Nu har det hänt igen. Jag sitter på bussen och läser och så blir det så där lite sorgligt och vemodigt att tårarna börjar rinna. Generad stoppar jag undan det jag läser och plockar fram mobilen och börjar spela det där fåniga men ack så vanebildande spelet jag brukar spela.
Tänk att kunna skriva som Kate DiCamillo. Så där fint och inkännande så att man blir alldeles varm i hjärtat. För det blir man när man läser Tigern (Tiger Rising i original). Även om det är sorgligt och man gråter en skvätt, så är det också fint och inkännande om sorg och saknad som Rob försöker stänga inne och ilska som Sixtine bär på. Två barn som redan blivit tilltufsade av livet, och DiCamillo berättar så fint så fint om deras försiktiga trevande vänskap.
1 kommentar :
Ja, hon är en av de verkligt stora berättarna. Intressant att det alltid saknas en mamma i hennes historier. Eget trauma kanske.
Skicka en kommentar