Serier som drog

Det här med att köpa tv-serier boxvis och sedan maraton-titta blir lätt en drog. Vi har avverkat alla tidigare säsonger av Mad Men (och bryr oss faktiskt inte om att följa säsong 5 som går på tv nu, utan väntar istället tills boxen kommer) Boardwalk Empire, Downton Abbey och nu senast Damages. Tre långa kvällar och så var säsong ett avklarad och idag låg äntligen säsong två i brevlådan när vi kom hem.

Tråk-tv

Vi har hur många tv-kanaler som helst - väldigt många i alla fall - och det enda som duger att titta på är ett naturprogram om djurlivet på Madagaskar. Och jag tycker inte ens om naturprogram.

Weekend på Downton Abbey

Jag har tillbringat helgen på Downton Abbey. Ett mycket angenämt helgnöje. Och beroendeframkallande. Ganska fräckt ändå att man blir lämnad i sticket just som första världskriget startar. Nu kan jag knappast bärga mig tills säsong 2 kommer förpackad i en behändig liten box. Inte för att jag nödvändigtvis längtar efter att delta i kriget. Men jag måste ju få veta hur det går för hög som låg där på Downton Abbey.

Snart invaderar "Galna män" rutan igen

Yes. Äntligen. Eller i alla fall snart äntligen kommer säsong fem av tv-serien Mad men. Enligt uppgift drar den igång 1 april i kanal 9. Får väl bara hoppas att det inte är ett aprilskämt.

Slut på spekulationerna - Jessika Gedin blir Babels nya programledare

Ja, vad bra och oj, vad kul. Tänkte jag när jag läste att Jessika Gedin kommer att bli de nya programledaren för Babel. Jag tror att hon kommer att passa alldeles perfekt i den rollen. Hon är kunnig. Hon är smart. Hon är rolig. Niklas Wahllöf funderar om hon ska kunna attrahera tv-publiken samma sätt som charmtrollspojken Daniel Sjölin. Han driver tesen att vi är så vana vid att populära programledare är "plirande spjuveraktiga mitt i livet-män". Och han har måhända rätt. Själv blev jag lite trött på Sjölin mot slutet. Tyckte att framtoningen mer och mer blev "Här är Babel, starring Daniel Sjölin. Ja, och så pratar vi lite böcker också ..."

dn, svd

Gap och skrik i rutan

Jag brukar undvika alla typer av debattprogram på tv. När ett sådant startar använder jag fjärrkontrollen till att byta kanal eller helt släcka ner tv:n. Det är en reflexrörelse som sitter i ryggmärgen. Jag finner inget som helst intresse av eller nöje i att se och höra hur människor sitter och gapar och beter sig. Någon debatt är det ju knappast frågan om. Mest bara skrik och skrän och även om någon skulle vilja försöka hör vad någon annan har att säga så är det knappast görligt eftersom alla pratar i munnen på varandra mest hela tiden.

Det här är jag knappast ensam om att tycka och i dagens DN finns en intressant artikel av Viktor Barth-Kron.

Det hjälper inte att skrika

Sedan vi fick tillgång till BBC Entertainment så har vi tittat en hel del på brittisk ståupp - som ofta är väldigt bra och bitsk. Men det finns några undantag - och jovisst är smaken som baken och allt det där - men i alla fall, jag begriper inte dessa ståuppare som tycks tro att det blir roligare bara för att de skriker. Det blir det inte. Om de inte är roliga från början så må de skrika sig blå, det blir i alla fall inte kul. Bara jobbigt att lyssna till. Och av någon outgrundlig anledning verkar det vara just de mindre fyndiga som skriker allra värst.

TV på bussen

Jag tittar nästan aldrig på tv på tv:n, men jag tittar på en del tv-program. Gärna på min mobil på väg till och från jobbet. En bra och trevlig sysselsättning att fördriva tiden på bussen med. Och så roar jag måhända sina medpassagerare också. I alla fall när jag tittar på något som är roligt (brister ut i fniss och/eller skratt) eller sorgligt (fäller en tår).

Apflickorna

"Det är en film om makt, sex och djur", säger regissören Lisa Aschan. Hon är på plats på Stockholm filmfestivals förhandsvisning av hennes film Apflickorna. Hon verkar inte helt bekväm i intervjusituationen och till skillnad från så många andra regissörer jag lyssnat till är hon ganska fåordig, men vi får i alla fall veta om filmen att "allt är sant". Detta som svar på en fråga om hur mycket av henne själv som återspeglas i manus. Däremot har hon aldrig ridit, men eftersom hon ville göra en western så fick handlingen utspela sig i ridsportmiljö.

I centrum står de två tonårsflickorna Emma och Cassandra som båda tränar voltige - akrobatik på en galopperande häst. Mellan dem uppstår en svårdefinierad vänskap som mycket handlar om att testa sina egna och den andras gränser. Maktspelet mellan dem är suveränt skildrat och välspelat. Jag satt på helspänna hela tiden med en vag obehagskänsla i maggropen.

JR borrar olja igen

I Dallas har JR satt sig i sadeln igen. Grånad och betydligt äldre än sist det begav sig, men helt igenkännbar. Sue Ellen och Bobby är två andra gamla bekanta som dyker upp igen i de tio nya avsnitten av Dallas som börjar sändas i USA nästa sommar. Sue Ellen ser inte fullt så gammal och grå ut som de bägge herrarna, men misstanken om att hon fått lite hjälp på traven infinner sig.

Jag var själv inte något stort fan av serien men vet ju de för vilka det var veckans höjdpunkt. Frågan är om det kommer att gå att blåsa liv i och upprepa 70- och 80-talens stora tv-succé.

Läs mer: Svd, DN,

Digital signal

Jo jag vet att det är flera år sedan man släckte ner det markbundna tv-nätet, men eftersom vi bor i ett flerfamiljshus så blev det inte svart i rutan trots att vi inte brydde oss om att fixa med digitalbox. Men nu fick vi ett erbjudande som vi - enligt sambon - inte kunde tacka nej till och därför har här i flera dagar stått ett paket med en digitalbox och väntat på att bli uppackad och installerad. Är det något jag inte tycker om så är det att koppla ihop olika tekniska apparater med varandra och försöka få dem att fungera. Alltså har det dragit ut på tiden. Men ikväll var det dags och efter en del funderande och trasslande med sladdar som skulle både hit och dit så var det dags att slå på apparaten och då rasslade det till och helt plötsligt fanns där jag-vet-inte-hur-många kanaler, från alla möjliga olika länder. Nu är detta dock en sån där teaser som Comhem kör med första veckan, för att vi ska lockas betala för några av alla dessa jättemånga kanaler. Nästa vecka försvinner de flesta av dem och lika bra är väl det.

Filmtittarhelg

Det blev en "sitta i soffan och titta på film"-helg. Riktigt skönt och resultatet blev - i den ordning vi såg dem - en underhållande och hyfsat bra film, en fantastiskt bra film och en film som var i så dåligt skick att den bara hackade och därmed var helt omöjlig att se klart. Det sistnämnda var väldigt irriterande av två orsaker. Ett: för att jag verkligen hade sett fram emot att se Tom Dicillos film om The Doors;  When you´re strange. Och två: för att det avbrutna filmtittande gav sambon den befängda idén att vi då i stället skulle titta på fotboll. (Det var visst någon stormatch, typ final i Champions Leage.)

Alltså vem bryr sig?

DN ägnar idag hela fyra sidor av sin kulturdel åt att redogöra för en DNA-analys som sägs bevisa att Ingmar Bergmans mamma - Karin Bergman - inte alls var hans mamma, egentligen. Och hur intressant är det? Inte alls tycker jag. Möjligen för en eller annan Bergman-forskare.

Melancholia - melankolisk och ångestframkallande

Lars von Trier må vara en stor clown och en omogen fjant men när det kommer till att göra film så är han briljant. Ikväll har jag varit på förhandsvisning av Melancholia och den levde upp till mina förväntningar. Förutom strålande skådespelarprestationer så var det också en vacker film, men framför allt starkt ångestframkallande. Jag kan tänka mig att det finns de som tycker att filmen är pompös och "to much" i all sin undergångskitsch men det funkar på mig. Och fastän det inte är någon större hemlighet hur det hela kommer att sluta så sitter jag med andan i halsen - skitnervös och med en rejäl dos ångest i maggropen.

Efter att ha blivit portad från Cannesfestivalen efter den omtalade presskonferensen så hade han inte någon chans på Guldpalen, men Kirsten Dunst fick välförtjänt pris som bästa kvinnliga skådespelare.

Mad about Mad Men

Jag har toktittat på första säsongen av Mad Men i helgen. Flera år efter alla andra, jag vet. Jag gjorde ett försök när serien först startade men blev bara provocerad och sedan tog det mig så här lång tid att inse att det jag retade mig på då, är det som gör den så bra; Att den känns så autentisk. Att den skildrar 60-talet som om den var gjort på 60-talet.
Det är genialiskt.
Hur som helst. Nu har jag klämt hela säsong 1 under helgen och har abstinens. Likt värsta junkien funderar jag på var jag kan få tag i säsong 2. Nu. Genast.

Ständigt denne Ahlstedt

Man ser, hör och läser mycket om Börje Ahlstedt nu. Inte så konstigt kanske, eftersom han är aktuell med sina memoarer, där han delar ut smockor till höger och vänster - eller åtminstone till en del prominenta kolleger. Ahlstedt har i alla fall haft den goda smaken att vänta med att skriva sina memoarer tills han är en bit över 70 år. Vilket är ganska befriande i en tid när memoarskrivandet krupit allt längre ner i ålder.

Satt och slötittade på en repris av Skavlan sent i går kväll och där var han alltså i gen - den gode Ahlstedt. Inte särskilt sympatisk egentligen. Gnällig och kaxig på samma gång. Jag har lite svårt att ta honom på allvar när han, som åldrande mycket framgångsrik skådespelare, hela tiden hävdar att han är som han är för att hans mamma skurade trappor på Lilla Essingen när han växte upp.

Sambon, som läst i Aftonbladet om Ahlstedts gliring till Skavlan om hur Maria Bonnevie kunnat välja honom, väntade med spänning på att få se Skavlans reaktion på detta. Men det visade sig att Svt klippt bort den delen.

Vad går de på egentligen?

Jag undrar lite vad man bjuds på som publik i amerikanska pratshower. Något måste det ju vara. Något starkt kanske?
För som de väsnas. Det är en fasligt tjoande och skrikande från publiken. Hela tiden.
Så det är väl inte så underligt att man undrar vad de går på egentligen.

iTV

Satt och slötittade på tv igår kväll och ett program tilldrog sig mitt intresse. Inte för att det var bra. För det var det inte. Men jag blev fascinerad av att hela programmet var som en enda lång promotion av Apples Ipad. Hela det halvtimmeslånga programmet ägnades nämligen åt att haussa denna pryl.

Handlingen i korthet:
En av seriens huvudkaraktärer fyller år samma sak som Ipad börjar säljas och frun har ställt klockan för att ställa sig och köa för att köpa en sådan till honom i födelsedagspresent. Men. Hon kommer inte längre än till soffan där hon somnar om. Sedan ägnas alltså halvtimmen åt att skildra hur hela familjen med vänner jagar efter en Ipad samtidigt som födelsedagsbarnet försöker att dölja sin besvikelse.

Hur slutar det då?
Jo, naturligtvis har familjens minsting några nördvänner som lyckas fixa fram en platta och slutscenen visar pappan i soffan ömt smekande sin Ipad.

Och vilket program?
Modern family på fyran.
Blää säger jag!

Horribel humor

Ibland kan de mest horribla uttalanden bli stor humor.
Det här klippet är från gårdagens svt-dokumentär om Sverigedemokraterna.
Även om själva partiledningen oftast lyckas hålla tungan rätt i mun så slinter den desto vildare bland fotfolket. Vi vet ju alla att Betty Mahmoodys Inte utan min dotter berättar den enda allomfattande sanningen om muslimer [obs ironi!].