Läste just hos Bokhororna att Ingmar Bergman dött. Jag vet inte varför jag alltid blir lika chockad när någon av dessa kulturens frontfigurer dör. Jag menar, är man 89 år är det inte så konstigt att man dör. Men det är som Ronja Rövardotters far, Mattis, sa "han har ju alltid funnits".När jag läste filmvetenskap fick jag ju anledning att djupdyka i Bergman och hans filmkonst. Och oj vad vi analyserade, kanske lite väl mycket ibland. Jag minns en gång då Bergman själv svarade på frågor efter en filmvisning av Fanny och Alexander. Han fick en fråga i form av en lång utläggning där frågeställaren analyserat meningen med formen av ett fönster i en av scenerna då Fanny och Alexander befinner sig ute i köksregionerna. Bergmans svar var helt sonika: Nej, jag tycket det såg snyggast ut på bild så.
Mina favoritfilmer av Ingmar Bergman är: Det sjunde inseglet - kanske mästerverket framför alla. Gycklarnas afton är också svår att förbise. Ovan nämnda Fanny och Alexander - förstås, skulle jag nästan kunna tillägga. Höstsonaten, att en man kan skildra förhållandet mellan mor och dotter så inträngande är imponerande. Bergmans kvinnoporträtt var på det hela taget inkännande och kändes äkta. Han var inte rädd för det komplexa. På DN kan man läsa en artikel av Maret Koskinen - Mannen som ville vara kvinna - faminister om Bergman. På Svd finns också en hel del intressant material om Bergman.
Andra bloggar om: Ingmar Bergman
intressant.se
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar