När jag läser Oscar K & Dorte Karrebæks bok Lägret förstår jag inte riktigt vad de menar. Vill de använda bilderboksformatet till att berätta om koncentrationslägren och förintelsen? Eller använder de nazisternas läger som någon slags allegori över hur dagens förskola/skola fungerar? Om det är det förstnämnda som avses så tycker jag att det hade varit bättre att skildra det på ett mer naturalistiskt sätt, där ett koncentrationsläger är ett koncentrationsläger. Om det ska ses som någon slags kritik av hur vi behandlar våra barn så är det direkt osmakligt att använda en av vår tids största förbrytelser som liknelse.
I boken får vi följa en grupp barn som anländer till lägret. Där blir de fråntagna sina kläder och personliga ägodelar och till och med sina namn. De sover i baracker och varje morgon är det uppställning och avmarsch till arbetet - som består i att tillverka små trähästar. Den enda mat de serveras är vattnig soppa och torrt bröd. I allt väsentligt liknar upplägget alltså ett koncentrationsläger. Men samtidigt är skildringen väldigt surrealistisk. De vuxna [vakterna] är tecknade som clowner eller cirkusdomptörer och barackerna där barnen sover har namn som Blåklockan, Tusenskönan och Gullvivan. Namn som oundvikligen för tankarna till förskolan. Och som avslutning får de barn som överlevt lägret ta sin examen och föräras alla likadana rockar och svarta mössor. Så hur ska vi tolka det? Som att vi går in i skolsystemet som egna personer och kommer ut som identiska kopior?
Boken har fått mycket uppmärksamhet och i stort gott bemötande, men jag blev mest förbannad när jag läste den och det skulle aldrig falla mig in att läsa den för ett barn. Nu är den för all del inte tänkt för små barn, de som man vanligtvis läser bilderböcker för. Men om jag skulle vilja berätta om förintelsen för barn så skulle jag tveklöst i stället välja Pojken i randig pyjamas.
Skrivet om boken: GP, DN, Expressen
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar