Nu är Stockholm filmfestival invigd. För min del invigdes den med den animerade filmen Persepolis. Jag brukar inta en ganska skeptisk hållning till animerade filmer. Tycker att jag inte kommer tillräckligt nära, det blir för mycket "verfremdungseffekt" över det. Men nu kom min skeptisism på skam. Persepolis var en riktigt bra film fylld av känslor. Humor, värme, sorg, frustration och vid flera tillfällen under filmen fällde jag en tår.
Filmen bygger på Marjane Satrapis självbiografiska bok - eller ursprungligen fyra böcker - där vi får följa hennes uppväxt från sex års ålder till någon gång i början av 20-årsåldern. Samtidigt är det berättelsen om Irans nutidshistoria. När Marjane är 6 år störtas shahen och först är alla glada och tror att nu ska de få demokrati. Men ganska snart står det klart att de gått ur askan in i elden när mullornas grepp om befolkningen hårdnar alltmer.
Det här var bara första filmen av ett pärlband med filmer jag kommer att se under de kommande 10 dagarna. Filmfestivalen är en höjdpunkt i november. Att få kura ihop sig tillsammans med alla andra förväntansfulla biobesökare i salongens mörker är oslagbart.
Andra bloggar om: Stockholms filmfestival, PersepolisOm Filmfestivalen på DN och SvD
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar