmatiseringen av Roberto Savianos bok med samma namn, och tyckte väl att den var "sådär". Efter att ha läst det kapitel ur hans nya bok Zero, zero, zero som DN bjöd på i helgen, inser jag att jag borde ha läst den istället. Karln skriver ju som en gud. Nu står både Gomorra och Zero, zero, zero högt upp på min "att läsa"-lista. 

Att Saviano är en modig [och möjlghen dumdristig] man råder inga tvivel om. Först utmanar han den italienska maffian och sedan ger han sig i kast med internationell kokainhandel. 

Torka aldrig tårar gör att man måste torka sina tårar

Första delen i Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar läste jag i somras. Sedan sändes tv-serien som byggde på alla tre delarna och det blev aldrig av att jag fortsatte med de övriga böckerna. Tills nu. Nu har jag läst andra boken Torka aldrig tårar utan handskar: 2. Sjukdomen och det spelar alls ingen roll att jag redan "sett" den. Berättelsen innehåller inget spänningsmoment i den meningen att "jag måste läsa vidare för att få veta hur det går". För det vet man redan. Det visste man redan när man läste första boken. Gardell rör sig i den här boken - liksom i den första - fram och tillbaka i skeendet. Ibland när jag läser tänker jag att "det här skrev han väl redan i bok första delen?". Och kanske gjorde han det. För Gardell arbetar väldigt mycket med upprepningar för att understryka det han vill ha sagt. Något han redan berättat dyker upp igen och utvecklas. En tråd plockas upp på nytt och för historien framåt igen. En berättarstil som fungerar mycket bra här. 

Del två har tilläggstiteln Sjukdomen. Nu var ju sjukdomen - Aids - närvarande redan i första delen, men här tar den ännu större plats i berättelsen. I första delen blev författaren själv synlig då Gardell inflikade rena faktaavsnitt. Det gör han inte här, vilket gör att fiktionen bibehålls boken igenom. Men boken innehåller tillräckligt många referenser till det som verkligen hände för att vi aldrig för ens en liten stund glömmer att den här sjukdomen drabbade hårt och skoningslöst.

The Bookkeeper

Den intelligenta webben

Ibland tycker jag att webben är lite för intelligent. Den fattar beslut åt mig som jag inte riktigt förutsett. Som till exempel när jag var inne på Monster och uppdaterade min profil. Bland annat bytte jag profilbild. Och vips dök den upp på Facebook. Inte som profilbild, men i mitt flöde.Någon gång har jag tydligen kopplat ihop mitt konto på Monster med Facebook. Det finns ju naturligtvis vissa fördelar med att ha olika konton ihopkopplade, men blir de för många så tappar man lätt kontrollen över vad som visar var. Och hur och varför. 

Ett annat exempel på webbens intelligens är den här bilden. En sajt som drivs av en fotograf från Singapore där han visar sina bilder tagna i Nordkorea. Jag sitter här i Sverige och tittar på dessa bilder och vad ser jag i vänsterkolumnen? Jo reklam för Zalando! Nu syns det inte så bra här, men det är svenska Zalando. (Kan förresten rekommendera sajten, där finns häftiga 360-graders panoramabilder från Nordkorea.) 

Det virtuella biblioteket

Jag har på allvar börjat utforska det virtuella biblioteket nu. Med det menar jag alltså att jag börjat låna e-böcker. Visserligen är utbudet fortfarande en liten aning begränsat - men det är enkelt och praktiskt. Jag behöver inte ens lämna hemmet. Och för övrigt var det länge sedan jag besökte ett bibliotek IRL så jag kan egentligen inte uttala mig om ifall utbudet faktiskt är mer begränsat i det virtuella biblioteket. 

Just nu är det andra delen av Jonas Gardells romansvit Torka aldrig tårar utan handskar som ligger parkerad i min läsplatta. 

Och i Wienerwald står träden kvar

Bara titeln! "Och i Wienerwald står träden kvar". En sådan titel är svår att motstå. Den tar en med till historiens - inte alltid så ljusa - rum. Den berättar om sorg och saknad. Måhända en efterhandskonstruktion att läsa in så mycket i en titel. Nu har jag ju läst boken men sällan har en titel passat så bra till sin historia.

Elisabeth Åsbrink fick en låda full med brev. Breven var skrivna till den unga judiska pojken Otto Ullman, från hans föräldrar mellan 1939 och 1944. Otto har fått tillfällig asyl i Sverige. Hans föräldrar är kvar i Wien och försöker få det eftertraktade affidavit som bekräftar att någon i ett annat land kan ta emot dem och sörja för deras uppehälle.

Breven utgör stommen i Elisabeth Åsbrinks berättelse. Det är de som för handlingen framåt. Med dem som utgångspunkt bygger hon ett pussel som ger oss en skymt, en ögonblicksbild av ett förflutet. Breven från Otto till sina föräldrar finns inte kvar. Honom möter vi genom föräldrarnas frågor och kommentarer i deras brev. Föräldrarnas brev är annars mest fyllda av triviala ting, som om allt vore normalt. I början är de fyllda av hopp och förtröstan, men allt efter tiden går gör sig först tristessen sedan hopplösheten synlig. Men det mesta av det svarta får man läsa mellan raderna.

Parallellt med breven fångar Elisabeth Åsbrink stämningarna i Sverige och den svenska flyktingpolitiken under andra världskriget. Hon har också gjort rejäl research för att söka i spåren av familjen Ullman - den del av den som blev kvar i Wien - och försöka skildra hur deras livsutrymma sakta krympte tills endast den ödesdigra deportationen  återstår. 

På ett imponerande sätt väver Åsbrink samman alla dessa trådar och sällan förr har väl historien kommit så nära. 

Monster & Mysterier på Junibacken

Igår kväll var jag bjuden på VIP-invigning av Junibackens nya utställning Monster och Mysterier. Utställningen bygger på Martin Widmarks böcker om LasseMaja och om Nelly Rapp. Utställningen är hur fin som helst. Man har till exempel byggt upp hela Valleby. Så himla fint och kul. Jag rekommenderar alla som har barn i LasseMaja-åldern att besöka Junibacken och se utställningen. 

På vernissage

Det var åter dags för vernissage på Soya konstrum. Som alltid välbesökt. Som alltid trevligt. Som alltid inspirerande. Den här gången var det Eva Kerek som ställde ut sina naivistiskt färgglada målningar. Jag associerade lite till barnbok, låt vara modern och ganska experimentell sådan. 

Kurator Håkan Bull presenterar konstnären och hennes verk. I bakgrunden skymtar en av hennes målningar.

Vi köpte också ett verk. En tändsticksask med en av Eva Kereks kanelbullar. Hon har en viss förkärlek
för kanelbullar fick vi höra.  

Höstglöd

Jag är något av en "sucker" för höstens färger vilket lett till att mobilens minneskort är fyllt av bilder på löv i höstens alla färger. Här kommer några av dem.