Let the Filmfestival begin

Så är det återigen dags för Stockholm filmfestival. Vi brukar i vanliga fall lusläsa programbladet och pricka för de filmer vi är intresserade. Sedan tar det stora pusslande vid, då det gäller att få logistiken att fungera. I år har vi anlagt ett annat tillvägagångssätt. Vi bestämmer att "ikväll ser vi några filmer" och så kollar vi vilka filmer som går och väljer ut några lämpliga som verkar intressanta och som det finns biljetter kvar till. Lite wild and crazy.

I går blev det Surprise-filmen som visade sig vara "Mud". Den var väl sådär. Varken bra eller dålig. Två killar i början av puberteten i ett samhälle lite utanför normen. Det blev ganska klyschigt. Man har liksom sett det förut, till exempel i "Stand by me" som var en mycket bättre film. Nästa film var "Jimi - All is by my side". Den var helt ok. Hade ett lite eget språk. Det som om någon bara råkade finnas där med en kamera. Men den hade tjänat på om regissören hade "killed some darlings".

Fitkion vs Fakta

Igår kväll såg jag filmen som "alla" pratar om nu - Monica Z. Filmen har höjts till skyarna av de flesta recensenter men också fått kritik - framför allt från Tom Alandh som ondgör sig över hur Monicas pappa porträtteras. Mer om just den kritiken senare i inlägget.

I stort sett är det Edda Magnuson som bär hela filmen. Och musiken förstås. En eloge också till kostym och scenografi som ger en tidstrogen miljöskildring. Och visst är det en sevärd film. Den är rappt och snyggt berättad och så blir det ju som så ofta när man ser film om verkliga personer, man sitter där och funderar på vad som är sant och vad som är "hitte-på". Och det kan inte hjälpas,  att även om manusförfattare Birro öppet deklarerat att han varit väldigt fri i sin berättelse, så får ju det man ser en tendens att bli "sanning". Särskilt om det man ser känns så autentiskt. Jag kan hålla med Daniel Sandström i Svd som skriver att "man hellre tar sig friheter med innehållet än med utseendet. ”Monica Z” är en visuell tidsmaskin, inte en detalj i scenografin känns fel"

Och så tillbaka till Tom Alandhs kritik av hur man gör Monicas pappa till en sur gubbe när han, enligt Alandh och andra som kände honom, var en glad bohem som snarare stöttade Monicas ambitioner. Jag kan inte säga att jag reagerade så kraftigt på hur pappan skildrades, det var inte något som tog överhanden, men å andra sidan vet jag inte om just den konflikten var så viktig för filmen. Peter Birro och filmens producent Lena Rehnberg menar att eftersom det är en spelfilm de gjort så måste de förhöja verkligheten för annars blir det en dokumentär och tråkigt. Nu behöver dokumentärer inte alls vara tråkiga - snarare tvärtom om de är välgjorda - men jag tror jag förstår vad de menar. Att om man försöker göra en spelfilm som ligger helt nära sanningen så blir det lätt dramadokumentär och det kan lätt bli lite torrt och tråkigt. 

Sammanfattningsvis går det inte att komma ifrån att det är en svår balansgång när man gör fiktiv film av fakta med ett persongalleri bestående av namngivna verkliga personer.

Filmtajm hela veckan lång

Eftersom sambon för några dagar sedan kom hem med en hel packe hyrfilm under armen så har vi ägnat en del tid åt att beta av dessa filmer. Hittills har vi avverkat Bakom stängda dörrar, Jakten, Broken och Amour. Alla fyra bra på sitt sätt. Ingen av dem platsar i kategorin feel-good-filmer.

Bakom stängda dörrar - Om det finns något som kan kallas lättsam thriller, så är den här filmen en sådan. Franskläraren Germain rättar den en dåliga uppsatsen efter den andra, när han plötsligt i Claudes uppsats hittar ett frö till en litterär talang. Samtidigt bekymrar innehållet honom. Claude skriver nämligen på ett väldigt voyeuristiskt sätt om en klasskamrats familj. Trots detta kan inte Germain låta bli att uppmuntra Claude att fortsätta skriva. Diskussionerna mellan lärare och elev varvas med scener ur Claudes uppsatser. Händer det han skriver på riktigt eller bara i hans fantasi och hur mycket styr Germain hela händelseförloppet?, är frågor som ställs. 

Broken - handlar om grann(o)sämja. Den brutala Mr Oswald misshandlar den lätt förståndshandikappade grannpojken Rick, som han felaktigt tror har gjort närmande mot en av hans döttrar. Den brutala misshandeln sätter igång en kedja händelser som får oanade konsekvenser för alla inblandade. 

Jakten - Några förflugna ord från en arg och besviken liten flicka och en inkompetent utredare som ställer ledande frågor är allt som behövs, och Mads Mikkelsens huvudperson Lucas blir oskyldigt anklagad för pedofili. Snart har han hela byn emot sig och utfrysningen är total. Stundtals kniper det till i magtrakten av obehag på samma sätt som när jag såg Vinterbergs Festen, men Jakten kan ändå inte mäta sig med den filmen. 

Amour - Jag skrev i början av inlägget att ingen av filmerna var feel-good-filmer och Amour är så långt ifrån feel-good man kan komma. Efter en stroke är Anne förlamad på höger sida. Hennes man Georges har lovat att hon aldrig ska hamna på sjukhus och blir hennes skötare. Instängt och isolerat går det åldrande parets liv från dåligt till sämre. Amour är en obarmhärtig film. Den är bra. Men lång. 

Det här med biogodis

Det var inte den lilla väskan hon har släpat med sig till biografen. Och tydligen innehöll väskan massor med prassligt papper, alternativt största godispåsen. Och tydligen var hon tvungen att gräva i den ideligen under hela filmen också. Och naturligtvis satt hon bakom mig. Jag har aldrig riktigt förstått varför man måste proppa i sig en massa snask just när man ser film på bio, men jag  kanske har missat något.

Vilken film jag såg? Jo det var Kvartetten och den bjöd på en annan sorts biogodis - i form av Maggie Smith. En film där hon är med kan inte bli riktigt dålig även om just Kvartetten inte lär bli någon filmklassiker, därtill är den alldeles för banal. Handlingen utspelar sig på ett äldreboende, modell tjusigare, där pensionerade musiker och operadivor bor. Alla är fortfarande pigga och aktiva och intrigerna har man inte lagt på hyllan bara för att man pensionerat sig. Det är en myspysig film som så gott som uteslutande lever på att skådespelarna med Maggie Smith i spetsen levererar.

Ikväll anländer årets guldbaggar

Igår kom vi äntligen iväg på Call Girl och jag säger bara. Om du inte redan sett filmen så: Se Den! Det är en oerhört stark film, en av de bästa jag sett på länge. Otroligt välgjord. Här snackar vi cineastiskt hantverk på hög nivå. Och Pernilla August gör kanske sitt livs roll som bordellmamman. 

Filmen har ju minst sagt varit debatterad sedan den hade premiär och jag har själv som hastigast berört detta i två tidigare blogginlägg. Så pekar filmen ut Palme? Ja, det är väl svårt att förneka att likheter finns. Men nej, inte mer än vad den pekar ut Fälldin eller någon annan av de högt uppsatta män som utgjorde den svenska makteliten - såväl inom riksdag och regering,  som inom polis- och domstolsväsendet - när det begav sig. 

Ikväll har Call Girl chans att ta hem ett stort antal guldbaggar då filmen är nominerad till elva priser. Men om svd's kulturjournalister själva får välja blir resultatet 0. Det framgår av en artikel i dagens tidning där de listar sina egna favoriter. Föga förvånande eftersom en stor del av eldgivningen mot Call Girl har kommit just därifrån. Så fick till exempel Hynek Pallas ett ilskeutbrott när nomineringarna tillkännagavs. Med en mängd hårda ord såsom "fegt", "dålig smak" och "en sensation i dumhet" tyckte han att man lika gärna kunde "lägga ner hela Guldbagge-skiten".

Nåväl Guldbagge-galan lär knappast läggas ner bara för att Hynek surar och ikväll får vi se hur det går för Call Girl. Men om inte Pernilla August kniper baggen för bästa kvinnliga skådespelarprestation [visserligen i hård konkurrens med Nermina Lukac från Äta sova dö] så kanhända att den här bloggaren surar lite.

Call girl

Det skrivs mycket om Call girl nu och tyvärr handlar det mesta som skrivs inte så mycket om filmen som om ifall filmens statsminister är alltför lik ikonen Palme eller inte. Jag har själv inte hunnit se filmen ännu. Och jag beklagar att jag inte hann se den innan allt detta tjat om Palme började, för nu är jag rädd att alla skriverier skymmer min blick. Diverse journalister beklagar att förtalet av Palme [för de verkar tämligen överens om att det är frågan om förtal] tar fokus från viktiga frågor om maktmissbruk, men samtidigt är det just dessa skribenter som ivrigt i artikel efter artikel framhärdar i just detta, att filmen pekar ut Palme.

Filmfestival i antågande

I två dagar har jag flängt Stockholm runt och distribuerat programtidningen för årets Stockholms filmfestival. Men även om jag burit buntar både hit och dit så har jag inte hunnit att traditionsenligt sätta mig ner och lusläsa programmet och markera vilka filmer jag vill se. Och eftersom jag jobbar som volontär på årets festival kan det märkliga inträffa att jag ser mindre film än vad jag brukar. Och att de filmer jag ser kommer att vara de som visas på den biograf jag är placerad snarare än de jag själv valt. Samtidigt kan det leda till såväl spännande som intressanta och kanske överraskande möten med filmer jag inte hittat till annars.

Men igår var jag i alla fall inbjuden på förhandsvisning av Bazooka [som fixat filmfestivalens nya sajt]. Filmen Safety not guaranteed är en riktigt knasig mysrulle. En journalist tar med sig två praktikanter på en roadtrip för att hitta storyn bakom en annons där en man söker efter någon som vill resa i tiden tillsammans med honom.

Liten förvånad funderar

Har med stigande förvåning läst om kritiken mot Stina Wirséns film "Liten skär och alla små brokiga". Att anklaga Stina Wirsén för rasism är absurd, och det har man väl inte direkt gjort heller. Snarare handlar kritiken om att figuren Lilla hjärta ser ut som en stereotyp bild av ett svart barn.  Lilla hjärta är en glad och sprallig figur som är ... svart. Liten skär är en av de andra figurerna i berättelsen som har grisskära kinder. Jag har svårt att se problemet. Dessutom har böckerna funnits i en par år utan att någon reagerat. Men så helt plötsligt sätter en filmaffisch fart på debatten.

Till vänster den ursprungliga affischen och till höger den nya.

I morgon är det premiär runt om i Sverige men Folkets bio i Lund har beslutat att inte visa filmen.

Såhär klokt skriver Ulf Stark i DN:

Den normala svenska barnkulturmodellen: att försiktigtvis mildra sådant som kan associeras med något anstötligt. Att rensa i rabatten. Att göra det svarta lite lagom kanelbrunt. Att göra fylliga läppar smala. Och sätta en keps på krulligt hår. Att helt enkelt smygskandinavisera dem med annat ursprung och hudfärg.

Och avslutar med:

Den som efter att ha sett filmen inte inser att ”Liten Skär och alla små brokiga” är ett av de roligaste och klurigaste konstverken på knattenivå mot rasism och för tolerans, lek och allmän brokighet är, vill jag påstå, både enögd och färgblind.

Läs mer: DN, svd, Liten skär och alla små brokiga, film

En feel bad-film

Abdellatif Kechiche film Svart Venus är så långt ifrån en feel good-film man kan komma. Men den är bra. Ruskigt bra. Med betoning på Ruskig. Och tyvärr bygger den på en sann historia. I början av 1800-talet kommer Sarah Baartman från Sydafrika till Europa och visas upp på en freakshow. Så småningom hamnar hon i Paris och där blir det bara ännu värre och hennes liv slutar i prostitution. Och efter sin död hamnar hon hos franska vetenskapsakademin som ivrigt söker bevisa "hottentotternas" släktskap med aporna. Först 2002 fördes hennes kvarlevor hem till Sydafrika och begravdes. 
Som sagt en hemsk film. En hemskt bra film.

Stumfilm om stumfilmens död

The Artist är stumfilmen om när filmen började prata. The Artist är också beviset på att det går att göra rasande bra stumfilm. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att den var gjord under stumfilmens glansperiod i början av 1900-talet och inte 2011. Kläder, mimik, skådespelarnas rörelsemönster, allt känns genuint sent 20-tal. Men så finns där några små detaljer som skvallrar om att det är en modern film och som också sätter extra piff på filmen och gör den till något utöver det vanliga.
Så "the bokstavligt jury" ger The Artist fyra bokstäver av fem möjliga.

Meryl Streep ÄR Margaret Thatcher

Meryl Streep ÄR Margaret Thatcher. Meryl Streep är också bättre än filmen.
Filmens utgångspunkt är den åldrande Järnladyn som osorterat och glimtvis minns sina triumfer och sina nederlag.

Jag håller med Kulturloggen om att filmen bitvis är rörig och att den mest surfar på ytan.Filmen behandlar inte så mycket om den samtid i vilken hon verkade eller om den politik hon förde. Givet detta är det desto mer komiskt att jag fick en pamflett i min hand när jag köade för att komma in på biografen. Pamfletten var enligt egen utsago "ett propagandablad som handlar om propagandafilmen The Iron Lady". Jag vet inte vem/vilka som står bakom detta blad, men frågan är om de sett filmen. Kanske vill de rida på samma våg som de som ordnade med den gångna helgens överklassafari till Saltsjöbaden.

Om Järnladyn i Svd, DN

Shoo bre blir film

Douglas Foleys ungdomsroman Shoo bree har filmatiserats och filmen har premiär 24 februari. Jag måste erkänna att jag inte direkt var överförtjust i boken. Den kom ut 2003 och var en av de tidigaste böckerna som skrevs - åtminstone delvis - på så kallad rinkebysvenska.

Visserligen beskriver boken en tuff verklighet men jag minns den inte som så hårdkokt som trailern signalerar att filmen blir.

Snart kommer guldbaggarna att fördelas

Att döma av guldbaggenomineringarna så är Simon och ekarna en av förra årets bästa filmer.Den har i alla fall fått 13 nomineringar. Vilket - om jag räknat rätt - innebär att den är nominerad i alla kategorier utom fem. Ganska imponerande får man säga. Om filmen är lika imponerande vet jag inte. Visst är den bra. Underhållande på det där sättet som en "storfilm" är. Men jag tycker ändå att den är ganska "lättuggad". Kan inte påstå att den stannade kvar så länge i mitt minne. Inte heller att den berörde så jättemycket i biosalongen heller. Men en hyfsad film helt enkelt.


dn,  svd

Bok blir film

Det var några år sedan jag läste Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver, men det är en av de få böcker som jag fortfarande har någorlunda färskt i minnet. Och nu läser jag i Barnens Bokklubbs blogg att den är filmatiserad. Jag har lite svårt att se hur den boken (som på sätt och vis är en brevroman) ska kunna överföras till film på ett sätt som gör den rättvisa. Men trailern är i alla fall väldigt suggestiv. Filmen har svensk premiär 17 februari. Då vet vi om det funkade.


Jag har tidigare bloggat om boken vid flera tillfällen, bland annat här och här.

Bronshästen till Oslo

Det blev den norska filmen Oslo 31 augusti som utsågs till årets bästa film vid Stockholms filmfestival och vann Bronshästen. Det är absolut inget dåligt val. Oslo 31 augusti är en värdig vinnare men den film från årets festival som verkligen träffade mig hårdast i magen är Förbjuden kärlek.

Två tonårsflickor i mullornas Iran försöker hitta en egen plats, ett eget uttryck ett eget liv. Och det finns ett ganska vilt och spännande liv även där bakom stängda dörrar. Men det gäller att alltid vara på sin vakt och när den ena flickans bror söker sig till moskén och blir värvad till sedlighetspolisen tar sig den hårda verkligheten ända in innanför hemmets förmodat trygga väggar. Det är en oerhört stark och modig film om utsattheten i att leva i ett repressivt samhälle.

DN, Svd

Många filmer blir det ...

Så här lite drygt halvvägs in i Stockholm filmfestival kan jag konstatera att jag inte somnat en enda gång i år. Har helt enkelt lyckats pricka in riktigt bra filmer så här långt. Bäst hittills är Another Happy Day och Oslo 31 augusti. Den första en american independent och den andra en norsk film. De har det gemensamt att ingen av dem direkt kan kallas en solskenshistoria, även om framför allt Another Happy Day innehåller en hel del humor. Men det är humor av det svarta slaget. Utmärkt skådespeleri är en annan gemensam nämnare för dessa filmer. Och jag tror att de båda har fått svensk distribution.

Hej vad det går - Vroom

Det finns en scen i ett avsnitt av Fawtly Towers där John Cleese - Mr Fawtly -gör en svepande rörelse med huvudet i sidled samtidigt som han åstadkommer ett Vroomliknande ljud varpå han frågar "what was that?" och svarar "That was your life passing".  Ungefär så känner jag. Hela tiden. Nyss var det sommar och snart är det jul. Ännu mer snart är det återigen dags för Stockholm filmfestival och jag som tycker att jag just reste mig från biofåtöljen efter förra årets sista film. Men snart är det dags att fördjupa sig årets program som släpps i morgon.

Chans på Oscar?

I år skickar Sverige Svinalängorna till Oscars. Det är säkert ett bra val med tanke på att Noomi Rapace rönte viss framgång som Lisbeth Salander i den svenska versionen av Män som hatar kvinnor. Filmen är ju dessutom välspelad och välgjord och har en dramatik som borde passa i Oscars-sammanhang. Men först ska den ta sig igenom Oscarsakademiens nålsöga. Svd DN

En ny film av filmsprutaren Allen

Woody Allens Paris är konstnärernas, drömmarnas och kärlekens stad där allt kan hända. Den är magisk och förförisk. Här lever de olika epokerna kvar i ett slags parallellt universum och möts på det mest fantastiska sätt. Om ni undrar vad jag bubblar om så har jag har alltså sett hans senaste film Midnatt i Paris och har man inte längtat till Paris tidigare så gör man det när man sett filmen.

Ett ungt amerikanskt par som snart ska gifta sig tillbringar några dagar i Paris. Han drömmer om att bli författare, han älskar Paris och fantiserar om att få bo där. Hon är mest intresserad av att shoppa till det nya huset i Malibu. Visst kan man hävda att filmen handlar om dessa två men egentligen är det staden som är huvudperson i filmen.

Midnatt i Paris är både rolig och intelligent och Allen vill berätta något om längtan och drömmar och att drömmen kanske kan infrias där man minst anar det.

Shoo bre blir film

Nu filmatiserar Acne Film Douglas Foleys ungdomsroman Shoo bre. Det är några år sedan jag läste boken men jag minns att jag inte direkt gjorde vågen [vilket många andra, åtminstone vuxna gjorde]. Däremot minns jag inte riktigt alla mina argument emot boken, men dels var det språket, att den till stor del är skriven på så kallad rinkebysvenska. Jag har alltid haft svårt för talspråk i litterär text. Men jag tror att berättelsen kan göra sig riktigt bra - bättre - på film. Inspelningen börjar nu i maj och ensemblen består av en blandning av etablerade skådespelare och amatörer.