Det hjälper inte att filmen befolkas av namnkunniga skådespelare såsom Billy Bob Thornton, Kim Basinger, Micky Rourke, Winona Ryder med flera.
Och det hjälper inte heller att dessa gör en bra insats.
Det hjälper inte att manus bygger på boken med samma namn av Bret Easton Ellis och att det är Ellis själv som också skrivit filmmanus.
Historien är tunn och intetsägande.
Kanske är boken också tunn och intetsägande. Jag har inte läst den så jag vet inte.
Jag begriper inte vad Ellis vill förmedla med sin berättelse.
Ett gäng knarkande och knu .. [hm, ja] människor som vimlar runt i Los Angeles och året är 1983.
Stockholm Filmfestivals programansvariga George Ivanov som presenterade filmen innan visningen menade att det är en av de bästa skildringar som gjorts av det tidiga 80-talet. Hm. Inte mitt tidiga 80-tal i alla fall. Och knappast Ivanovs heller, för han kan knappast ha varit född då.
Möjligen var Ellis 80-tal såhär glassigt, dekadent och ytligt.
Och möjligen är det mångas bild av 80-talet, såhär 30 år senare.
1 kommentar :
Hej!
Har bollat över en fråga till dig i mitt senaste blogg-inlägg om deckarförfattare som inte vågar bryta en populär serie. Jag är nyfiken på vad du har för tankar :)
Skicka en kommentar