I fredags blev det två filmer och i går likaså. Det var tänkt att vi skulle se tre filmer igår. Men den tredje blev inställd på grund av att filmens format och projektorn i den tilltänkta salongen inte kom överens med varandra. En av de filmer vi faktiskt såg var Josef Fares nya film Leo. Med risk för att låta klyschig så säger jag att det var en väldigt stark film. En uppsluppen festkväll slutar i rått oprovocerat våld. När den värsta chocken och sorgen lagt sig kommer hatet och hämndbegäret och så är våldsspiralen igång. Leos reaktion på våldet ställer hans kompisar Josef och Shahab inför svåra val. Hur ser deras lojalitet ut och vad innebär det att vara en lojal vän? Efter visningen följde en intressant Face2Face med Josef Fares och de två övriga huvudrollsinnehavarna. De tre är kompisar på riktigt och Josef spelar alltså också med i filmen. Att de tre gemensamt diskuterat fram manus och att de lägger en del av sig själva i rollerna bidrar säkert till filmens autenticitet. För trots att mycket är extremt och tillspetsat så känns den samtidigt realistisk och nästan dokumentär. Josef Fares sa att de bland annat velat utforska manligheten och ställa frågor kring vad det innebär att vara en man idag. Samtidigt kan jag inte låta bli att notera att det pratats väldigt mycket om hur de spelade in våldsscenerna. Att de slogs på riktigt och att huvudrollsinnehavaren Leonard Terfelt fick hjärnskakning och brutna revben. Ganska macho. Men det förtar inte mitt intryck av filmen eller av Fares intentioner. För jag tror att han är helt ärlig i det han gör och säger och att han verkligen menar att han vill få igång en diskussion kring de förväntningar vi människor har på varandra och oss själva.
Läs även andra bloggares åsikter om Stockholms filmfestival, Leo, Josef Fares
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar