Lika som bär

På scen står två stycken intill förvillelse lika systrar Ekblad. Stina och Ylva. Till en början försöker jag lista ut vem som är vem. Men ganska snart ger jag upp, eller rättare sagt, jag slutar bry mig och njuter i stället fullt ut av Kristina Lugns flödande och smått surrealistiska text. Det är alltså Idlaflickorna jag har sett och jag kan inte påstå att jag till fullo greppar vad stycket handlar om. Men det spelar liksom inte så stor roll. Det är roligt och galet och väldigt Kristina Lugnskt. Och systrarna Ekblad hanterar texten på ett utmärkt sätt. Och för att förvilla ytterligare byter de plats och kommer från olika håll varje gång de blir inklappade. Men vid det laget har jag [tror jag] listat ut att hon som är aningen längre är Stina.