Just nu läser jag Barbara Demicks reportagebok om Nordkorea - Inget att avundas - och det är skakande läsning. Jag är helt uppslukad av de levnadsöden som hon redogör för. Eftersom Nordkorea är ett så extremt stängt land var det omöjligt för henne att komma till tals med folk under sina besök i landet. När hon äntligen fick visum till Nordkorea hade hon hela tiden två "skuggor" vid sin sida och det hon fick se var naturligtvis bara det som regimen ville att hon skulle se [som det ju är för alla som besöker Nordkorea].
Nej boken bygger i stället på avhoppade nordkoreaners berättelser. Hon ägnade sju år åt att djupintervjua ett flertal människor och gjorde vad hon kunde för att belägga deras berättelser och matcha dem mot kända händelser.
Boken känns extra aktuell nu i och med Kim Jong Ils död. Igår begravdes han och på de knapphändiga bilder och filmer som sipprat ut kan man se hur hysteriskt gråtande folkmassor kantar kortegevägen.I boken berättar de intervjuade om hur de upplevde det när förra ledaren Kim Il Sung dog. Vilken chock det var och hur de gick man ur huse för att visa sin vördnad och sorg och hur de tävlade med varandra om att gråta mest. Men man undrar om det är samma sak idag. Hela det kommunistiska samhällsbygget har ju rasat ihop sedan dess med massvält en ekonomi nära nog på nollpunkten.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar