Jag har läst Tu man hand av Tomas Lagermand Lundme och jag känner mig ganska förvirrad. Jag tror inte att jag riktigt har förstått vad det är jag har läst.
Jo jag har förstått så pass mycket som att det handlar om en 14-årig pojke som mår riktigt dålig. Som är riktigt illa däran. Som svälter sig själv och skadar sig själv på andra sätt också. Som bor på en madrass i en hall hos amatörbiologen Lasse. Som har en pappa som kommer och hälsar på ibland och berättar att pojkens nya rum snart är klart och då kan han flytta in med pappa och pappas nya fru och sin lillasyster. Som har en morfar som ringer ibland och berättar hur det är med mamman som är inlagd på psyket.
Det är i princip det vi får veta berättat i korta avhuggna meningar. Allt det andra får vi försöka förstå av det som vi inte får veta. Av det som kanske eller kanske inte finns mellan raderna. Boken innehåller en viss krypande "kafkaliknande" känsla av obehag som på sätt och vis gör den intressant men jag tycker ändå inte att det är särskilt lyckat. Mycket beroende på att det faktiskt blir ganska tjatigt. Pojken stiger upp och går till skolan och ritar sina teckningar. Han kommer hem och dricker sitt thé och rullar ut sin sovsäck och går och lägger sig.
1 kommentar :
Jag försökte också läsa boken, utan att vare sig förstå eller lyckas tränga in i den. Kanske är det en generationsfråga. Vi får se vad den får för omdömen när den kommer ut.
Skicka en kommentar