Kent Hellström

I lördags bar det av mot Eskilstuna. Det var konsertdags och som man plägar på utomhuskonserter i det väderosäkra sommar-Sverige packade vi med såväl paraply som regnjacka. Men dessa attiraljer kunde vi lyckligtvis lämna i bilen. Eskilstuna var på sitt mest strålande humör och bjöd på sol.

Håkan Hellström inledde konserten. Och han var gummibollsstudsande och tokfrenetisk som vanligt. Och såå bra. Killen kanske inte kan sjunga men han är hjärtskärande innerlig i det han gör. Och det väger upp. Rejält. Och hela bandet hängde på och alla gav järnet i en och en halv timme.

Sedan var det dags för hemmasönerna Kent. Eskilstunas stolthet. Publiken var naturligtvis i extas och alla kunde varenda textrad. Det var tur att Kent skruvat upp volymen på max för annars hade nog publiken överröstat dem. Och visst. Kent var bra. Tajt sound en tung ljudmatta och mycket ös och allt annat sånt där som musikrecensenter brukar skriva. Men det blev lite tråkigt. Lite mycket "same same but different".

Så i min bok var Håkan kvällens behållning. Och det var vi ganska ense om i sällskapet.