Ända sedan jag som 15-åring läste Per-Anders Fogelströms böcker om Stockholm - den s.k. "stad"-serien - har jag tyckt om böcker som berättar om människors liv satt in i ett historiskt perspektiv. Solveig Olsson-Hultgrens böcker om flickor och kvinnor i Sverige under 1900-talet passar väl in i denna genre. Spränga gränser är åttonde boken i denna serie. Året är 1956 och 15-åriga Cecilia får upp ögonen för rock'n'roll. Men hon vill inte nöja sig med att bara lyssna, hon vill spela själv. Hon övertalar kompisarna att starta ett rockband och lyckas också få hyra både replokal och instrument. Naturligtvis möter de misstro och en del hån. "Tjejer kan väl inte spela rock". Gemensamt för alla flickor och kvinnor i Olsson-Hultgrens böcker är att de inte låter sig stoppas av samhällets syn på hur en kvinna bör vara och vad hon bör göra. Jag gillar de här böckerna [har inte läst alla men det gör ingenting för de fungerar bra var och en för sig]. De har en rak och enkel berättarton som för handlingen framåt. Även om huvudpersonerna går igenom en del svårigheter och stöter på motgångar så ar det ganska positiva och optimistiska böcker. Om de har något budskap så är det att inget är omöjligt eller hugget i sten, och att man inte ska låta sig stoppas av konventioner.
Om jag ska säga något negativt om böckerna är det väl att Olsson-Hultgren tenderar att bli lite väl didaktisk emellanåt. Särskilt i den här senaste boken kommer små kommentarer om vad som händer runt om i världen och samhället in i handlingen på ett sätt som inte alltid känns helt naturligt och som jag misttänker att, såhär lösryckt från sitt sammanhang, kan vara ganska obegripligt för de ungdomar som böckerna främst vänder sig till. Till exempel att Cecilia hör på radion att "något som kallas ATP är en stor valfråga" och att Sovjetiska tanks rullar in i Budapest.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar