Ledig = läsa ?

Jag hade trott att julledigheten skulle innebära mycket tid till att plöja mig djupt ner i mina läshögar. Men så har det inte blivit. I stället har julledigheten inneburit mycket tid till att umgås med vänner. Och det är ju inte heller illa. Lite läsning har det ändå blivit tid till. Jag har påbörjat Tonni Arnolds biografi över Bror Blixen. Det är främst skildringarna av Blixens tid i Östafrika som intresserar mig. Jag har också börjat bläddra i reseguider över Kenya och Kilimanjaro för nu är det bara lite drygt en månad kvar tills vi åker!

Läs även andra bloggares åsikter om Kenya, Kilimanjaro

Cirkus i parken

Jag tycker inte så jättemycket om cirkus. Och jag tycker definitivt inte om Robert Wells. Så då kan man fråga sig, hur hamnade jag i ett gigantisk cirkustält tillsammans med cirkusmannen Robert Bronett och pianomannen Robert Wells?? Svar: Svärföräldrarna fick biljetter i julklapp och i klappen ingick även mitt och sambons eminenta sällskap.

Så kom det sig alltså att jag om kvällen på annandagen begav mig till det gigantiska tältet i Rålambshovsparken för att bevista Rhapsody of circus. Själva cirkusdelen överträffade mina förväntningar med råge. Inte ett sågspån eller en hästplym så långt ögat nådde men i stället högklassiga nummer av världsartister. Bland annat Imago, två suveräna luftakrobater från Cirque de Soleil och två schweiziska bröder som utförde hänsynslöst spektakulära konster på lina. Och Robert Wells? Ja honom hade jag kunnat vara utan men han hamrade på sitt piano med glatt humör.

Andra bloggar om: Rhapsody of circus, cirkus, Robert Wells

I stället för gran

Hos Petra på En annan sida hittade jag det här tipset på en annorlunda julgran. En kul idé eller hur?

Uppladdning pågår

Vi har förvisso flera trevliga begivenheter här på Barnens Bokklubb. Men en av höjdpunkterna är den årligen återkommande jullunchen. Ja det börjar som en lunch men när den slutar har det man kallar lunchtid sedan länge passerats.

Det blir naturligtvis väldigt mycket gott att äta. Och väldigt mycket gott att dricka. Och så hoppas vi på väldigt mycket julklappar.

Andra bloggar om: Julbord, Jullunch

Folket i källaren

Det tog mig ganska lång tid att ta mig igenom Audur Jonsdottirs Folket i källaren. Och då är den ändå inte särskilt tjock. Endast 210 sidor. Men det en tät berättelse där varje mening känns betydelsefull och fylld med både mening och undermening.

Man skulle kunna likna boken vid ett kammarspel där handlingen utspelar hemma hos Klara och Svenni under en parmiddag. Texten växlar mellan middagsbjudningen och Klaras minnen och tankar kring sin uppväxt tillsammans med sin lillasyster Embla och
de alkoholiserade hippieföräldrarna. Klaras familj och förflutna interagerar flera gånger under kvällens gång i händelseförloppet och Klara lämnar ideligen sina gäster och en alltmer frustrerad Svenni för att inveckla sig i långa telefonsamtal med sina föräldrar och super-mormor. Dramatiken stegras alltmer ju längre kvällen lider. Mitt i kaoset träder så grannen in i handlingen. Där tycker jag att historien börjar spreta och den i övrigt väl sammanhållna handlingen stökas till. Hans medverkan och roll i händelseförloppet hade berättelsen klarat sig bra utan tycker jag.

Jag är inte så förtjust i den här boken även om språket är bra och berättelsen väl genomförd. Men trots att - eller kanske just därför - att den är övermatad med information så kan jag inte känna med eller för personerna. Det är snarare lättnad än saknad jag känner när jag läst ut boken.

Bokfemman vecka 51

Så var det dags för årets sista bokfemma. En stimulerande sådan eftersom man ska lista årets fem höjdpunkter. Svårigheten här ligger i att man ska begränsa sig till fem.

Passionen av Jeanette Winterson: "Jag berättar sagor. Tro mig" är en återkommande fras i boken. Och nog är det en fantastisk, färgsprakande saga hon berättar, Winterson.

Inte bara tennis av Peter Barlach: Det värsta tänkbara har hänt, Johns mamma har dött i en bilolycka. Boken handlar om tiden närmast efter det fruktansvärda. Om Johns känslor och tankar, om hur jobbigt det är att möta alla som vet vill beklaga sorgen, att bli den det är synd om.

Hon går genom tavlan, ut ur bilden av Nilsson: En oerhört stark - men plågsam - läsupplevelse.

Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson: Visst innehåller den en del schabloner mer som läsupplevelse tillhör Luftslottet som sprängdes helt klart en av årets höjdpunkter.

Lilis bok av Valérie Dayre. En häftig och annorlunda ungdomsbok där berättelsen flera gånger tar ovängade vändningar.



Andra bloggar om: Bokfemman

Tredje advent

Nu är det bara en vecka kvar till dan före dopparedan och någon slags julefrid börjar så sakteliga att infinna sig. Efter ett sista ryck i Stockholms lätt hysteriska julhandel igår så är alla julklappar inhandlade och jag kan nöjd luta mig tillbaka och konstatera att: "japp det gick bra i år också". Nu återstår bara att trängas och knuffas vid kyldiskarna bland julkorvar, jullådor, julskinkor osv. osv.

Idag anlände också svärföräldrarna från Finland för att fira jul med oss. Deras gigantiska packning kan bara betyda en av två saker:

Antingen tänker de flytta in ...

...eller så:

Har de med sig massor med julpresenter till oss.

Läckberg & Rudberg

Igår såg jag för första gången tv-programmet Läckberg och Rudberg. Och också för sista gången skulle jag tro. Jag måste kontrollera mina fingrars dans över tangentbordet ganska hårt för att inte skriva alltför elaka saker. Det snällaste jag kan säga om programmet är att det är en oförarglig bagatell. TV4 skriver att det är glamour och glimten i ögat. Jag vet inte om jag tycker att det är vare sig särskilt mycket glamour eller glimten i ögat. Om det inte är de softade bilderna och den märkliga hissmusiken som ska gestalta glamouren då. Och de omotiverade skratten och fnissningarna som ska stå för glimten i ögat.

I gårdagens program fick vi bland annat följa med Denise Rudberg till hennes förläggar och vi fick veta att Denise var nervös och att förläggaren var jättesträng. Och efteråt fick vi genom tv-rutan frågan: "Visst var hon sträng?" Men det vi fick se i inslaget var ett högst normalt och konstruktivt samtal mellan förläggare och författare. Sedan var det 45 sekunders snabbfakta om Ernest Hemingway där man inte fick veta något alls om hans författarskap. Jag tror att de endast nämnde en enda av hans böcker. Sedan visade man en intervju med Unni Drougge som presenterades som en av Sveriges främsta författare. Ursäkta mig så hemskt mycket. Men hur man än vrider och vänder på begreppet "en av Sveriges främsta författare" så har jag svårt att se hur kam kan klämma in Unni Drougge där.

Det inslag som gjorde att jag bänkade mig framför tv:n inledde programmet och handlade om författare som de nya kändisarna och kändisar som vill bli författare. Men det inslaget var så kort och snabbt avklarat att jag i stort sett missade det för att jag just då befann mig i köksdelen och tillredde mig en kopp thé.

Andra bloggar om: Läckberg & Rudberg, Camilla Läckberg, Denise Rudberg, tv, intressant.se

Kändisförfattare och författarkändisar

Idag är det många författare som blir riktiga kändisar med stjärnstatus. Och kändisar blir författare med .. ja de har väl redan sin stjärnstatus. Det är väl därför som böcker nu för tiden allt oftare pryds av ett stort uppförstorat fotografi av bokens författare. Och det är kanske inte alltid så lätt att veta vad som kom först författaren eller stjärnan - eller rättare sagt om vederbörande blev kändis för att han/hon är författare eller tvärtom.

Den senaste tiden har det med jämna mellanrum blossat upp rena rama skyttegravskriget här i landet mellan "riktiga" författare som till exempel Björn Ranelid och dessa "fusk"-författare som till exempel Carolina Gynning. Om nu någon vill läsa en bok med mejlväxlingen mellan nämnda Gynning och bloggaren Alex Schulman är det väl upp till den personen i fråga. Och jag vågar sätta en peng på att det inte är Ranelids läsare som överger honom för hel- och halvkändisars mer eller mindre taffliga författareförsök. Dessutom hoppas och tror jag att kvalitet segrar i längden.

Tv-programmet Läckberg & Rudberg kommer enligt DN att behandla detta med kändisar som författare och författare som kändisar ikväll.

Denna glamour gäller långt ifrån alla författare och går man utanför den rika världens gränser är det än sämre ställt - förstås. Därför har några av våra svenska författarkändisar eller kändisförfattare, Mankell och Guillou bland annat, startat en insamling som ska hjälpa författare från fattiga länder att delta vid den stora författarkongressen Waltic i sommar. Mer om detta här och här.

Andra bloggar om: Författare, tv, Ranelid, Gynning, Schulman, intressant.se

Dyraste julklappen?

Skulle det kanske kunna bli om man satsade på att komma över det exemplar av The Tales of Beedle the Bard som Sotheby's ska auktionera ut i morgon. Man ränkar med att boken kommer att säljas för omkring $ 100.000 och pengarna ska gå till välgörenhet. The Tales of Beedle the Bard är en samling med fem sagor som omnämns i Harry Potter och Dödsrelikerna. Boken är handskriven och illustrarad av J.K Rowling. Ytterligare sex exemplar handskrivna och illustrerade av författarinnan själv har givits bort som presenter till några lyckligt lottade.

Svd, DN, intressant.se Andra bloggar om: Harry Potter, JK Rowling, The tales of Beedle the Bard

Bokfemman vecka 50

I Malins bokfemma den här veckan uppmanas vi att lista de fem sämsta böckerna vi läst i år. Det blir inte så lätt för mig. Jag som knappt ens kommer ihåg de bästa böckerna jag läst, hur ska jag då minnas de sämsta?

Sedan kan man ju alltid diskutera vilka kriterier som ska gälla för en dålig bok. Det finns ju vissa rent objektiva krav man kan ställa på en bok. Ett korrekt och fungerande språk, en handling som hänger ihop och frånvaron av alltför många plattityder eller klichéer är några av dem. Sedan är det förstås ofta svårt att
bortse helt ifrån det personliga tyckande och de jag räknar upp här är inte nödvändigtvis dålig litteratur.

Ashimas bok av Caroline Giertz. Jag hade ganska höga förväntningar och det kanske var därför jag blev så besviken. Har tidigare skrivit om den här

Please Kill Me! Den ocensurerade historien om punken av McNeil och McCain som jag också bloggat om tidigare. Efter 100 sidor av vad jag upplevde som upprepat, tjatigt och okritiskt gottande i (den manliga) rockmyten med allt vad det innebär av sex & drugs & rock'n'roll så gav jag upp och la boken ifrån mig.

Isprinsessan av Camilla Läckberg och Den ryske mannen av Inger Jalakas hör inte heller till årets större läsupplevelser. Det var lite för mycket av "mall 1 A" över dem.

Sedan läser jag väldigt många barn- och ungdomsböcker i mitt jobb och här kommer, förhoppningsvis, den mer objektiva bedömningen in. Bland dem finns en hel del mindre bra böcker. Men eftersom jag har en väldigt utvecklad förmåga att förtränga dem så minns jag inte några titlar just nu.

Andra bloggar om: Bokfemman, intressant.se

Skumtomtarna är slut

Förra veckan dök det upp en glasburk fylld med skumtomtar på jobbet och vår chef sa att hon skulle se till att den burken aldrig var tom. Vi gjorde förstås vårt bästa för att tömma burken men chefen har hittills varit duktig på att fylla på den i samma takt som vi ätit. Tills nu. Nu är burken alldeles jättetom och chefen är inte här. Hon har ju sagt att vi alltid kan nå henne på mobilen i akuta lägen. Och visst är väl detta ett särdeles akut läge?

Uppdaterat: Ordningen är återställd. Burken är fylld.

Bokglögg

Vad gör man när bokhyllan blir för trång? Ja, det finns ju flera alternativ förstås. Man kan köpa en till bokhylla. Om man har plats till det. Har man inte plats till det kan man skaffa en större lägenhet. Men det är kanske lite drastiskt. Eller så kan man ju sluta köpa böcker. Men det är om möjligt ännu mer drastiskt.

Så vad gör man? Jo, man bjuder hem sina vänner på bokglögg. Och vad är då bokglögg? Det är när man rensar ut böcker ur sin bokhylla och bjuder man in sina vänner till bokglögg. Det är vad vi har gjort och i morgon eftermiddag har vi vårt glöggmingel där vi förväntar oss att våra gäster bär med sig böcker hem.

Ännu en alkoholiserad kommissarie

Jag tycker väldigt mycket om att läsa deckare. Gör det ofta och gärna. Men nu börjar jag bli aningen trött på alla dessa alkoholiserade poliskommissarier, mer eller mindre misslyckade som individer men med ett knivskarpt intellekt när det gäller att lösa brott.

Senast i raden är Djävulsstjärnan av Jo Nesbø. Hjälten heter Harry Hole och är - hör och häpna - en alkoholiserad kommissarie med ett sprucket förhållande bakom sig. Harry är sitt missbruk till trots en av Oslos bästa utredare och nu när Oslo har fått en seriemördare på halsen så är det Harry man vänder sig till.

Boken började ganska lovande, alkoholmissbruk och personligt misär till trots. Ett av spänningsmomenten i boken är Harrys kollega och antagonist Tom Waaler. Harry har i ett tidigare fall försökt bevisa Toms inblandning i brottslig verksamhet men utan att lyckas och nu tvingas de arbeta tillsammans med detta seriemördarfall. Som läsare är man aldrig riktigt säker på om Tom Waaler är en ful fisk eller om det är Harry Hole som är paranoid. Det är skickligt gjort.

Det är också intressant att följa utredningens fortskridande ända fram till slutet närmar sig. Då ändrar boken karaktär. Det går väldigt snabbt och långsamt på samma gång paradoxalt nog. Snabbt såtillvida att vi läsare inte längre får följa med i Harrys tankegångar. Vi får bara veta att "helt plötsligt förstod han det" eller "när han tittade på fotografiet såg han helt plötsligt" o.s.v (obs, citaten är ej ordagranna, utan ska ses som exempel). Dylikt är ju ett vanligt grepp i deckargenren, men då brukar man oftast ganska snart få reda på vad det är hjälten har förstått och sett. Men inte här. Här går det undan så till vida att Harry ger sig ut i Oslonatten och konrfronterar mördaren. Då börjar det helt plötsligt gå väldigt långsamt. För då följer en flera sidor lång dialog där vi får veta exakt hur mördaren tänkt och hur Harry tänkt och inte nog med det. Boken är ändå inte slut än på ett tag. Det känns som om författaren haft lite svårt för att skiljas från sin text.

Jag har ju förstått att Jo Nesbøs deckare är ganska heta nu och har hört flera som tycker att de är bra. Men tyvärr, jag blev besviken. Åtminstone på den här boken.

Andra bloggar om: Jo Nesbø, deckare

Bokfemman vecka 49

Den här veckan kan man tolka ämnet för Malins bokfemma väldigt fritt. Temat är nämligen att välja fem böcker som man på ett eller annat sätt assicierar till ordet mamma.

Pippi Långstrump för att jag har ett väldigt starkt minne av en oväderseftermiddag när jag var i femårsåldern och min mamma läste högt för mig och min bror ur denna bok.

Vi måste prata om Kevin av Lionel Shriver för att det är en oerhörd stark bok där en mamma rekapitulerar livet sedan hon fick sonen Kevin och försöker förstå varför det gick som det gick för honom. Boken känns så äkta att man skulle kunna tro att den var dokumentär men det är den såvitt jag vet inte.

Mammaboken för att det är en urkul bilderbok om en mamma som inte är helt politiskt korrekt. Boken är skriven av Kristina Berge och har urkul bilder av Anna Höglund.

Ensamma mamman av Cecilia Torudd av ungefär samma anledning som ovan.

I princip alla böcker av deckardrottningen Maria Lang för att det var de första vuxenböcker min mamma tipsade mig om när jag tröttnat på att läsa Kitty- och Femböckerna.

Andra bloggar om: Bokfemman

Grattis Sven Nordqvist!

Sven Nordqvist vann Augustpriset i barn- och ungdomsklassen för sin fantastiska bilderbok Var är min syster? Riktigt jättekul tycker jag. Dels för att det är en underbar bok och dels för att det är kul att det någon gång emellanåt blir en bilderbok som vinner. Vilket inte sker alltför ofta. Egentligen tycker jag att det är helt galet att bilderböcker och ungdomsromaner tävlar i samma klass. Barnboksdelen av Augustpriset skulle också mytcket väl kunna vara uppdelat i tre klasser. Bästa bilderbok, bästa ungdomsroman och bästa faktabok för barn.

Andra bloggar om: Augustpriset, Sven Nordqvist, Var är min syster? intressant.se
Mer om Augustpriset: SvD, och DN

Rufus Wainwright på cirkus

Igår intog Rufus Wainwright och hans eminenta band Cirkus och bjöd på en varm och fantastisk kväll så välbehövligt i decembermörkret. Det var en generös konsert som varade i tre timmar. Andäktigt tystnad under låtarna avbröts av energiskt jubel däremellan. Jag tror att Rufus Wainwright själv blev lite överumplad av det mottagande han fick.

Det fanns många höjdpunkter under kvällen. Men jag tror att den största var när de körde en "unplugged" version av en irländsk folkvisa jag tyvärr glömt namnet på. Det var mäktigt när hans röst fick sväva ut över Cirkus utan förstärkning av mikrofon. Och det funkade riktigt bra.

Andra bloggar om: Rufus Wainwright

Vulkan med förhinder

Jag skrev ju tidigare att jag skulle återkomma till vulkan.se och dess funktioner. Idag hade jag lite tid över och tänkte att jag skulle kolla upp sajten och dess funktioner ordentligt. Men då möttes jag av följande budskap.



(Med tanke på att sajten aldrig riktigt har fungerar, så vitt jag märkt, och att det senast jag kollade inte fanns särskilt mycket uppladdat på den så ställer jag mig lite fråganade till anledningen till strulet. Men ok då.)

Andra bloggar om: Vulkan, intressant.se

Ingen Lessing på Nobelfesten

Årets litteraturpristagare orkar inte komma och ta emot sitt pris. Säkert till mångas besvikelse och enligt SvD är hon själv väldigt upprörd över att hon inte kan komma, men läkaren avråder å det bestämdaste. Nu kommer hennes tal "On not winning the Nobel prize" visserligen att sändas bandat men det är klart att det inte blir riktigt samma sak. Tycker säkert många. Men jag vet inte jag, hon är en gammal dam känd för att säga precis vad hon tycker, och hennes tunga tycks ha blivit allt skarpare med åren. Jag får känslan av att många - likt gamar - väntar på att det ska hoppa giftiga grodor ur munnen på henne. Och att det liksom låg en förväntan i luften, "Hur ska Lessing bete under Nobelfestligeheterna?" Ja, nu får vi ju inte veta det, men hon kan säkert få in en och annan giftighet ändå.

Andra bloggar om: Doris Lessing, Nobelpriset, Litteraturprset
DN, SvD, intressant.se

Jag och fantasy

Jag får nog skolka från veckans bokfemma för mitt förhållande till fantasy är minst sagt svalt. Jag har aldrig lyckats engagera mig särskilt mycket i denna genre. Böcker fulla av gnomer, alver, hobbitar och allt vad det nu brukar vara. Strider mot ondskan i fjärran världar där det goda anförs av någon som enligt någon urgammal profetia är den utvalde. Nej tack, detta intresserar mig föga.

Men jag har försökt. Jag kom säkert halvvägs igenom TH Whites Svärdet i stenen innan jag gav upp. Tolkiens Hobbiten har jag påbörjat ett flertal gånger. Ständigt med samma resultat. En stor trötthet infinner sig nästan omedelbart. Första boken om Harry Potter läste jag och den tyckte jag bra om. Men sen orkade jag inte riktigt engagera mig i fortsättningen.

Jag hade en tanke om att jag också skulle läsa den sista boken om Harry. Men när tegelstenen väl låg framför mig blev det i stället så att jag slog upp sista sidan och läste slutet.

- Jaha, då vet vi det.

Mina kolleger som var närvarande vid detta tillfälle tittade förfärat på mig. De hade nog inte kunnat bli mer förfärade om jag så hade ställt mig att svära i kyrkan, eller något annat hemskt.

Andra bloggar om: Bokfemman, Fantasy, intressant.se

20 filmer senare

Nu är Stockholms filmfestival över för i år och det är både lite tråkigt och lite skönt. Strax före midnatt igår var sista filmen avklarad. 20 filmer blev det och ingen av dem var något riktigt bottennapp, även om en del gick ganska obemärkt förbi. I vanliga fall brukar vi missa att pricka in vinnarfilmen, men i år hade vi den på vår lista och det var nog också den bästa film vi såg. Åtminstone en av de bästa.

4 månader, 3 veckor och 2 dagar utspelar sig i Rumänien 1989 och utan att egentligen i ord eller handling beröra det så berättar den ändå så mycket om människornas villkor under Ceausescus diktatur. Filmen utspelar sig under en dag och handlar på ytan om studenten Otilia som hjälper sin rumskompis Gabita att genomföra en illegal abort, men undertexten är enorm och innehåller så mycket mer. Filmen går upp på svenska biografer den 30 november och jag kan verkligen rekommendera den.

Andra bloggar om: Stockholms filmfestival, 4 månader, 3 veckor och 2 dagar. DN, SvD

Fest på gång

Vårt kontor är sig inte likt längre och ingen sitter på sin plats och jobbar. Alla springer omkring ivrigt upptagna med en eller annan festförberedande uppgift. Det är inte nog med att vi själva ska piffa till oss med alvöron och festkläder. Hela kontoret har fått ny skrud med hjälp av häftig rekvisita och ljusspel. Det är så det går till när Barnens Bokklubb ska fyller 30 år.

Litterära hjältar

Jag har blivit utmanad av Camilla. Utmaningen gäller att nämna litterära hjältar som man minns länge efter att man läst ut boken och som blivit större än både bok och författare.


Lisbeth Salander är ju självklar och behöver knappast någon närmare presentation. Micke Blomkvist kan slänga sig i väggen. Det är Lisbeth vi minns.

Harry Potter får väl sägas vara en litterär hjälte som blivit större än böckerna om honom. Även om jag måste erkänna att jag inte har läst mer än första boken och personligen inte är så jättefascinerad, så är det väl ändå svårt att förbigå den lilla trollkarlslärlingen i ett sånt här sammanhang.

Samma sak gäller väl för Pippi Långstrump. Hon försvarar de som är små och svaga i samhället och symboliserar i mångt och mycket kamp mot översittare och maktmissbruk.

Harry Bosch heter en polis som figurerar i en rad böcker av Michael Connelly. Jag och Harry var riktigt tajta en gång i tiden och jag läste allt jag kom över. Även om han på många sätt är lika mycket schablon som väl så många andra bokpoliser så tycker jag att han har något sympatiskt över sig. Något som gör att han skiljer sig från mängden.

Jag skickar vidare till Magica, Ivana och Maria.

Bokfemman vecka 47

I veckans bokfemma är temat thrillers, en genre som det inte alltid är helt lätt att särskilja från till exempel deckargenren. För några år sedan läste jag ganska många böcker som jag anser platsar i denna genre. Det var psykologiska thrillers av framför allt Ruth Rendell och Minett Walter. Ruggiga böcker där man fick kliva in i psykopatens tankevärld. Det tragiska är att när jag försöker minnas några titlar så är det tämligen blankt. Men en titel minns jag och det är:

Skulptrisen av Minette Walters: Jag tror att det här är den läskigaste bok jag läst. Roz får i uppdrag att intervjua Olive som sitter fänglsad för brutala mord på sin familj. Men är Olive skyldig? Roz börjar nysta i de gamla mordfallen och tillsammans med henne pendlar man mellan att tro att Olive är oskyldig till att tro att hon är värsta psykopaten.

Rött regn av Dennis Lehane: Inte samma gastkramande thrillerkänsla som i Skulptrisen men jag tycker ändå att man kan karakterisera den som thriller. Mycket på grund av den olustkänsla som följer mig genom hela läsningen av boken. Helt klart är att den inte följer mall 1a vad gäller deckare i alla fall.

Livstråden av Sarah Waters är kanske inte en självklar thriller men den har något skrämmande över sig. Överklasskvinnan Margaret volonterar med besök på kvinnofängelset där hon snart blir som besatt av fången Selina som är ett spiritistiskt medium.

Jag är djävulen av Sonya Harnett. 20-åriga Aimee fascineras av den unge Kitten som bor i grannhuset fast han oroar henne. Obönhörligen dras hon längre och längre in i hans värld.

Jurkyrkogården av Stephen King är väl kanske lika mycket skräck som thriller. Men innan allt brakar löst helt i boken, då när berättandet kretsar kring hemligheter och onda aningar, då tycker jag att den har karaktär av thriller.



Andra bloggar om: Bokfemman, Thrillers

Isländsk deckare

Så här mitt under brinnande filmfestival har jag ändå hunnit med lite läsning. I helgen avslutade jag Glasbruket, en isländsk deckare av Arnaldur Indridason.

Kriminalpolis Erlendur är förvisso frånskild, äter skräpmat, röker för mycket, har smärtor i bröstet och somnar alltför ofta i soffan med kläderna på. Han är med andra ord som vilken polis som helst i böckernas värld. Men låt inte detta avskräcka er (om det nu skulle göra det) för boken är riktigt bra.

En man hittas mördad i sin bostad. Först tror man att det rör sig om ett rånmord. En man som ringt på dörrar och försökt ta sig in till folk har opererat i området. Men Erlendur tror inte på rånmordsteorin. Delvis beroende på den lapp med det kryptiska meddelandet "Jag är han" som ligger bredvid kroppen. Ett fotografi som hittas gömt under en låda i den dödes skrivbord leder Erlendur och hans kolleger på en jakt fyrio år bakåt i tiden.

Boken är välskriven och spännande. Och det är intressant att läsa en deckare som utspelar sig på Island. Och i sökandet efter personer och vittnen till händelser 40 år bak i tiden så spelar det ändå in att det är på Island - med en ganska liten befolkning - som historien utspelar sig.

Andra bloggar om: Isländska deckare, Arnaldur Indridason

Mera filmfestival

I fredags blev det två filmer och i går likaså. Det var tänkt att vi skulle se tre filmer igår. Men den tredje blev inställd på grund av att filmens format och projektorn i den tilltänkta salongen inte kom överens med varandra. En av de filmer vi faktiskt såg var Josef Fares nya film Leo. Med risk för att låta klyschig så säger jag att det var en väldigt stark film. En uppsluppen festkväll slutar i rått oprovocerat våld. När den värsta chocken och sorgen lagt sig kommer hatet och hämndbegäret och så är våldsspiralen igång. Leos reaktion på våldet ställer hans kompisar Josef och Shahab inför svåra val. Hur ser deras lojalitet ut och vad innebär det att vara en lojal vän?

Efter visningen följde en intressant Face2Face med Josef Fares och de två övriga huvudrollsinnehavarna. De tre är kompisar på riktigt och Josef spelar alltså också med i filmen. Att de tre gemensamt diskuterat fram manus och att de lägger en del av sig själva i rollerna bidrar säkert till filmens autenticitet. För trots att mycket är extremt och tillspetsat så känns den samtidigt realistisk och nästan dokumentär. Josef Fares sa att de bland annat velat utforska manligheten och ställa frågor kring vad det innebär att vara en man idag. Samtidigt kan jag inte låta bli att notera att det pratats väldigt mycket om hur de spelade in våldsscenerna. Att de slogs på riktigt och att huvudrollsinnehavaren Leonard Terfelt fick hjärnskakning och brutna revben. Ganska macho. Men det förtar inte mitt intryck av filmen eller av Fares intentioner. För jag tror att han är helt ärlig i det han gör och säger och att han verkligen menar att han vill få igång en diskussion kring de förväntningar vi människor har på varandra och oss själva.

Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms filmfestival, Leo, Josef Fares

Persepolis på Stockholm filmfestival

Nu är Stockholm filmfestival invigd. För min del invigdes den med den animerade filmen Persepolis. Jag brukar inta en ganska skeptisk hållning till animerade filmer. Tycker att jag inte kommer tillräckligt nära, det blir för mycket "verfremdungseffekt" över det. Men nu kom min skeptisism på skam. Persepolis var en riktigt bra film fylld av känslor. Humor, värme, sorg, frustration och vid flera tillfällen under filmen fällde jag en tår.

Filmen bygger på Marjane Satrapis självbiografiska bok - eller ursprungligen fyra böcker - där vi får följa hennes uppväxt från sex års ålder till någon gång i början av 20-årsåldern. Samtidigt är det berättelsen om Irans nutidshistoria. När Marjane är 6 år störtas shahen och först är alla glada och tror att nu ska de få demokrati. Men ganska snart står det klart att de gått ur askan in i elden när mullornas grepp om befolkningen hårdnar alltmer.

Det här var bara första filmen av ett pärlband med filmer jag kommer att se under de kommande 10 dagarna. Filmfestivalen är en höjdpunkt i november. Att få kura ihop sig tillsammans med alla andra förväntansfulla biobesökare i salongens mörker är oslagbart.

Andra bloggar om: Stockholms filmfestival, PersepolisOm Filmfestivalen på DN och SvD

Vulkanen har inte haft utbrott ... än

Uppdatering kl 19:30: Nu är vulkansajten uppe, men innehåller en hel del buggar. Så det får bli en närmare granskning av dess funktionalitet en annan dag.

Tidigare idag skrev jag: Tänkte att jag skulle gå in och kolla upp Linda Skugges och Sigge Eklunds nya projekt vulkan.se. Jag har gjort flera försök att kontakta sajten under dagen. Men idag klockan 16:40 möttes jag fortfarande av detta budskap.



Andra bloggar om: vulkan.se, Linda Skugge, Sigge Eklund

Astrid Lindgren 100 år

Som bloggare med förankring i barnboksvärlden är det naturligtvis svårt att låta denna dag passera utan att nämna något om Astrid Lindgren. Det är väl inte många som har kunnat missa att hon idag skulle ha fyllt 100 år.

Om det inte varit för Astrid skulle jag inte ha haft det jobb jag har idag. För då skulle det inte finnas något Barnens Bokklubb, åtminstone inte i den skepnad klubben har idag. På 70-talet när bokklubben var nystartad ägdes den av Månadens bok som ville lägga ner verksamheten eftersom man inte trodde att det skulle gå att tjäna pengar på att bara sälja barnböcker. Det var då Astrid Lindgren gick in med en summa pengar. Då blev också hennes förlag, Rabén & Sjögren, intresserat och gick in med pengar. Och det visade sig ju gå ganska bra att tjäna pengar på att sälja barnböcker.

Vid en par tillfällen fick jag också träffa Astrid Lindgren. Det var på några olika tillställningar i jobbsammanhang och flyktiga möten. Men hennes värme och humor gick inte att ta miste på ens i dessa korta möten.

Andra bloggar om: Astrid Lindgren
SvD och DN skriver en hel del om Astrid idag.

Bokfemman vecka 46

I veckans bokfemma får vi bjuda in fem stycker författare vi gärna vill dinera med.

Jeanette Winterson - förstås. Jag var på hennes seminarium på bokmässan i Göteborg förra året och jag har sett tv-intervjuer med henne. Hon är skarp och intelligent och jag skulle så gärna diskutera livet och kärleken med henne.

Michael Cunningham - Jag har bara läst en bok av honom och vet inte mycket mer om honom än att han skrivit just den boken. Men kan man skriva en bok som Timmarna kan man inte vara en dålig människa. Och när vi ändå är inne på den boken så leder det till min nästa författare...

Virginia Wolf - Min syn på, och mitt intresse för, Virginia Wolf är starkt färgat av porträttet i just ovan nämnda bok. Och filmen med samma namn. Så det är inte utan att det är Nicole Kidmans gestaltning av henne jag ser framför mig.

Gertrud Stein - Jag föreställer mig henne som en skärpt, inte nödvändigtvis särskilt trevlig, krutgumma. Jag är osäker på om hon skulle uppskatta mitt sällskap. Hon brukade avfärda "fruntimmer" som ganska ointressanta och diskuterade helst med män.

Marcel Proust - Jag inbillar mig att jag genom att träffa honom kan få en inblick i och aning av den atmosfär som genomsyrar hans romansvit På spaning efter den tid som flytt. Jag är så förtjust i den stämning som finns i dessa böcker.

Andra bloggar om: Bokfemman

Hårda paket

"Från AnnCharlott får vi fyrkantiga hårda paket, är de platta är det en bok, är de mer kubiska är det flera böcker". Så ungefär brukar mina brorsbarn skämta om de presenter de får av mig. Men enligt uppgift på ett positivt sätt. Och jag tror att mitt och deras föräldrars idoga matande med böcker har givit resultat. Jag fick ett mejl från deras mor idag där hon skriver "Senaste veckorna har båda barnen kunnat sätta sig bredvid mig i soffan o läsa varsin bok. Någonting jag har jobbat för i flera år och nästan hade gett upp om. Linn börjar bli bokslukare, läser ut en bok på en helg och går och hämtar nästa. Det är himla kul, och så blir det så tyst och skönt hemma också."
Jag har också fått höra att bägge barnen har fått höga poäng i tester i läs- och ordförståelse i skolan. Så att läsa lönar sig.

Norman Mailer är död

Den amerikanske författaren Norman Mailer har avlidit vid en ålder av 84 år och som bokbloggare känner jag att jag borde ha något klokt och intressant att skriva om honom. Men det har jag inte. Jag har inte någon relation till hans skrivande. Eventuellt att jag läst "Hårda killar dansar inte" någon gång i min ungdom, men ärligt talat så minns jag inte. När jag surfar runt lite ser jag att DN, SvD, Corren, tv 4 med flera nyhetssajter till stor del använder sig av samma artikel från TT som grund i sina rapporteringar om Mailers död. I vissa fall mer eller mindre ordagrant återgiven. Sedan fyller de olika tidningarna på med eget material allteftersom de hinner. Så är det ju förstås ofta men det har jag faktiskt inte tänkt på tidigare.

Andra bloggar om: Norman Mailer

Ny sajt för att publicera egna böcker på gång

Jag läste i en notis i DN i morse att Linda Skugge och Sigge Eklund ligger i startgroparna för att lansera en ny sajt som beskrivs som ett Youtube för hågade författare. Man ska alltså kunna ladda upp sina alster på sajten www.vulkan.se. Den som sedan önskar beställa betalar omkring 85 kr för ett limmat exemplar av texten. Att lägga upp sina texter ska däremot inte kosta något. Jag har försökt få lite mer information om hur det är tänkt att fungera, till exempel vad som hindrar att någon skriver ut eller laddar ner texter utan att bry sig om att få dem tryckta som bok, och därmed utan att betala något. Fick till svar att det kommer att stå mer om detta i tidningarna framöver, så då får vi veta. Om inte förr så den 15 november när sajten öppnar.

Andra bloggar om: vulkan.se, publicera böcker, skriva böcker, print on demand

Hon går genom tavlan, ut ur bilden

Det finns en del böcker som jag bara kan läsa i små portioner. Anledningen till att det är så kan variera. Det kan bero på att texten är så intensiv att jag måste hämta andan emellanåt. Eller så kan det bero på att läsningen är så smärtsam. Så var fallet med Johanna Nilssons debutroman Hon går genom tavlan, ut ur bilden. Boken kom redan 1996 och jag har länge tänkt att jag måste läsa den men det har varit något som tagit emot. Som att jag visste hur ont den skulle göra.

Hanna är 10 år när hon gradvis hamnar mer och mer utanför klassens gemenskap. När hennes bästis Karin också vänder henne ryggen blir tystnaden omkring henne total. Till att börja med. Sedan börjar tråkningarna. Det är den unga vuxna Hanna som minns och berättar. Hon är inlagd på sjukhus efter ett självmordsförsök. Hennes funderingar och tankar från sjukhuset om hur hon ska våga öppna sig för människorna och världen igen skildras som insprängda korta kapitel i berättelsen om det som hände henne under mellanstadietiden.

Som jag redan skrivit var boken smärtsam och plågsam att läsa, men väldigt bra. Hela tiden under läsningen tänkte jag att detta måste vara självupplevt så här väl kan man inte beskriva det annars. Och nu har jag läst vad Johanna Nilsson skriver själv på Wahlström och Widstrands hemsida och mycket riktigt skriver hon att boken till stor del handlar om hennes egen uppväxt.

Bokfemman vecka 45

Temat för Malins bokfemma denna vecka är en litterär middag - skulle man kunna säga. Eller närmare bestämt, att välja ut fem fiktiva litterära personer man vill bjuda hem på middag. Ett tema som verkligen kittlar min fantasi.

Lisbeth Salander från Stieg Larssons Millenniumserie behöver väl knappast någon närmare presentation. Hon beskrivs förvisso inte som särskilt socialt begåvad men jag skulle verkligen vilja träffa denna truliga människa. Och kanske skulle hon vilja dela med sig av sitt datorkunnande.

Carolin från Maria Gripes "skugg"-serie. Hon är flickan som kommer som jungfru till jagberättaren, Bertas, familj. Carolin är lite mystisk. Särskilt i de första böckerna. Men självständig och frimodig. Jag blev väldigt nyfiken på henne när jag läste böckerna.

Orlano från boken med samma namn av Virginia Wolf. Återigen en relativt mystisk person, får man väl säga. Men jag skulle vilja veta hur det känns att leva i olika tider och skepnader.

Laura Brown - en av huvudpersonerna i Timmarna av Michael Cunningham. Hon är den olyckliga hemmafrun i 50-talets förort. Jag älskade både boken och filmen och egentligen skulle jag vilja träffa alla de personer som förekommer där. Men jag väljer Laura Brown för att kanske få veta varför hon är så olycklig.

Tom Ripley från En man med många talanger med flera av Patricia Highsmiths. Intelligent, belevad och charmig. Men förmodligen lätt psykopatisk. Jag kan tänka mig att han skulle vara ganska underhållande.

Andra bloggar om: Bokfemman

Rowlings skriver boken i boken

Efter att ha skrivit 7 böcker om Harry Potter som sålt i enorma upplagor runt om i världen så kommer JK Rowlings nästa bok endast att tryckas i 7 exemplar. Boken är dessutom en bok i boken. Den heter "The tales of beedle the bard" och förekommer i sista boken om Harry Potter. Det är väl inte en alltför vågad gissning att de 7 exemplaren kommer att få ett visst samlarvärde och knappast gå att köpa på Adlibris för en hundring eller två. Enligt SvD ska inkomsterna från boken gå till hjälporganisationen The Children's Voice.

Rowlikngs planerar också att skriva ett uppslagsverk om allt som har med Potterböckerna att göra. Även de intäkterna skulle i så fall gå till välgörenhet. Det är bara det att ett amerikanskt förlag vid namn RDR Books har liknande planer. Planer som kan stå dem dyrt eftersom Rowlings är på krigsstigen och har stämt dem.

Andra bloggar om: JK Rowlings, Harry Potter - SvD, DN

Hi tech

Ok den här är gammal men jag tycker fortfarande att den är kul. Och observera att detta inte ska ses som ett påhopp på alla mina norska vänner.

Harry Potter quiz

Jag kan inte låta bli att tipsa om ett test som mina eminenta medarbetare Malin och Per har fixat och som du hittar på Barnens Bokklubbs sajt. Där kan du testa hur väl du kan din Harry Potter. (Själv fick jag bara 23 rätt av 30 möjliga, och då är det ändå jag som skrivit in alla frågor - och svar - i testmodulen).

Andra bloggar om: Harry Potter, Harry Potter quiz

Bokfemman vecka 44

I veckans bokfemma gäller det att träda in i fem böcker, eller i alla fall att nämna fem böcker man gärna skulle vilja hoppa in i. Här kommer mina fem val:

Farväl till Berlin av Christopher Isherwood. Jag har alltid drömt om att få tillbringa lite tid i de dekadenta salongerna i 30-talets Berlin, innan Hitler och hans hedjukar tog över.

Robin Hood av Howard Pyle. Att få leva som laglös tillsammans med Robin Hood och hans gäng i Sherwoodskogen är en gammal dröm sedan barndomen.

Tom Sawyer och/eller Huckleberry Finns äventyr av Mark Twain. Också detta är en gammal barndomsdröm. Tänk att få glida fram längs Mississippi på en flotte!

Tunn luft av Jon Krakauer. Jag vet att jag aldrig skulle kunna ta mig upp på Mount Everests topp, men tillsammans med Jon Krakauer i hans bok skulle jag kanske kunna nå toppen.

Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov. Lite skrämmande kanske, men nog vore det också spännande och häftigt att få stifta bekantskap med den mystiske Woland.

Andra bloggar om: Bokfemman

Vad innehåller maten?

Vad är det vi stoppar i oss egentligen? Det kan man undra efter att ha skummat igenom Den hemlige kocken av Mats-Eric Nilsson, boken som rönt en del uppmärksamhet på sistone.

Att mat, såväl färdiglagade "tv-dinners" som smörgåspålägg och diversse ingredienser vi köper hem, innehåller diverse tillsatser kom inte som någon överraskning för mig. Jag har länge funderat kring hur mycket socker, smakämnen, konserveringsmedel m.m. som döljs bakom alla konstiga förkortningar i innehållsförteckningarna. Och det ger den här boken ganska bra svar på med ett rejält tilltaget register, uppslagsdel och en lista på vad som döljer sig bakom alla 316 förvirrande E-nummer.

Att pressad skinka innehåller en massa konstiga och tvivelaktiga slaggprodukter är inte förvånande. Men jag studsade till när jag läste att balsamvinäger ofta inte alls är balsamvinäger utan vanligt vinäger som sötats och färgats med karamellfärg. Om vi skulle råka ha äkta balsamvinäger i flaskan har vi förmodligen betalat minst 700 kr/100 ml.

Jag har inte lusläst boken och vet inte om det är nödvändigt att göra det heller. Men den är en bra guide att ta till och framför allt det utförliga registret gör det lätt att hitta i boken.

Andra bloggar om: Den hemlige kocken, Mats-Eric Nilsson, Mat

Stockholms filmfestival forts.

Som jag skrev tidigare så blev det till att sålla bland filmerna. Från de ursprungliga 33 på önskelistan fick vi dra ner till 21 för att ha en chans att få ihop programmet. Till slut blev det 19 filmer, eftersom det var 2 filmer där vi inte fick biljetter till de önskade föreställningarna, vilket ledde till att vi fick rådda om i vårt program.

Men så här blev det till slut:
Persepolis, 2007-11-15 21:30
Caramel, 2007-11-16 18:00
Chapter 27, 2007-11-16 22:00
Leo, 2007-11-17 15:30
The Darjeeling Limited, 2007-11-17 20:00
Confessions of Pain, 2007-11-17 23:00
Paranoid park, 2007-11-18 18:30
Savage Grace, 2007-11-19 19:00
Waitress, 2007-11-20 18:30
Night Train, 2007-11-20 22:00
4 Månader, 3 Veckor och 2 Dagar, 2007-11-21 18:30
We Own the Night, 2007-11-21 21:00
Control, 2007-11-23 19:00
Angel, 2007-11-24 10:00
The Walker, 2007-11-24 13:00
In the Valley of Elah, 2007-11-24 18:00
No Country for Old Men, 2007-11-25 16:00
Terror's Advocate, 2007-11-25 19:30
Manufacturing Manufacturing Dissent, 2007-11-25 22:00

Andra bloggar om: Stockholms filmfestival

Stockholms filmfestival

Nu har jag ägnat större delen av förmiddagen åt att lusläsa och kryssa mig igenom Stockholms filmfestivals programtidning. Sambon hade redan tidigare gjort sina val och när jag räknar ihop de filmer vi kryssat för så blir det 33 stycken. Nu återstår det delikata arbetet med att pussla ihop filmvisningarna så gott det går för att få med så många som möjligt. Och eftersom vi inte har semester under festivalen så är det bara att inse att det kommer aldrig att gå att få in alla filmerna. Återstår alltså att sålla. En del filmer är jag förstås mer nyfiken på och angelägen om än andra. Manufacturing Dissent - en kritisk granskning av Michael Moore och hans metoder, Control om Joy Divisons sångare Ian Curtis, In the valley of Elah om en soldat som försvinner under mystiska omständigheter och bröderna Coens nya No country for old men är några av dessa.

Andra bloggar om: Stockholms filmfestival, Svd

Låt mig få presentera Blomkvist och Salander

Så blev det då klart och nu kan vi sluta spekulera. Att Mikael Nyqvist skulle spela Mikael Blomkvist är det ganska många som gissat, både här på min blogg och annorstädes. Noomi Rapace som Lisbeth Salander var väl mer otippat. Jag vet inte så mycket om henne, kan inte minnas var eller om jag sett henne agera. Tycker rent spontant att hon är FEL. Och jag är inte så förtjust i tanken på Nyqvist som Blomkvist heller. Jag hade gärna sett Anders Ekborg och Sofia Pekkari som Blomkvist och Salander. Nu återstår att se vilka som kniper de övriga ledande rollerna. Och framför allt, om filmen kommer att leva upp till alla förväntningar.

Andra bloggar om: Blomkvist och Salander, Milleniumtrilogin, Svd, DN, intressant.se

Sardinien

Jag tycker om att vistas på öar. Det är något med öbornas integritet. Deras förmåga att behålla sin särprägel. I de sardiska byar som klättrar längs sluttningarna på denna vackra kuperade ö är människorna vänliga och tillmötesgående. Man talar inte mycket engelska, men det mesta löser sig ändå med hjälp av ivrigt gestikulerande och god vilja.

Vi hyrde bil för att hinna se så mycket som möjligt under de korta dagar vi besökte Sardinien. Vi åt god mat och drack gott vin. Vi fick träningsvärk av ansträngande men härliga vandringar i de vackra bergen. Vi hade det väldigt bra.

Ett kortare avbrott

blir det nu. I stället blir det fyra dagar på Sardinien.

Huck Finn - en sann äventyrare

Lisa har startat en kul grej på Barnens Bokklubbs ungblogg. Det heter Veckans bokfråga och är en liten avknoppning av Malins bokfemma skulle man kunna säga. Den här veckan gäller det vilken bokfigur man helst skulle vilja vara. Utan att tveka svarar jag Huckleberry Finn. Att det egentligen var synd om honom det har jag förstått först som vuxen. När jag läste böckerna som barn förbisåg jag de delarna helt. För mig var Huck en fri själ och jag drömde om att få glida fram längs Mississippi på en flotte.

Andra bloggar om: Huckleberry Finn

Black hole - 360 sidor serierutor

Att läsa serier hör inte till min starka sida. Efter det att jag lade Seriemagasinet och Agent X9 på hyllan någon gång i tonåren så har jag inte intresserat mig för genren. Så det var med viss tvekan jag tog mig an Black Hole av Charles Burns. Det är en serieroman på 360 sidor. Jag hade svårt att läsa serierutorna till att börja med men när jag väl vant mig blev det ganska suggestivt och även om jag fortfarande inte var helt övertygad så var det något som hela tiden drev mig att läsa vidare.

Handlingen kretsar kring ett gäng ungdomar som mest driver omkring, tänder på och funderar över hur de ska få ha mest möjliga sex. Två huvudpersoner utkristalliserar sig efter ett tag. Keith och Chris. Det är de som berättar de olika kapitlen. Boken är uppbyggd i rapsodiska kapitel som för handlingen framåt tillsammans bildar en sammanhängande, om än inte helt tydlig helhet.

Bland ungdomarna sprids en obotlig sjukdom, en ungdomsbacill, som gör att deras kroppar förvrängs och förvrids på olika sätt. Sjukdomen är sexuellt överförbar och kan drabba i form av bölder, att man ömsar skinn eller en extra mun på halsen. De drabbade drar sig undan till "Gropen" inne i skogen, utstötta och avskydda. De som ännu ej drabbats fortsätter sina liv som om inget har hänt. Först tänkte jag att boken vill "skrämma skiten" ur ungdomar, men det stämmer inte. Det finns inget moraliserande i berättelsen även om den är skrämmande. Berättandet glider mellan att skildra det vardagliga här och nu, till att flyta över i tillbakablickar, drogrus, drömmar och mardrömmar och jag hade inte alltid helt lätt att hänga med.

Andra bloggar om: Black hole, Charles Burns, Serieroman, intressant.se

Så här ser den ut

Harry Potter och dödsrelikerna, den allra sista boken om trollkarlslärlingen Harry Potter. Riktigt snyggt tycker jag. Det ser lite vuxnare ut än tidigare Harry Potter-böcker, men så är ju Harry också på väg att bli vuxen och dessutom är väl förlaget väl medvetet om att många vuxna läser Harry Potter-böckerna. Ja, de som började läsa dem som små har ju också hunnit bli vuxna nu. Åtminstone en del av dem. Förlaget ger också ut de fyra första böckerna med vuxenomslag.

Andra bloggar om: Harry Potter

Bokfemman vecka 42

Fem författare jag skulle vilja ge ett fint bokfemmepris till. Det är veckans uppgift i Malins bokfemma.

1. Jeanette Winterson - förstås. Jag har skrivit så mycket om henne och hennes böcker här så ni som läser min blogg någorlunda regelbundet blir väl inte så förvånade att hon hamnar i topp. Ett rikt och vackert språk, fantasifullt berättande ibland gränsande till det magiska med inslag av fantasteri. Så lyder min motivering.

2. Katarina Kieri - med till synes små medel gör berättar hon om stora ting. Så distinkt och precist använder hon språket och får med så mycket med så få ord. Men så är hon poet också. Jag har läst hennes (ungdoms)böcker Ingen grekisk gud, precis och Majas morsas kompis sambo. De är bägge mycket bra.

3. Joyce Carol Oates - henne är det ju svårt att förbigå. Särskilt som jag förordat att hon borde få Nobelpriset. Nu verkar det ju inte som om hon kommer att få det än på några år, men då kan hon ju få bokfemmepriset i stället.

4. Fjodor Dostojevskij - framför allt för Brott och straff. Mästerverket där man som läsare riktigt får gräva sig in i Raskolnikovs alltmer förvirrade psyke.

5. Edgar Allan Poe - han har ett vackert nästan poetiskt språk som han använder för att måla fram sina berättelser. Jag gillar framför allt hans rysarnoveller.



Andra bloggar om: Bokfemman

En fantastisk fest

"Vad är det här för en jävla fest? Dom får en att gråta hela tiden", sa bordsgrannen samtidigt som han torkade ögonen med bordsduken. Det här var ungefär halvvägs in i middagen på Johans 40-årsfest efter det tredje eller fjärde fina talet.

Och värre skulle det bli. Jag trodde att det bara var i amerikanska filmer som hjälten friade öppet inför de samlade vännerna. Men nu fick vi bevittna hur Pepsi föll på knä och friade till sin Johan med en gaffel i munnen (ja, han hade ingen ros till hands). Sedan var inte ett öga torrt. Och nu hoppas vi alla naturligtvis på ännu en fest där vi får gråta, dansa, dricka och ha lika kul som vi hade igår.

Bokat och klart

Nu börjar nedräkningen och den 14 februari 2008 är det förhoppningsvis jag och Desi som står på Kilimanjaros topp!

Andra bloggar om: Kilimanjaro, resor, Afrika

Svenska Akademien har sagt sitt

och varenda bokbloggare med självaktning skriver väl just nu ett inlägg om detta. Äntligen en kvinna. Även om jag hade hoppats på Joyce Carol Oates så är Doris Lessing ett bra val tycker jag. Jag har till och med en bok av henne hemma i bokhyllan! Den femte sanningen Men skam till sägandes minns jag inte riktigt om jag någonsin läste hela boken eller ej. Så varför tycker jag då att hon var ett bra val? Jo för mig är hon förknippad med pondus och seriositet. Hennes litterära alster - det fåtal jag läst - är stilsäkra och genomtänkta.



Andra bloggar om: Nobelpriset i litteratur, Doris Lessing, Svenska Akademin. Mer på SvD & DN.

Okänd svensk författare het i Frankfurt

Det kommer rapporter från bokmässan i Frankfurt om att Amberville har fått mycket uppmärksamhet. Enligt Svensk bokhandels webb har boken blivit en snackis i Frankfurt och amerikanska Harper Collins har köpt världsrättigheterna för den ansenliga summan av $ 350 000 dollar. Det är väl bara att lyfta på hatten för en strålande uppvisning i marknadsföring.

Visst, boken är helt ok och den känns fräsch och spännande (jag har tidigare skrivit lite mer utförligt om den här) men om de varit lika påhittiga i sin marknadsföring i Frankfurt som här i Sverige så är jag övertygad om att det har hjälpt till.

Andra bloggar om: Amberville, bokmässan i Frankfurt, DN, SvD, intressant.se

Bokfemman vecka 41

Dags för en ny bokfemma. Temat är olästa böcker som man en längre tid gått omkring och tänkt att man ska eller borde läsa.

Bibeln Jag har alltid tänkt att det skulle vara bra, kul, intressant, allmänbildande o.s.v. att känna till bibelns berättelser lite bättre. En gång i tiden påbörjade jag ett "läsa bibeln från pärm-till-pämr"-projekt. Det gick inte så bra. Jag gav upp redan en bit in i första mosebok.

Sagan om ringen-trilogin, eller åtminstone Bilbo-Hobbiten. Har försökt, men det är så tråååkigt. Tänkte att jag skulle se filmerna för att få koll på historien. Och började med första filmen men var tvungen att ta massor med kaffepauser. Den var ju så tråååkig.

Praktisk retorik av Göran Hägg. En bok jag köpte för många år sedan och som i alla dessa år legat i min bokhylla. Med jämna mellanrum tänker jag att jag ska läsa den. Och när jag hamnar i underläge i någon diskussion så önskar jag att jag hade läst den.

Stalin, den röde tsaren och hans hov av Montefiore, Simon Sebag. Den ligger påbörjad vid min säng och jag vill läsa den. Men... den är ganska seg och trögläst så jag har tagit en (ganska lång) paus.

Odysseus av James Joyce. Med tanke på att jag en relativt blöt kväll satt och dissade Joyce och hans verk så kanske jag borde läsa boken.

Andra bloggar om: Bokfemman

Fler nomineringar

Det är inte bara Svenska akademin som varit flitig i att leta pristagare. Även ALMA-juryn har haft sökarljuset på i sin jakt på de nominerade till 2008 års Litteraturpris till Astrid Lindgrens minne. 155 olika kandidater från världens alla hörn har man skrapat ihop. Noteras kan att en av dessa 155 är En bok för alla, och nomineringen skedde enligt Svensk bokhandel efter att regeringen beslutat att dra in En bok för allas bidrag. Kanske möjligen en politisk markering?

Noteras kan också att Svensk bokhandel kallar priset för Astrid Lindgren-priset. Men det är fel. Astrid Lindgren-priset är ett helt annat pris som Rabén & Sjögren har delat ut sedan slutet av 60-talet. Men det är inte omöjligt att det "större" Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne kommer att mer och mer ta över det namnet i folks medvetande.

Andra bloggar om: ALMA-priset, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, Astrid Lindgren-priset

Snart dags för årets Nobelpris i litteratur

Nu har Svenska Akademin meddelat datum för tillkännagivandet av årets Nobelpris i litteratur. I en bransch som gillar datum kan man väl säga att det datumet är "The date". På torsdag den 11 oktober kl 13:00 kliver Horace Engdahl ut och meddelar vem som får priset. Spekulationerna och vadslagningen är förstås redan i full gång. Enligt Ladbrokes pekar mycket på att Claudio Magris skulle ta hem priset. Åtminstone är det lägst odds på honom. Bland topp 10 återfinns också Thomas Tranströmer och Joyce Carol Oates. Två namn som brukar finnas med där om jag inte minns fel. Personligen skulle jag gärna se Oates som nobelpristagare. Hon är förvisso en aning ojämn och allt hon skriver är inte jättebra. Men jag tycker ändå att hon har skrivit tillräckligt mycket lysande litteratur för att vara värd priset.

Som vanligt är det många av de författare som återfinns på listan jag aldrig läst och en del av dem har jag aldrig ens hört talas om. Också detta som vanligt.

Andra bloggar om: Nobelpriset, Nobelpriset i litteratur, Svenska akademin, intressant.se

Ashimas bok

Gud hade en hustru. Det här är hennes berättelse. Dessa ord på bokens baksida fick mig att köpa Ashimas bok. Det var på bokmässan förra året. Nu har ytterligare en bokmässa timat och nu har jag äntligen kommit mig för med att läsa - och avsluta boken. Och jag blev ganska besviken. Den var lättläst men ack så tjatig och grund.

Vi befinner oss 2 755 år tillbaka i tiden. Jahve är en missunnsam, krävande och rentav elak gud så hans hustru tröttnar och bestämmer sig för att ge upp sin gudinnestatus för att leva bland människorna. Efter henne följer ärkeängeln Haniel i förhoppning om att de ska kunna leva tillsammans som människor. Men när Haniel vaknar upp som människa är det som en vuxen man. Ashima däremot får starta som ett spädbarn. Ashima minns inte något av sin tillvaro som gudinna men allteftersom hon växer upp upptäcker hon sina gudomliga gåvor vilket försätter henne i en del problematiska situationer.

I presentationen av boken står bland annat att: "Ashimas bok är en saga om lust och längtan, evig kärlek och förtärande hat." Och det kan man kanske säga att det är. Jag tycker mest det påminner om det man på 80- och 90-talet kallade "tantsnusk" och "FLN"-litteratur.

Bokfemman vecka 40

Och temat för veckans bokfemma är sagor. Ett ämne som borde passa mig som hand i handske, barnboksmänniska som jag är. Men nej tyvärr. Jag är inte någon stor sagofantast. De sagor jag valt i min bokfemma är alla sådana jag fick höra som liten.

De tre bockarna bruse Min morbror berättade denna saga med så mycket inlevelse och dramatik så att det fick mina nackhår att resa sig.

Den fula ankungen Varje gång jag hörde den tyckte jag lika synd om den fula ankungen. Fast jag visste att han skulle få sin härliga revansch till slut.

Sagan om pannkakan Den var ju ganska läskig vill jag minnas att jag tyckte. Men icke desto mindre är det en av de sagor jag har starkast minnen av. Eller kanske just därför.

Råttfångaren från Hameln En av de få böcker jag har kvar från det jag var riktigt liten är en bilderbok med berättelsen om råttfångaren från Hameln, men i den utgåva jag har kallas den av någon anledning Den förtrollade flöjten. Återigen är det det läskiga jag minns. När råttfångaren spelade så att han lurade med sig alla barnen.

Rödluvan Egentligen tyckte jag att hon var lite korkad, Rödluvan. Jag kunde aldrig begripa hur hon kunde låta sig lura av vargen. En varg kunde väl inte klä ut sig till en mormor, tänkte mitt 5-åriga jag snusförnuftigt.

Andra bloggar om: Bokfemman

Snygg och god tårta

Den här snygga tårtan fanns att beskåda och äta av i vår monter i Göteborg. Vi hade presskonferens med anledning av Boken om läslust. I det myller och den kakafoni av ljud som ständigt pågåt på mässan är det svårt att höras och märkas över mängden. Så det kom väl inte så många från pressen, men de förbipasserande blev glada över att få smaka tårta och kaffe.


Andra bloggar om: Bokmässan

Delirium

Jag lämnade Göteborg efter frukost igår morse med ganska ömma fötter. Ja, man får det av att bevista bokmässan. Särskilt om man som jag tillbringat mesta tiden stående i montern. Men mer om bokmässan i kommande blogginlägg.



Det här inlägget tänkte jag ägna åt gårdagskvällens föreställning av Cirque du Soleils Delirium på Globen. Vi hade biljetter på parkett och det brukar ju vara där man ser bäst. Men den här föreställningen gjorde sig nog bättre från läktaren. Det var ett färgsprakande skådespel med projicerade bilder och ljuseffekter som ibland ramade in och ibland samspelade med artisterna på scenen. Visst var det spektakulärt och visst var det skickligt och visst var det snyggt. Men jag hade förväntat mig lite mer akrobatik. Den akrobatik vi fick se höll världsklass men jag hade som sagt gärna sett mer av den varan. Nu blev det lite mer av en multimedial galarockföreställning.

Andra bloggar om: Cirque du Soleil, Delirium, intressant.se, DN

Göteborg nästa

Det kan möjligen vara så att jag kommer att befinna mig i datorskugga de närmast kommande dagarna. Inte för att det skulle vara ont om datorer i Göteborg. Men snarare beroende på att jag kommer att ägna stor del av min tid i Barnens Bokklubbs monter på bokmässan. Och där lär jag inte ha tid att blogga. Men alla ni som ska på mässan, kom gärna och hälsa på i monter A02:26.

Andra bloggar om: Bokmässan, Bok- och bibliotek i göteborg

Bokfemman vecka 39

Veckans tema på bokfemman är ungdomsböcker för tjejer. Barn- och ungdomsböcker är ju ett ämne som ligger mig extra varmt om hjärtat. Jag tycker egentligen väldigt illa om att kategorisera böcker i flick- respektive pojkböcker, men jag håller med Malin om att det tyvärr fortfarande till stor del är så verkligheten ser ut. Framför allt tycks många vilja skilja på flickböcker och böcker. När jag var ung hade jag väldigt svårt för de typiska flickböckerna (förutom den period när jag slukade Kittyböckerna) och än idag har jag lite svårt för det som blir för "tjejigt". Men nog babblat. Här kommer min femma:

Tusen gånger starkare av Christina Herrström handlar om vad som händer i en skolklass när en tjej börjar ta för sig och bete sig så som killarna gör. Den borde man stoppa i händerna på ala tjejer, killar och lärare.

Från en annan planet av Tamara Bach handlar om 15-åriga Miriam som går och väntar på att "det riktiga livet" ska börja. När det börjar en ny tjej i klassen upptäcker Miriam att hon är förälskad i henne.

Jinx av Margaret Wild är en helt otroligt stark och suggestiv berättelse. Den är skriven som en prosadikt i korta, koncentrerade kapitel där varje ord blir betydelsefullt.

Ingen grekisk gud, precis av Katarina Kieri handlar om Laura som älskar att läsa och skriva. Men det handlar också om förälskelse. Först den ouppnåeliga förälskelsen i matteläraren, men där finns också den jämnåriga Stefan.

Tänk (tvärt) om av Anna Norlin är en bok om hur man "ska" vara som tjej och kille, men samtidigt en bok som ställer allt sådant som tjejigt, killigt, manligt, kvinnligt på huvudet. Det är en diskussionsbok och inte en roman. Rekommenderas varmt till pojkar, flickor, män och kvinnor.

Andra bloggar om: Bokfemman

Bokmässan närmar sig

Bok- och biblioteksmässan i Göteborg närmar sig med raketfart och här på jobbet är stämningen hektisk men förväntansfull. Allt material till montern ska färdigställas och kontrolleras. En av de stora frågorna är: "ska prismärkaren krångla i år igen?" Eftersom vi egentligen säljer våra böcker via webb eller medlemstidning är vi inte så vana vid dylika apparater. Men vår erfarenhet är i alla fall att prislappsremsan alltid lyckas trassla till sig så att det blir tvärstopp. Och när rullen är slut så är det hart när omöjligt att få dit en ny rulle.

Dagens DN har en rolig artikel med en guide till alla intriger man kan förväntas se och uppleva på bokmässan.

Andra bloggar om: Bokmässan, intressant.se

Min korta tid som gitarrvirtuos

I veckan fick jag en förfrågan from min 9-åriga brorsdotter om jag hade kvar min gitarr. Detta ledde mig ner i källaren där jag rotade fram nämnda gitarr, vilket i sin tur ledde till en massa minnen från min korta period som gitarrvirtuos.

Jag minns alldeles särskilt mitt första framträdande. Det var jag och min klasskamrat Eva som börjat spela gitarr samtidigt. En dag var det så dags för vår stora premiär. Det skedde inför klassen på roliga timmen. Vi spelade ett stycke som jag tror bestod av tre toner som spelades i enkel kombination. När vi var klara tittade våra klasskamrater frågande på oss.

"Vadå, ska ni inte börja snart?"
"Men vi är ju färdiga", replikerade vi.
"Jaså, vi trodde att ni stämde gitarrerna."

Vi får väl hoppas att Linns gitarrkarriär blir något mer lysande än min.

Konsten att ta död på en kampanj

Först tyckte jag att kampanjen kring boken Amberville var ganska kul. Det kändes nytt och fräscht. Men nu undrar jag om PR-byrån som förlaget anlitat helt löpt amok. Först skickade de ut boken (tack tack, det var trevligt). Sedan en tändare (men det fick jag ingen - helt ok, jag röker inte). Efter det kom i tur och ordning en disktrasa, tablettask och nu slutligen (hoppas jag) en purjolök. Har väldigt svårt att koppla ihop nämnda föremål med boken och börjar bli innerligt less på spektaklet.



Andra bloggar om: Amberville, Marknadsföring, PR, intressant.se

Varför är det så ont om både mammor och pappor i barnböcker?

På våra redaktionsläsningsmöten brukar vi ofta förundras över att barnen i barnböcker så ofta har bara en förälder. Anledningarna till detta kan variera. I många bilderböcker ÄR det bara så. Vi får aldrig veta varför. I ungdomsromanen kanske vi får veta att föräldrarna är skilda och då är det sällan några enkla "normala" skilsmässor det handlar om. Eller så är den hena föräldern död eller så har mamma eller appa helt sonika stuckit och lämnat familjen i sticket.

När det gäller bilderböcker så fick jag idag höra en intressant teori. Eftersom det oftast är barnet som står i centrum orkar författaren eller illustratören inte lägga krut på att teckna två föräldrar. Att rita två är dubbelt så jobbigt som att rita en. Enligt samma teori skulle detta kunna gälla också för ungdomsromanen. För visst är det krävande att teckna även personporträtt. Men i ungdomsromanen används ju förstås frånvarande föräldrar och problemfyllda föräldrar som del i den dramatiska uppbyggnaden.

Andra bloggar om: Böcker, författare, intressant.se

Lauren Child tecknar engelsk Pippi

Pippi Långstrump har aldrig varit den stora favorit i England som hon är här i Sverige. Men nu när det engelska förlaget ska göra en jubileumutgåva med anledning av Astrid Lindgrens 100-årsdag tar man hjälp av en av landets mest populära illustratörer, Lauren Child. Det kan nog hända att en och annan här i Sverige kommer att höja på ögonbrynen och rynka näsan och tänka att "sådär kan väl inte Pippi se ut heller". Men jag tror att det kan bli riktigt bra och jag skulle gärna se Pippiböcker illustrerade av henne även på svenska. Hennes bilderböcker om syskonen Charlie och Lola är fartfyllda och roliga och Lola är en tuff och självständig tjej, inte helt olik vår Pippi.

Andra bloggar om: Pippi Långstrump, Astrid Lindgren, Lauren Child, intressant.se, mer om detta i DN

Bokfemman vecka 38

Veckans tema på Malins bokfemma är s.k. page turners. Böcker som håller en vaken om nätterna, som får en att försaka sambo, vänner, disk och städning. Det ligger ju nära till hands att det blir fem deckare för fem sådana skulle jag lätt kunna plocka ihop. Men jag har försökt rannsaka mitt minne för att hitta åtminstone några andra "page turners" också.

Så här blev det:

Skugg-serien av Maria Gripe - Det var inte bara det att varje bok var svår att lägga ifrån sig. När jag läst ut en bok kastade jag mig genast över nästa och nästa. Sen när serien var slut hade jag sorg.

Stad-serien av Per-Anders Fogelström - Ännu en serie. Som 15-åring tillbringade jag större delen av en sommar med dessa böcker. Jag struntade totalt i sol och bad och låg bara inne eller i skuggan och läste.

Da Vincikoden av Dan Brown - Jag älskar den här typen av konspiratoriska historier. För tänk om ...

Livstråden av Sarah Waters - En riktigt spännande bok, lite lagom kuslig med övernaturliga inslag och samtidigt en berättelse om kärlek och längtan.

Luftslottet som sprängdes av Stieg Larsson - Den här får stå som symbol för alla urspännande deckare som man bara måste läsa vidare i för att få veta hur det gå. Jag tycker att sista delen i trilogin är den bästa och jag sträckläste den.



Andra bloggar om: Bokfemman

Filmen alla väntar på

Det har varit mycket prat och spekulationer kring filmatiseringen av Stieg Larssons millenium-trilogi. En arvstvist har hittills satt käppar i hjulet men nu lär den vara i stort sett löst. Åtminstone den del som gäller filmrättigheterna. Hur det gick, vem som "vann" vet jag däremot inte. Men nu är inspelningsstart planerad till februari 2008 och det är ju ganska snart, så då borde vi snart få veta det vi alla undrar över. Vem ska spela Micke Blomkvist och vem ska spela Lisbeth Salander?

Tydligen ska den danska regissören Niels Arden Oplev regissera. Men vilken av böckerna är ännu oklart enligt Svd (eller kanske hemligt). Oplev har bland annat regisserat avsnitt ur de eminenta danska tv-serierna "Mordkommissionen" och "Örnen". Och det lovar ju gott. Tydligen är det tänkt att första boken ska bli biofilm men de övriga två böckerna får nöja sig med att bli tv-filmer. Och det bådar inte så gott. Det där med tv-filmer alltså. De brukar sällan bli helt lyckade.

Andra bloggar om: Stieg Larsson, Millenium-trilogin, intressant.se