Förut hade jag svårt att ge upp mitt i en bok. Hade jag börjat läsa så läste jag "until the bitter end". Men på senare tid känns det som om jag lämnar fler halvlästa böcker än utlästa böcker bakom mig. Dock har det aldrig hänt att jag skippat en deckare mitt i. Men någon gång ska väl vara den första och nu har jag bestämt att jag inte ids bry mig om hur det går i Peter Gissys Diagnos: Gisslan. En bank rånas under spektakulära former och i flykten tar rånarna gisslan men jag har läst nästan hundra sidor utan att det egentligen har hänt särskilt mycket trots ett till synes högt tempo. Det finns inte mycket för mig som läsare att ta fasta på. Inga antydningar eller "köttbitar" att spekulera kring. Vi får inte heller veta något om vare sig rånarna eller gisslans situation. Vi får i princip inte veta någonting och det är kanske det som gör läsningen så otroligt trist. Det finns inget i texten som fångar mitt intresse, inget som gör att jag vill veta hur det går.
Peter Gissy har ju annars skrivit riktigt hyggliga barndeckare i serien om Jill och Jonatan. Det kanske är där han ska hålla sig. Inte för att det på något sätt skulle vara så mycket enklare att skriva barndeckare [man har ju alltför ofta sett misslyckade försök när etablerade vuxenförfattare ska skriva en barnbok] utan för att det är det han gör bäst.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar