Folket i källaren

Det tog mig ganska lång tid att ta mig igenom Audur Jonsdottirs Folket i källaren. Och då är den ändå inte särskilt tjock. Endast 210 sidor. Men det en tät berättelse där varje mening känns betydelsefull och fylld med både mening och undermening.

Man skulle kunna likna boken vid ett kammarspel där handlingen utspelar hemma hos Klara och Svenni under en parmiddag. Texten växlar mellan middagsbjudningen och Klaras minnen och tankar kring sin uppväxt tillsammans med sin lillasyster Embla och
de alkoholiserade hippieföräldrarna. Klaras familj och förflutna interagerar flera gånger under kvällens gång i händelseförloppet och Klara lämnar ideligen sina gäster och en alltmer frustrerad Svenni för att inveckla sig i långa telefonsamtal med sina föräldrar och super-mormor. Dramatiken stegras alltmer ju längre kvällen lider. Mitt i kaoset träder så grannen in i handlingen. Där tycker jag att historien börjar spreta och den i övrigt väl sammanhållna handlingen stökas till. Hans medverkan och roll i händelseförloppet hade berättelsen klarat sig bra utan tycker jag.

Jag är inte så förtjust i den här boken även om språket är bra och berättelsen väl genomförd. Men trots att - eller kanske just därför - att den är övermatad med information så kan jag inte känna med eller för personerna. Det är snarare lättnad än saknad jag känner när jag läst ut boken.