Det virtuella biblioteket

Jag har på allvar börjat utforska det virtuella biblioteket nu. Med det menar jag alltså att jag börjat låna e-böcker. Visserligen är utbudet fortfarande en liten aning begränsat - men det är enkelt och praktiskt. Jag behöver inte ens lämna hemmet. Och för övrigt var det länge sedan jag besökte ett bibliotek IRL så jag kan egentligen inte uttala mig om ifall utbudet faktiskt är mer begränsat i det virtuella biblioteket. 

Just nu är det andra delen av Jonas Gardells romansvit Torka aldrig tårar utan handskar som ligger parkerad i min läsplatta. 

Vad är grejen med Eco?

Just nu läser jag Umberto Ecos Begravningsplatsen i Prag och jag undrar lite förstrött vad som är grejen med Eco... Jag har visserligen inte kommit så långt i boken än, men frågan är om jag kommer så mycket längre. Ok, jag kan konstatera att han är en mästare på att formulera sig. Han lägger ord till ord som blir till mening och meningarna staplas på varandra men utan att handlingen förs nämnvärt mycket framåt. Flera gånger tidigare har jag försökt mig på att läsa Umberto Eco - utan att lyckas men nu har jag bestämt mig för att vara mer uthållig. Så jag fortsätter att tokskumma mig igenom sidorna av Simoninis förvirrade tankar och ta fasta på det som verkar ha betydelse för själva handlingen.

Boken verkar bekant

Eftersom jag bestämt mig för att pausa i läsningen av Norwegian wood måste jag ju hitta något annat att läsa. Efter en del botaniserande i bokhyllan föll valet på Försoning av Ian McEwan. Jag började läsa den i går kväll och tyckte på något sätt att den kändes bekant. Samtidigt var jag helt övertygad om att jag inte redan läst boken. Hela dagen (ok nästan hela dagen) har jag grunnat på varför boken kändes så bekant. Och nu trillade polletten ner. Jag har sett filmen! Förstås. Som tur är har jag lite halvtaskigt minne så läsupplevelsen är ingalunda spolierad.

Taskigt tålamod

Jag börjar få en (o)vana att inte orka läsa böckerna "to the bitter end". Det händer ganska ofta att böcker blir liggande outlästa och det är inte bara de riktigt dåliga böckerna som blir liggande. Mitt tålamod kan brista även när det gäller böcker jag egentligen tycker är bra, men kanske inte direkt tycker om.

Den senaste i raden är Haruki Murakamis Norwegian Wood. När jag började läsa tänkte jag "wow, vilket språk, vilken fantastisk berättarröst" men allteftersom sidorna gick började den lågmälda finstämda berättarrösten kännas monoton och jag märkte att varje gång jag fick tid att slå mig ner och läsa så valde jag att göra något annat i stället och stackars Murakami blev liggande. Så nu har jag bestämt att plocka fram någon annan bok ur bokhyllan och låta Norwegian Wood vila.

Bokhylla i vild panik

Bokhyllan här hemma börjar visa klara tecken på överbefolkning. Och det värsta [eller kanske det bästa] är att väldigt mycket är oläst. Så det är ju bra att det är sommar och sommar innebär att jobbläsningen gör uppehåll. Planen är att beta av ett gäng böcker för att sedan låta dem emigrera till någon annans bokhylla.

Det förklarar ju en del

Jag tyckte väl att det manus jag just nu läser tog väldigt mycket för givet. Att saker och ting liksom inte förklarades ordentligt. Som om man som läsare förutsattes förstå ändå. Kände mig mer än lovligt korkad, men så kollade jag in förlagets hemsida och såg att det jag läser är del två i en serie som jag inte läst ettan av. Det förklarar ju en del.

Premiär-dax

Idag slog portarna upp för babyboken.se - ett projekt jag är delaktig i. Som namnet så fiffigt antyder är det en sajt som tillhandahåller babyböcker. Tanken är att du ska kunna samla ihop ett fint litet startbibliotek åt dig och din knatte. En gång i månaden kommer ett paket med de finaste små babyböckerna och du samlar bara så länge du själv vill. Enkelt och smart.

Snopet

Det är ganska irriterande när man läser en bok - en bok man dessutom inte är så förtjust i - men eftersom den ändå är spännande läser man till slutet. (måste ju få veta hur det går). Bara för att upptäcka att slutet inte erbjuder någon egentlig upplösning. Tydligen är en del två att vänta. Snopet.

Oförutsedda saker som kan hända på t-banan

Jag läste ett bokmanus på väg till jobbet idag. Boken heter Min syster är i tusen bitar. Det är en oerhört bra bok, men också sorglig och bäst som jag satt där och läste kom jag till ett vansinnigt sorgligt ställe i boken. Ögonen började ofelbart att tåras och fulgråten var snubblande nära. Lite jobbigt så där mitt i morgonrusningen. Så jag lade ner projekt läsa-på-väg-till-jobbet och låtsades väldigt intresserad av utsikten från t-banan - vilken just då råkade bestå av en svart tunnel. 

Snart old school

Nu när "alla" har surfplattor i allmänhet och iPad i synnerhet så känns den här läsplattan nästa lite "old school". Men det gör inget, jag är nöjd. Den är liten och behändig med bra läsbarhet och det är det duger bra för mig. Än så länge ...

Läs dig empatisk

En amerikansk studie visar att man blir mer empatisk av att läsa skönlitteratur än av att läsa faktaböcker. Detta har man kommit fram till efter att ha låtit ungdomar läsa Harry Potter och Twilight. Efter avslutad läsning visade det sig att "Potter-gruppen på ett inkännande sätt identifierade sig med trollkarlar och Twilight-gruppen med vampyrer." Är jag förvånad`Nej, inte alls. Det enda jag finner lite förvånande - eller snarare lustigt - är att man valde just Potter och Twilight, i stället för böcker med ett mer vardagsnära innehåll om "vanliga" ungdomar. Men, men, kanske valde man böcker man var säker på att man skulle få försökspersonerna att läsa.

Debutläst på läsplatta

Jag har för bokklubbens räkning köpt in en läsplatta och nu har jag också läst mitt första manus på densamma. Plattan - Iriver Cover Story - är en av de billigaste på marknaden så man kan väl inte ha alltför stora krav på finess, men jag tycker ändå att den fungerar helt ok att läsa på. Bäst är den förstås när man läser böcker i epub-format. Där fungerar det att förstora upp texten så att läsglasögonen blir överflödiga. Läser man däremot manus i pfd- eller doc-format så är möjligheten att förstora begränsad, vilket är lite synd. Ett annat minus är att bläddringen är ganska långsam, men i övrigt är den behändig och lättanvänd.

Hjärnforskning i serievärlden

Om ni händelsevis har funderat över vad hjärnforskare ägnar sig åt när de har tid över, så kan Bokstavligt talat avslöja att de läser Asterix. Men nu är de ju en gång för alla hjärnforskare och då kan de ju inte nöja sig med att bara läsa och låta sig underhållas. De har inte kunnat motstå frestelsen att utföra lite hjärnforskning samtidigt. Sålunda har de kommit fram till att Asterix och hans tappra galler med hjälp av sin trolldryck åsamkat sina fiender inte mindre än 704 hjärnskador. Detta har man kommit fram till genom att nogsamt gå igenom samtliga seriehäften och räknat blåtiror och andra tecken på skador.

Glömsk var ordet

I går kväll stod jag framför min bokhylla [som för övrigt är i en himla oordning med böcker liggande lite huller om buller, här och där] och botaniserade, på jakt efter något att läsa. Och hittade inget. Eller jo, där fanns massor med bra böcker men inget jag var sugen på just då. Så blir det ganska ofta för mig. Jag vill verkligen läsa men kan inte riktigt bestämma mig för vad.
Och vad värre var, väldigt många av titlarna hade jag svårt att påminna mig om jag hade läst eller inte. Så blir det också ganska ofta för mig.

Sista sucken

Häromdagen läste jag i DN att den enda svenska oberoende barntidningen Tivoli tvingas lägga ner på grund av bristande lönsamhet. Det skulle lämna fältet helt fritt för Egmont när det gäller tidningar för barn i 5-10-årsåldern.

Ett av problemen för Tivoli har enligt Camilla Nyman varit att man inte fått ut sina tidningar i butikerna. Därmed har man varit väldigt beroende av prenumerationer och det är det andra problemet; att man haft för få prenumeranter.

Men hoppet är inte helt ute för Tivoli, visar det sig. Med hjälp av upprop på Facebook försöker man få nya prenumeranter och på Positiv förlag kan fylla i en intresseanmälan. Blir det tillräckligt många så fortsätter man ett tag till.

Emma och Goal junior

Emma och Goal junior heter två nystartade barntidningar som Egmont ger ut. Den ena [gissa vilken] beskrivs som "tjejig och pysslig" och den andra [gissa igen] är "cool" och "för killar". Och nej, jag skojar inte och ja, "nystartade" betyder år 2011. Olika förlag har startat ett upprop på upprop.nu och på Twitter har reaktionerna inte låtit vänta på sig.

Vad svarar då Egmont? Jo att de har lyssnat på barnen när de utformat sina nya tidningskoncept. Ge folk vad folk vill ha, alltså. Och beskrivningarna av respektive tidning som jag citerade inledningsvis var "en olycklig formulering" och inte tänkt som marknadsföring egentligen och att tidningarna vänder sig till alla. Fan tro't.

Mer: Svd, Metro, Mediavärlden  

Det blir inget "påskekrim" i år

I år blir det inget "påskekrim" för mig. Vanligtvis brukar jag passa på att läsa vuxenlitteratur i största allmänhet under långhelger och deckare i synnerhet, i alla fall om det är påsk. Men i år blir det en ungdomsroman och det blir den redan mycket hajpade och hyllade Cirkeln. Tjock som attan är den också, så frågan är om påskhelgen räcker till för att hinna igenom hela boken. Jag är en långsam läsare och så måste jag ju hinna med att äta ägg och godis och allt vad det nu är man brukar proppa i sig denna helg.

Kusligt värre

Det här är lite pinsamt att erkänna. Men ... Min kvällslektyr just nu består av ett manus av Ingelin Angerborn. Det är en rysare för barn i 9-12-årsåldern. Borde väl vara en baggis för en tuffing som mig. Och inte tänkte jag på att det var speciellt läskigt heller. Tills jag skulle släcka lampan. Då tyckte jag att mörkret blev väldigt mörkt...

Boken heter Rum 213 och enligt förlaget Rabén & Sjögrens sajt så kommer den i juni i år. Och omslaget är ganska kusligt också.

Det är en bok

Fortsättning följer .. typ

Jag undrar om det är någon ny trend att böcker ska sluta utan att man får veta hur det går. Ok, jag visste ju att manuset jag läste var del ett i en serie. Men ändå. Hade nog förväntat mig att några frågetecken skulle rätas ut och att några utslängda trådar skulle redas ut. Så blev nu inte fallet. Det mesta lämnades ganska olöst och då hade jag ändå tagit mig igenom drygt 500 manussidor.