Jag har just avslutat läsningen av Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar Kärleken, första delen i hans trilogi om hur aids drabbade Stockholm och Sverige, och jag är helt tagen.
Berättelsen kretsar kring Benjamin och Rasmus, två unga bögar som precis är på väg att "komma ut", som vi känner igen från Gardells pjäs Ömheten.Boken börjar på isoleringen på Roslagstulls infektionssjukhus där en ung man ligger för döden. Sedan förflyttas vi tillbaka till 1982 då 19-åriga Rasmus flyttar till Stockholm för att äntligen börja leva det liv han vill. Berättelsen rör sig fram och åter i tiden, från Benjamins och Rasmus barndom till berättelsens nu, men också en liten bit in i framtiden, det som komma skall.
Ibland tar Gardell själv ordet i mer faktaliknande avsnitt där han redogör för hur förtrycket mot homosexuella har sett ut genom tiderna. Man kanske tyckte att synen på homosexuella var ganska tolerant redan på 80-talet, men sett såhär i backspegeln kan man bara konstatera att den inte var det. Frågan är hur vi ser på idag om - låt säga - 30 år.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar