Att läsa serier hör inte till min starka sida. Efter det att jag lade Seriemagasinet och Agent X9 på hyllan någon gång i tonåren så har jag inte intresserat mig för genren. Så det var med viss tvekan jag tog mig an Black Hole av Charles Burns. Det är en serieroman på 360 sidor. Jag hade svårt att läsa serierutorna till att börja med men när jag väl vant mig blev det ganska suggestivt och även om jag fortfarande inte var helt övertygad så var det något som hela tiden drev mig att läsa vidare. Handlingen kretsar kring ett gäng ungdomar som mest driver omkring, tänder på och funderar över hur de ska få ha mest möjliga sex. Två huvudpersoner utkristalliserar sig efter ett tag. Keith och Chris. Det är de som berättar de olika kapitlen. Boken är uppbyggd i rapsodiska kapitel som för handlingen framåt tillsammans bildar en sammanhängande, om än inte helt tydlig helhet.
Bland ungdomarna sprids en obotlig sjukdom, en ungdomsbacill, som gör att deras kroppar förvrängs och förvrids på olika sätt. Sjukdomen är sexuellt överförbar och kan drabba i form av bölder, att man ömsar skinn eller en extra mun på halsen. De drabbade drar sig undan till "Gropen" inne i skogen, utstötta och avskydda. De som ännu ej drabbats fortsätter sina liv som om inget har hänt. Först tänkte jag att boken vill "skrämma skiten" ur ungdomar, men det stämmer inte. Det finns inget moraliserande i berättelsen även om den är skrämmande. Berättandet glider mellan att skildra det vardagliga här och nu, till att flyta över i tillbakablickar, drogrus, drömmar och mardrömmar och jag hade inte alltid helt lätt att hänga med.
Andra bloggar om: Black hole, Charles Burns, Serieroman, intressant.se
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar