Det var som ...

Ser man på, ser man på. Det här är andra gången i världshistorien som jag har läst en Nobelpristagare innan hen fått sitt pris. Alice Munro alltså. Roligt! Jag har läst en del av hennes noveller och tycker mycket om hennes sätt att bygga en historia och verkligen levandegöra sin romanpersoner för mig som läsare. Det enda jag skulle önska är väl att hennes noveller ibland fick bli en roman. Som jag bloggat tidigare så känns det lite snopet emellanåt när berättelserna tar slut just som de är på väg att komma igång. Och där sitter jag och vill ha mer.

[Kan konstatera att Skansens Surikater gissade fel]

svd, dn ab

Att bränna böcker

Att bränna böcker är laddat. Det för tankarna till en mörk tid i Europas historia. Så när dn.se har en artikel om att Backe bibliotek ska bränna utrensade böcker tar det hus i helsicke i kommentarsfältet. Då är det inte så många som tänker på att Backe bibliotek inte är ensamma om att göra sig av med böcker. Det kommer ut tusentals  nya titlar varje år och som följd av detta kasseras det också mängder av böcker. Såväl av bibliotek och förlag som av boklådor och second hand-butiker. 

Att sälja utrensade böcker billigt eller skänka bort dem skulle kunna vara ett alternativ, men är samtidigt något som kräver resurser. I det nämnda fallet rör det sig tydligen om 20 sopsäckar och det skulle nog ta ett bra tag [om ens vara möjligt] att bli av med alla de böckerna. Nu har några privatpersoner erbjudit sig att ta hand om dem för att ombesörja att de skänks vidare och det tycker man ju att biblioteket kunde gå med på. Men jag misstänker att dessa personer mer gått på magkänslan för jag tror att även de skulle få svårt att avyttra alla böcker. Det skulle förmodligen sluta med att en ansenlig mängd hamnade hos någon second hand-butik, som i sin tur får "problemet" på halsen. 

Besvärligt bokår

Att bokförlagens sötebrödsdagar är över är inte någon nyhet. En nedgång har varit väntad. Men nu visar siffror från Svenska förläggareföreningen att nedgången 2012 var hela 13 procent. Kanske är det jakten på ständigt nya bästsäljare från ett fåtal "succéförfattare" som börjar straffa sig? Kanske vi är trötta på att se samma författare som skrivit samma deckare eller lättsmälta roman enligt något slags "variation på välkänt tema". Lite undrar man ju, eftersom nedgången inte bara gäller pappersboken, utan även den digitala dito.

Kvack kvack

Akademisk ankdamm har man ju hört talas om och nu kvackas det rejält i den. Det är akademiledamoten Göran Malmqvist och den kinesiske poeten Li Li som plaskar runt och förolämpar varandra. Malmqvist anser att Li är en dålig poet och en ännu sämre översättare och Li liknar Malmqvist med en skata som skiter på hans huvud. Och detta för att de är oense om hur man bäst översätter Tranströmers poesi till mandarin. Som om det inte räckte med detta så haren mejlväxling mellan Malmqvist och Per Wästberg - även han akademiledamot - dykt upp. Där skriver Malmqvist att han ska krossa och förgöra Li, allt med Wästbergs goda minne. Det är fascinerande att deras privata [får man förmoda] mejlväxling lyckas leta sig ut ur deras mejlboxar och hamna i kvällspressen.

Lilla Hjärtat gör sorti

Sitter och läser ikapp efter en vecka borta från Sverige och ser att Stina Wirsén bestämt att hennes böcker om alla små brokiga ska bort från boklådorna. Väldigt trist tycker jag. Jag har läst och älskat böckerna [och älskar dem fortfarande] och har inte haft en tanke på att Lilla Hjärtat skulle kunna uppfattas som en rasistisk kliché. Och det verkar inte som om någon annan heller kommit på den tanken förrän filmen hade premiär, då filmaffischen fick en del att reagera. Sedan har debatten rasat och böljat fram och tillbaka och lite blir det kanske som med filmen Call Girl [där väl alla ser Palme i filmens stadsminister nu efter alla skriverier], att nu blir det lätt så att alla ser Lilla Hjärtat som en förlegad klichébild av färgade.

Visst är bilder fyllda av innehåll och viktiga symbolbärare, men när man läser böckerna om alla de små brokiga har åtminstone jag svårt att se något förklenande eller nedvärderande i hur Lilla Hjärta presenteras. Jag tycker att Ulf Nilssons artikel i gårdagens DN är tänkvärd och utgör ett balanserat inlägg i den emellanåt stormiga debatten.

Der Sturm orsakar storm

Svenskt säljer tydligen bra i Tyskland. Framför allt svenska deckare. Så bra att ett försigkommet förlag inför höstens utgivning fejkar en ny svensk deckare och dito deckarförfattare. Der Sturm - eller Stormen som den påstås heta på svenska - uppges vara skriven av Per Johansson. Det är bara det att här i Sverige är det inte någon som hört talas om nämnde Johansson eller en deckare med titeln Stormen. Kanske hade kommit undan med bluffen om man inte hade fallit för frestelsen att låta mordoffret ha alltför stora likheter med en välkänd tysk journalist.

Att boken skulle sälja bättre om den hade svenskt ursprung kan tyckas märkligt, men kanske är det så att tyskarna anser att svenska deckare är mer realistiska. När jag var i Berlin för en par år sedan frågade en bekant på fullt allvar om det inte kändes otryggt att bo i Stockholm. Om inte Sverige var ett farligt och våldsamt land. Han hade läst Millenniumböckerna och antog att de speglade verkligheten.

Inte så lättlurad

I Svensk Bokhandel nr 11 ondgör sig Lasse Winkler över SJ:s tidning Book, som delas ut gratis på deras tåg. Winkler menar att tidningen lurar läsarna eftersom dess artiklar i princip är reklam skapade av förlagen. "Över hälften av tidningen består av betald reklam. Utöver det finns en handfull texter skrivna av journalister som fått betalt." (Ja författare brukar väl få betalt?)

Själv känner jag mig varken lurad eller upprörd över SJ:s tilltag. De gratistidningar som ligger på tåg, i flyg och på andra platser där man färdas brukar innehålla reklam och sponsrat material. Inget konstigt i det. Så länge läsningen är intressant eller åtminstone innehåller en stunds förströelse är jag nöjd. Och, skapad av förlagen eller ej, så tycker jag att Book är en helt okej tidning.

Stängt var det här

Svensk bokhandels webbsajt - svb.se - övergår som första tidning i Sverige (eller har jag fel?) att bli en betalsajt. Fullt ut. Jag har i och för sig länge förvånats över att de allra flesta tidningar bjuder på i princip allt sitt material på sina webbsidor och undrat när betalsajterna skulle komma. Men att som Svensk bokhandel låsa in precis allt känns som ett hopplöst omodernt tilltag. Malin funderar på sin blogg över hur de nu ska kunna arbeta med sociala medier, och det kan man ju undra.
Men vad som är än mer förunderligt är att de satt hänglås även på sin sida svb.se/bokrecensioner där de i princip bara har lagt in länkar till bloggar och andra tidningars recensioner. Man kan alltså inte ens klicka på dessa länkar utan att få upp en ruta där man ombeds att logga in eller betala!

När barnen själv får välja

Varje år röstar Sveriges barn och ungdomar fram de bästa barn- och ungdomsböckerna. Och i veckan avslöjades vilka böcker som vann 2011 års bokjurypris.

Martin Widmark kan väl nästan sägas prenumerera på priset i ålderskategorin 6-9 år med någon av sina LasseMaja-böcker. 2011 var det Simborgarmysteriet som knep förstaplatsen. I bilderboksklassen vann Talon - den modiga dinosaurien. Bland de äldre barnen och tonåringarna är det mystik med inslag av spökerier och det övernaturliga som gäller. I 9-12 år vann Ingelin Angerborns Rum 213 och tonåringarna röstade fram Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren.

Läs mer: DN ,  Svd

En pigg 40-åring

Alfons Åberg fyller 40 år och det uppmärksammas med utställningar,  teater och inte minst en del artiklar i diverse media. Som till exempel i dagens DN där Andreas Palmer skriver om hur Alfons gick från att vara en vanlig kille till att i senare böcker bli allt mer präktig. Enligt Palmer kan en av anledningarna vara att barnboksförfattare lättare fastnar i sina figurer, eller snarare att deras läsare gör det. Att det är Alfons man känner till och att man inte bryr sig så mycket om Gunilla Bergström. Så om hon vill skriva något annat och vill nå fram med det så gör hon bäst i att "kidnappa" sin egen barnboksfigur och använda honom till det ändamålet. Det är en intressant tanke och säkert en rimlig tolkning.

Själv har jag alltid kännt mig lite ljummet inställd till Alfons men jag vet ju att barnen gillar honom. Jag läste ju Alfonsböcker (de tidigare, inte de som kommit på senare år) för mina brorsbarn då det begav sig och ofta gav dessa till synes enkla vardagsberättelser upphov till intressanta diskussioner.

Snabba ryck

När det blev klart att Guus Kuijer får ta emot årets Alma-pris blev det fart på personalen på Junibacken. Skådisar, musiker, scenograf och attributmakare drog genast igång ett projekt att göra teater av Kuijers verk. Framåt kvällen var större delen av manus klart och så ägnade man natten åt att repetera och idag klockan 13 är det premiär. Föresetällningen bygger dels på hans böcker men handlar också om Holland och Guus Kuijer själv.

Alma-priset, Astrid Lindgren, DN, Svd

Tomma hyllor

Idag går flyttlasset från Palatset på Riddarholmen till nya lokalen på Hantverkargatan. Palatset - ett hus där barn och ungdomar kunde prova på olika kulturaktiviteter - var en  fin tanke som inte fungerade. Åtminstone inte här och nu.

Det här är andra gången Barnens Bokklubb "bor ihop" med ett palats. För snart 20 år sedan hade vi våra lokaler ovanpå Bokpalatset som då låg vid Norrmalmstorg. Bokpalatset skulle vara en mötesplats för alla bokälskare. Där fanns ett café och där anordnades författarmöten, poesiuppläsningar med mera. Också det en idé som inte fungerade. Inte då och där.

Karlssons amerikanska släkting

I DN kan man läsa att Karlsson på taket har en avlägsen släkting i USA. Där finns nämligen en lika odräglig liten besserwisser vid namn Mr. O’Malley. Och liksom Karlsson på taket är han en liten fetlagd man med vingar på ryggen. Han förekommer i Barnaby, en amerikansk barnserie och barnbok.
   Det är inte första gången det skrivs om Astrid Lindgrens tänkta inspirationskällor. Eva Wahlströms avhandling”Fria flickor före Pippi" är inne på samma linje, men då med fokus på föregångare till Pippi Långstrump.

Det är knappast något konstigt med att Astrid Lindgren låtit sig inspireras av andra. Det hade väl varit mer konstigt om hon inte gjort det. Däremot är det lite märkligt att detta uppmärksammas först nu [eller om det har skrivits om det tidigare så har jag missat det]. Men kanske ligger det något i Paul Frigyes slutledning "Föreställningen om det unika i Lindgrens sagor har kommit att fungera som en okontroversiell parallell till en annan berättelse, den om det svenska välfärdssamhällets oöverträffade särprägel."

Slut på spekulationerna - Jessika Gedin blir Babels nya programledare

Ja, vad bra och oj, vad kul. Tänkte jag när jag läste att Jessika Gedin kommer att bli de nya programledaren för Babel. Jag tror att hon kommer att passa alldeles perfekt i den rollen. Hon är kunnig. Hon är smart. Hon är rolig. Niklas Wahllöf funderar om hon ska kunna attrahera tv-publiken samma sätt som charmtrollspojken Daniel Sjölin. Han driver tesen att vi är så vana vid att populära programledare är "plirande spjuveraktiga mitt i livet-män". Och han har måhända rätt. Själv blev jag lite trött på Sjölin mot slutet. Tyckte att framtoningen mer och mer blev "Här är Babel, starring Daniel Sjölin. Ja, och så pratar vi lite böcker också ..."

dn, svd

Långsamma böcker eller långa böcker

Läser en artikel i DN om olika författares inställning till att skriva med penna, skrivmaskin eller dator, där somliga hävdar att god litteratur måste skrivas med penna. Det ligger förvisso i tiden att sjunga långsamhetens lov, men egentligen är väl det här en ganska fånig ickediskussion. Bra författare kan skriva bra litteratur. För dåliga författare går det lite sämre - oavsett val av skrivdon. Men en sak som jag faktiskt har funderat över är om datorns intåg i författarlyan är en av orsakerna till att många böcker som skrivs idag är [alltför] långa. 

Barnbokslunch

Idag bjöd Natur och Kultur på barnbokslunch och förutom god mat fick vi höra Lisen Adbåge berätta om sitt arbete, Lennart Hellsing läsa högt och Prinsessans rockband med Per Gustavsson i spetsen sjunga och spela.

Lisen berättade om hur hon tänker och varifrån hon får inspiration till sina bilder. Sina häftiga perspektiv förklarade hon med att det är "så jag ser världen" och berättade vidare att hon just därför blir frustrerad när hon ska försöka fånga något på bild med en kamera "det är så begränsande".

Det är alltid lika häftigt att få se originalen till de teckningar som sedan hamnar i boken.
Här några av bilderna till Koko och Bosse.

Legenden Lennart Hellsing läste högt ur boken Drillar och draköron.

Ostkaka, portvin och Jan Lööf

Smuttandes på portvin och mumsande på ostkaka så fick vi veta att Jan Lööf är årets mottagare av Astrid Lindgren-priset. Priset, som inte ska förväxlas med Alma-priset, instiftades av Rabén & Sjögren på Astrids 60-årsdag och delas ut för "förtjänstfullt författarskap inom barn- och ungdomslitteraturen". Man ska med andra ord ha varit med ett tag, och det har ju onekligen Jan Lööf varit. Saxat ur motiveringen: "Ett författar- och konstnärskap med ett eget detaljrikt universum befolkat av originella karaktärer". Läs mer på förlagets sajt.

Kul eller inte?

Det finns många sätt man kan marknadsföra en bok på. Tydligen. Till exempel så kan man starta ett nätbaserat gräl på en blogg. Som Moni Nilsson och Per Gustavsson gjorde på Rabénbloggen. Första inlägget kom i måndags och var skrivet av Per. Ett inlägg där han helt gör ner Moni och jag tänkte att han helt tappat förståndet. Nästa dag kontrade Moni och jag började inse att det var något lurt med det hela. Och efter ytterligare någon dag stod det helt klart att det här alltså är ett led i marknadsföringen av en bok de två gjort tillsammans.

Jag antar att tanken är att det ska vara roligt , nytt och fräckt. Men nej, jag tycker inte alls att det här är lyckat. Vad tycker ni?

Vem ska få Augustpriset?

Ja det får vi veta den 21 november. Men nu vet vi i alla fall vilka som blivit nominerade. Som vanligt har jag ganska dålig koll på de böcker som förekommer i vuxenkategorin, men de nominerade i barn- och ungdomsböckerna vet jag mer om.

Bilderboken Vitas streck och Öjvind av Sara Lundberg må vara hyllad, bland annat i Svd. Men tyvärr. Jag gillar den inte, lika lite som jag gillade hennes första bok om Vita.

Konstiga djur av Lotta Olsson och Maria Nilsson Thore är däremot en bok - också det en bilderbok - som faller mig i smaken. Den handlar om rivalitet kan man säga. Både jättemyrsloken och hasselmusen tycker att de är det konstigaste djuret och därför anordnas en tävling för att ta reda på vem som är konstigast. Och kanske finns det något djur som är ännu konstigare.

Den tredje bilderboken som tävlar om Augustpriset är Petras prick av Maria Nilsson Thore. Det är en jättesöt berättelse om hu Petra vaknar upp en morgon och upptäcker att det saknas en prick på hennes päls.

Så över till ungdomsböckerna. Där har vi Pojkarna av Jessica Schiefauer [min personliga favorit]. Det är en ganska absurd historia om tre tjejer som hittar en magisk dryck som gör att de på nätterna förvandlas till killar och får uppleva den frihet det innebär att kunna röra sig fritt utan en massa påhopp och gliringar från just killar.


I den tysta minuten mellan av Viveka Sjögren är den enda av de nominerade böckerna som jag inte har läst och därför inte känner så bra till.

Och så är förstås en av årets snackisar, Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Cirkeln nominerad. Den sträckläste jag och nu går jag otåligt och väntar på del två.

Salander som seriefigur

Stieg Larssons Millennium-serie med Salander i spetsen fortsätter sitt segertåg över världen och världen fortsätter att försöka hitta nya vägar att tjäna en slant på den. Nu läser jag att det är en tecknad serie på gång. Det är det amerikanska förlaget DC Entertainment som ska ge ut böckerna i serieformat.
Hur Salander kommer att se ut i den versionen vet vi inte än.

Men kanske såhär



eller såhär