Han, Hon, Hen

Han, hon eller hen? Ja det är frågan som diskuteras ganska flitigt dessa dagar. Igångsättare får väl boken Kiwi och monsterhund sägas vara. Det är den första svenska könsneutrala barnboken som konsekvent använder sig av pronomenet hen i stället för hon eller han. Inte helt överraskande så har detta tilltag rört upp många känslor och åsikterna går isär.

Jag har inte några starka känslor vare sig för eller emot detta nya pronomen och vet inte riktigt vad jag tycker om det. Jag tror inte att jag själv kommer att använda det - i alla fall inte i första taget. Men det som är bra är att detta har fört upp frågan om genus på dagordningen och hur vi behandlar varandra och i synnerhet våra barn beroende av kön.

Det ska böjas i tid

I förra veckan skrev jag om tidningarna Emma och Goal och ondgjorde mig över deras sätt att stämpla flickor som rosagillande och pyssliga och killar som coola och fotbollsälskande.
Här kommer mer av samma kaliber. Dessa suddiga bilder [ett taffligt försök att fota av en folder] är ifrån Air Balics försäljningsfolder "Shopping on board". Och de föreställer "Lego Star Wars Darth Vader watch for boys 3 years old and up" och "Lego Belville watch for girls 3 years old and up".
Det ska böjas i tid ...

Emma och Goal junior

Emma och Goal junior heter två nystartade barntidningar som Egmont ger ut. Den ena [gissa vilken] beskrivs som "tjejig och pysslig" och den andra [gissa igen] är "cool" och "för killar". Och nej, jag skojar inte och ja, "nystartade" betyder år 2011. Olika förlag har startat ett upprop på upprop.nu och på Twitter har reaktionerna inte låtit vänta på sig.

Vad svarar då Egmont? Jo att de har lyssnat på barnen när de utformat sina nya tidningskoncept. Ge folk vad folk vill ha, alltså. Och beskrivningarna av respektive tidning som jag citerade inledningsvis var "en olycklig formulering" och inte tänkt som marknadsföring egentligen och att tidningarna vänder sig till alla. Fan tro't.

Mer: Svd, Metro, Mediavärlden  

Pojkar och flickor

Det kan inte hjälpas att jag blir beklämd när jag ser hur väldigt många unga föräldrar fortfarande idag präglar sina barn så hårt in i stereotypa könsroller.

Det blev så uppenbart när jag stötte ihop med en kille [2-3 år gammal] på en riktigt tuff cykel som var en miniatyr av de vuxencyklar de flesta susar runt på nu. På huvudet hade han en svart hjälm med dödskalle på. Bredvid honom en flicka i ungefär samma ålder. Hon sköt på en rosa dockvagn, och jag behöver väl inte säga att hon var övervägande klädd i rosa. I området där jag bor vimlar det av barn och det är anmärkningsvärt vilken övervikt det är av rosaklädda flickor och jeanspojkar.

Flick litt, pojkböcker och ungdomslitteratur

Jag läste Lotta Olssons intressanta artikel i dagens DN och i stora drag håller jag med henne. Men det fick mig också att spinna vidare på temat flickböcker vs pojkböcker. Vi kan tjata oss blå om att det bara finns ungdomsböcker - inte pojk- och flickböcker - men tyvärr är verkligheten en annan. De böcker hon beskriver i artikeln och kallar flick litt är böcker som är hårt nischade mot unga tjejer. En slags chick lit för de yngre [och chick lit är väl egentligen bara gamla tiders kiosklitteratur som bytt namn och fått en finare plats på litteratursidorna]. Men även om vi blickar förbi flickböckerna mot bra ungdomsböcker som handlar om växandes våndor med realistiska skildringar av relationer, så tenderar böcker där huvudpersonen råkar vara en flicka att få stämpeln "tjejbok" medan en bok med en kille i en liknande situation kan läsas av både tjejer och killar. I den mån killarna tar sig an en bok om "känslor". Vi gjorde en enkätundersökning bland våra unga medlemmar och i princip alla killar svarade att de inte kunde tänka sig att läsa en tjejbok, och dessutom var det ganska många av tjejerna som inte heller gillade "typiska tjejböcker". Så redan ganska tidigt [ja säkert ännu tidigare i barndomen] börjar uppdelningen i kvinnligt och manligt, där det kvinnliga har ett lägre värde.

Blått för pojkar och rosa för flickor

En av mina kolleger berättade om en av mammorna på hennes barns dagis som ansåg sig väldigt genusmedveten och jämlik. Hon hade nämligen till sin dotter köpt en bok som handlade om en båt. Det var väldigt vågat tycker jag. Samma mamma ska också enligt hörsägen har ringt till Djurgården och klagat på att deras nappar bara fanns i blått. Det var rent ut diskriminerande ansåg hon. Skulle inte små flickor också kunna fostras till goda Djurgårdsfans? Och resultatet - kära läsare - ser ni här.



Nu finns Djurgårdens nappar både i blått och i rosa!

Intressanta observationer av en säljare

Det är sannerligen intressant att notera hur säljare beter sig om en man och kvinna - låt säga jag och min bror - kommer in och ska inhandla teknisk apparatur - låt säga en dvd med hårddisk.
Säljaren - han - söker direkt ögonkontakt med mannen i sällskapet - min bror - och vänder sig konsekvent till honom.
Men nu är kvinnan i detta exempel - alltså jag själv - en ganska enveten typ som bombarderar säljaren med intelligenta och adekvata frågor och på så sätt tvingas säljaren inkludera henne i samtalet.
Så till den grad att när han mot slutet fördelar sin uppmärksamhet jämnt mellan dem båda.
Och att han till och med dristar sig till att anta att det är antingen mannen eller kvinnan som ska installera nämnda tekniska apparatur.

Vem kör i bilderböckerna?

Det var frågan Stina Zethraeus ställde sig när hon började gå igenom 2007 och 2008 års bilderboksutgivning med fokus på vem som framför fordon. Och det var vad hennes föreläsning här hos oss på Barnens Bokklubb handlade om. Föga förvånande är det så gott som bara män och pojkar som sitter bakom ratten. De flickor som förekommer i den här typen av böcker (det finns ju en uppsjö böcker hel- eller halvfakta som beskriver allehanda fordon) så är de oftast passiva och står vid sidan av och betraktar.

Det finns undantag. Det finns bilderböcker där kvinnor och tjejer har fått förtroendet att framföra fordon. I Arne Norlins böcker om Halvan - den lilla killen som leker med sina bilar och sen själv hamnar i berättelsens mitt - har det börjat dyka upp kvinnliga poliser och fjällräddare men det är fortfarande flickor som räddas i böckerna. Bilderboken Alla åker motorcykel sticker ut i och med att den handlar om en familj där alla - gammal som ung, tjej som kille - åker moped eller motorcykel. Ytterligare något fåtal böcker med kvinnliga chaufförer går säkert att vaska fram men faktum kvarstår, det är männen som sitter bakom ratten och kvinnorna som tittar på.

Lärobok förstärker stereotyper

Läser i SvD att i Sverige i dag år 2008 ska ettagluttarna läsa om att pojkar är bättre på matte än flickor, om invandrarflickan i klassen som har en sträng och förbjudande pappa, om att det är den judiska pojken med glasögon som trivs bäst med en bok. Man tror inte det är sant och jag blir väldigt förvånad när jag läser att det är Moni Nilsson Brännström som skrivit boken.

På förlagets hemsida skriver hon: "När jag skrev om Moa och Mille, var min intention att beskriva en helt vanlig klass. Barnen, deras tankar, deras känslor, deras familjer finns i verkligheten."

Det är mycket möjligt att verkligheten ser ut på detta sätt men forskaren Angerd Eilard dömer ändå ut boken som olämplig och menar att den förstärker sterotyper.

Jag har inte läst boken och det är möjligt att det är som förlaget påstår att man plockat ut exemplen ur sitt sammanhang vilket ger en skev bild av boken. Men nu är det ju ändå ganska många som har reagerat och det borde ju betyda något. Kanske har man varit för ambitiös i sin iver att skildra dagens mångfacetterade samhälle. Det är i och för sig vällovligt men det är lätt att träffa fel och nu är det faktiskt 7-8-åringar man vänder sig till. Och de ska lära sig läsa, inte fundera och problematisera kring sakernas tillstånd.

Herr Gårman har fått kjol

Fast egentligen är det så att Vägverket och JämO slagit sina kloka huvuden ihop och tänkt att Sverige blir ett mer jämställt land om skyltarna vid övergångsställena emellanåt visar en kvinna. Och hur vet man då att det är en kvinna? Jo hon har fått längre hår och har kjol på sig. Men man kan ju också välja att se det ur ett queerperspektiv och tolka det som att skylten föreställer en långhårig man iklädd kjol.

SvD

Inga förebilder precis

Jag läste i Aftonbladet om dockan Fulla som säljs med slöja och bönematta . Det känns lite missvisande och skumt att tidningen väljer att presentera henne som en muslimsk docka med slöja för en koll runt på nätet visar att hon liksom Barbie har många andra utstyrslar också. Så skillnaden är nog inte så stor. Bortsett från att hon är lite mer påklädd. Men annars står väl både Barbie och Fulla för det konventionella och förlegade. Inte vad jag skulle vilja kalla positiva förebilder. Men sist och slutligen är det det lekande barnet som sätter ramarna. Mina dockor var ganska busiga och gapiga vill jag minnas.

Så vem tror ni detta är? Barbie eller Fulla?

Rosa för flickor - blått för pojkar

När jag för en tid sedan fick se ett danskt förlags stora sagobokssatsning häpnade jag. Det var en rosa bok med flickornas bästa sagor och en ljusblå dito med pojkarnas bästa sagor. Sagorna i sig var det inget större fel på, det var klassiker. Men i flickornas bok fanns en övervikt av sagor om prinsessor och i pojkarnas fokuserade man något mer på äventyr. Man skulle ju önska att man fått slippa sånt år 2007.

Men det finns ljusglimtar också. Jag läste om två nystartade förlag som satsar på att aktivt leta efter och ge ut böcker med innehåll som inte slirar i gamla mönster. Det är Olika förlag och Vilda förlag. Båda förlagen säger sig läsa alla manus med genusglasögonen på, och på Vilda förlag kommer i höst första ABC-boken där Q står för queer. Men även hos de etablerade förlagen kan man hitta böcker med bra genusförebilder. Pija Lindenbaums kommande bok om Kenta har jag redan skrivit om, och Martin Widmark har skrivit om "Racer-Rakel" och "Riddar-Rakel". För att bara nämna några.

Pija Lindenbaum har gjort det igen!

Pija Lindenbaum är Sveriges bästa och mest intressanta bilderboksförfattare just nu. Det tycker i alla fall jag. Hon radar upp den ena bilderbokspärlan efter den andra. Alla med samma varma, djupt mänskliga ton och teman och fantastiskt uttrycksfulla bilder.

Böckerna om Gittan som är både rädd och modig på samma gång. Eller snarare, hon utmanar sin rädsla genom att ta kommandot över den.
När Åkes mamma glömde bort, som så fint beskriver samspelet mellan Åke och hans mamma den dagen då mamma är så sönderstressad att hon förvandlas till en drake.
Lill-Zlatan och morbror raring är kanske min absoluta favorit. Lill-Zlatan blir så upprörd och svartsjuk när Steve plötsligt finns där, hemma hos hennes älskade morbror raring. Och det verkar som om han kommit för att stanna också. Men när det visar sig att Steve är ganska bra på att sparka fotboll, något som morbror raring är urusel på, då tänker Lill-Zlatan att han kanske inte är så dum ändå.

Och nu kommer snart (till hösten tror jag) en sprillans ny, härlig bok signerad Pija Lindenbaum. Den heter Kenta och barbisarna. Kenta kan skjuta hårda skott och killarna på dagiset vill att han ska vara med och sparka boll. Men Kenta vill hellre leka med sin barbiedocka tillsammans med tjejerna.

Superbra bok om genus för ungdomar

Idag fick jag Tänk (tvärt)om! i min hand och plöjde mig genast igenom texten, och den är superbra. Den vrider och vänder på våra föreställningar om vad som är "tjejigt" och vad som är "killigt". Varför är det ok att klä en liten flickbebis i blå snickarbyxor, men inte särskilt vanligt att klä en pojkbebis i rosa klänning? Och varför är det så viktigt för oss att direkt kunna se om den person vi möter är en tjej eller kille?

Boken sätter fokus på det som är snett och konstigt idag, sånt som vi kanske bara tar för givet och inte riktigt ser. Och det gör författaren Anna Norlin effektivt genom att använda en massa tankeexempel där hon vänder upp och ner på saker och ting genom att byta plats på det killar och tjejer förväntas vara.
Som till exempel:
Tänk om det finns massor av killtidningar med "gör-om-mig-special".
Och tänk om tjejerna i musikvideor är fullt påklädda och killarna är halvnakna och dansar i bakgrunden.

Du kan också läsa om boken här och här.

Tusen gånger starkare

Tusen gånger starkare av Christina Herrström är kanske inte världens bästa ungdomsbok, om man tänker litterär kvalitet. Men den är banne mig världens kanske viktigaste ungdomsbok, och det känns extra lämpligt att tipsa om den just 8 mars. När Saga kommer ny till klassen tar hon för sig och uppmuntrar de andra tjejerna i klassen att bli kaxiga. Eller, blir dom egentligen så kaxiga? Är det inte så att de bara gör det som killarna alltid gjort. Pratar utan att räcka upp handen, säga ifrån och säga emot.

Tusen gånger starkare är en bok som alla från ca 11-12 år och uppåt borde läsa. Och den borde vara obligatorisk läsning för alla lärare, fritidsledare, alla som överhuvudtaget har med barn att göra. Vilket då blir ALLA vuxna.

Det kom ett mejl...

Det kom ett mejl med käcka tips på vad man ska köpa till henne ...
... och till honom.



Ja vad tusan ska man säga?

Det här med s.k. flick- och pojkböcker

Gör vi skillnad på pojkar och flickor när vi väljer böcker till dem? Finns det Pojk- och Flickböcker? Eller är det så att det finns Flickböcker och så finns det Böcker? Tyvärr tror jag att jag måste svara "ja" på dessa frågor. Och jag skulle vilja påstå att det är vi vuxna som till stor del gör denna åtskillnad.

Idag berättade en av mina kolleger att flera mammor hört av sig för att de vill returnera förra månadens huvudbok Megakillen, för att det är en killbok och passar inte deras lilla tjej. Annars är den vanligaste kommentaren den omvända, att föräldrar till pojkar i stil med: "Den här boken passar inte till min kille, för det är ju en flickbok". Och generellt verkar det som om det är lättare att acceptera "killböcker" till flickor än tvärtom.

Inte undra på då att barnen själva lär sig detta beteende och tar det med sig när de blir gamla nog att själva välja sina böcker. Det här följer förresten med ända upp i vuxen ålder och lever i alla högsta grad även bland vuxenlitteraturen. För där finns det ju som bekant Kvinnolitteratur, och så finns det Litteratur.

Var är alla killar?

Man hör ju ofta talas om "kulturtanten", den medelålders kvinnan som bär upp kulturen. Det är hon som går på teater, föreläsningar, som startar bokcirklar o.s.v. Oftast beskrivs hon som just medelålders, 40+-någonting. Men efter vår författarträff med Johanna Thydell här på Barnens Bokklubb i lördags tänker jag att det där börjar långt tidigare.

Ett 70-tal medlemmar hade anmält sig och det var en förödande övervikt av tjejer. Var är alla killar i dessa sammanhang? Är inte de intresserade av att lyssna till en författare, och få skrivtips? Det finns ju i alla fall ganska gott om vuxna författare som är män och någon gång har de ju börjat skriva, förmodligen som ganska unga. Är det så att bra karl reder sig själv, men kvinnor och tjejer frodas i grupp?

Nu kanske någon invänder att Johanna Thydell skriver typiska "tjejböcker" och det är möjligt att denna någon har rätt, men jag värjer mig mot sådant. Jag tycker inte att det ska vara så, jag vill inte att det ska vara så. Och om vi nu ändå dristar oss till att kalla det hon skriver för "tjejböcker" så kan jag inte tänka mig att själva skrivandeprocessen skiljer sig så mycket åt.