Av de filmer vi hittills hunnit se måste jag motvilligt tillstå att Changeling är den bästa. Visst är Clint Eastwood en skicklig regissör och Angelina Jolie är sannerligen en duktig skådespelare men det känns ändå lite som att jag kapitulerat till Hollywood. Är det så att det Hollywoodska sättet att berätta en film är det jag lättast kan ta till mig? Eller är det så att de resurser man har till sitt förfogande verkligen också tillhandahåller bättre filmer? Och spelar det egentligen någon roll så länge jag tycker att det är en bra film? Filmen bygger på en sann historia vilket bara än en gång bevisar att devisen "verkligheten överträffar dikten" är sann. En mor anmäler sin 9-åriga son försvunnen och efter 5 månader meddelar LA polisen (som är i desperat behov av lite good will) glädjestrålande att pojken är återfunnen och ser till att ett stort pressuppbåd är på plats vid den lyckliga återföreningen. Problemet är bara att modern hävdar att pojken inte är hennes son varpå polisen gör allt i sin makt (och de har makt) för att övertyga press och omvärld om att modern är förvirrad och i chock.
Sambon kom med en intressant tolkning: även om filmen skildrar 1920-talet kan man också se den som en skildring av USA idag, där den korrumperade LA-polisen får symbolisera Bush-administrationen. Med diverse maktdemonstrationer kan lögner nästan bli sanna.
Mer om Stockholm filmfestival, Filmfestivalen, SvD, DN
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar