Joyce Carol Oates

Vi var många som hade samlats i Kulturhusets hörsal igår för att lyssna på Joyce Carol Oates och hon möttes av dånande applåder värdiga en rockstjärna.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig men jag hade i alla fall inte väntat mig att hon skulle vara så kvick, rolig och underhållande. Hon bjöd på sig själv. Hon var personlig utan att bli privat. Om den nu aktuella dagboken sa hon att hon inte vågat läsa den och verkade nästan lite generad när intervjuaren Hans Olav Brenner läste upp vissa delar ur den.

Om sitt skrivande berättade hon att hon skriver och sedan ägnar hon mest tid åt att ändra och skriva om och ändra och skriva om. 99% av tiden ägnade hon åt detta sa hon, men erkände i nästa andetag att hon kanske överdrev lite.

Som ung författare hände det att hon beskrevs som en blyg fakultetsfru eller hemmafru. Men hon var redan då litteraturprofessor. Om sitt skrivande fick hon också höra att "Du skriver som en man". Vilket jag antar skulle tolkas som en komplimang.

Ja vad mer kan jag skriva om den späckade och högintressanta kväll? Att hon pratade en hel del om sina katter. När boken Det var vi som var Mulvaneys skulle filmas var hon mer intresserad av att diskutera vem som skulle spela katten Muffin än av vilka de mänskliga skådespelarna skulle vara. Och en av hennes andra katter "hjälpte" henne på traven i skrivandet genom att ligga i hennes knä dagen lång och om hon försökte resa sig upp så satte katten klorna i henne som markering att "det är bara att sitta kvar". Så då fick hon vackert sitta där och då var det väl bara att skriva då.

Avslutningsvis kan jag bara hålla med Oates om att det är svårt att göra ett samtal rättvisa när man försöker återge det i skrift. Det är svårt att få fram stämningen och alla härliga nyanser.

Joyce Carol Oates