Lilla Hjärtat gör sorti

Sitter och läser ikapp efter en vecka borta från Sverige och ser att Stina Wirsén bestämt att hennes böcker om alla små brokiga ska bort från boklådorna. Väldigt trist tycker jag. Jag har läst och älskat böckerna [och älskar dem fortfarande] och har inte haft en tanke på att Lilla Hjärtat skulle kunna uppfattas som en rasistisk kliché. Och det verkar inte som om någon annan heller kommit på den tanken förrän filmen hade premiär, då filmaffischen fick en del att reagera. Sedan har debatten rasat och böljat fram och tillbaka och lite blir det kanske som med filmen Call Girl [där väl alla ser Palme i filmens stadsminister nu efter alla skriverier], att nu blir det lätt så att alla ser Lilla Hjärtat som en förlegad klichébild av färgade.

Visst är bilder fyllda av innehåll och viktiga symbolbärare, men när man läser böckerna om alla de små brokiga har åtminstone jag svårt att se något förklenande eller nedvärderande i hur Lilla Hjärta presenteras. Jag tycker att Ulf Nilssons artikel i gårdagens DN är tänkvärd och utgör ett balanserat inlägg i den emellanåt stormiga debatten.

Drama på grannens balkong

Fick bevittna ett drama på grannens balkong. Någon slags rovfågel hade bestämt sig för att inta sitt middagsmål där. Maten bestod - så vitt jag kunde se - av fågel modell mindre. Kan ju tänka mig att grannen blev mäkta förvånad när hon kom hem och upptäckte resterna, för jag betvivlar att middagsgästen diskade efter sig. 

Hemma igen

När en rea närmar sig sitt slut är det en del av mig som gärna skulle fortsätta, vidare, bort. Ge sig ut på en neverending backpackerresa. Men så finns den där andra delen som tycker att: "ja det ska nog bli ganska skönt att komma hem nu". Och det är ju alltid den andra delen som "viner". Så även denna gång och nu är jag hemma. Har till och med packat upp och tvättat och stuvat undan det mesta. Men resväskorna står kvar i hallen i väntan på att forslas ned till källarförrådet.

Solnedgång över Egypten

Och då menar jag inte bara bildligt utan även bokstavligt. Bergen solen går ned bakom ligger i Egypten.

Mitt i smeten

Efter några dagar fyllda av fantastiska upplevelser är det skönt att relaxa några dagar innan det är dags att ta itu med den svenska vintern.

Nu är vi i Tala Bay, Akaba. Det är egentligen en ganska trist resort av det slag vi knappast skulle ha valt själva, utslängt i ett öde månlandskap. Men vad gör väl det - allt det vackra man finner alldeles under ytan i Röda havet uppväger detta mer än väl.

Det är en märklig känsla att sitta på stranden och inse att man befinner sig mitt i smeten. Tittar man rakt fram ser man Taba i Egypten, till höger Eilat, Israel och åt vänster har vi Saudiarabien.

Halvtid

"En rundresa är ingen semester" var det första vår guide sa till oss, och det har hon banne mig rätt i. Det är tidiga morgnar och långa intensiva dagar. Men såhär halvvägs in i semestern kan jag konstatera att det är värt det. Hittills har resan bjudit på en oavbruten räcka häftiga upplevelser.

Vi har sett lämningar från Romarriket som inte skäms för sig, ens i jämförelse med Rom. Vi har besökt korsriddarborgar och likt Moses blickat ut över det förlovade landet. Ett dopp i Döda havet, komplett med lerinpackning har vi också hunnit med. Och så idag, en heldag i Petra. Helt fantastiskt. Och den här bilden - som är från Lilla Petra. - tagen med mobilen kan inte göra klippstaden rättvisa.

I sista minuten

Det här med att vara ute i god tid inför en resa ligger liksom inte för oss. Det var väl sisådär ett halvår sedan vi bokade resan och i morgon bitti [och med det menar jag ohemult tidigt] bär det av. Gissa vad vi gjort de sista stressiga dagarna innan avfärd? Jo, beställt valuta - jordanska dinarer var inget man bara gick till Forex och köpte. Fixat kattvaktslogistiken - där hade vi egentligen förberett oss ganska väl men saker som låg utom vår kontroll inträffade i form av oväntad sjukdom.  Och gissa vad vi gör nu så här sista kvällen? Jo, städar lägenheten, fyller kyl och skafferi till kattvakterna och packar.

Gårdagens dos av film

Efter några dagar med hög dos kassaservice på Stockholms filmfestivals festivalcenter på Kulturhuset, och därmed en ganska måttlig dos film, fick jag igår en filmdos som hette duga. Fyra filmer blev det. Totalt har det ändå blivit färre filmer i år än vad det brukar bli under en filmfestival. Men ok, det är några dagar kvar så kanske hinner jag med ytterligare några visningar. 

Av de filmer jag sett är det kanske inte någon jag kommer att bära med mig, men jag har inte heller sett någon direkt dålig film. Topp tre - utan inbördes ordning - är Stories We Tell där Sarah Polley skapar ett närgånget porträtt av sin familj med hjälp av intervjuer, gamla familjefilmer och rekonstruktioner. I La vie d'une autre upptäckte jag att jag visst kan gilla en film med Juliette Binoche i huvudrollen. Har haft så svårt för henne, men här är hon enastående. Slutligen gillade jag greppet att låta de sista oroliga dagarna vid hovet i Versailles skildras genom tjänstefolkets och hovfolkets ögon i Les adieux à la reine.

Zytomierskas blogg "hemlös"

Det gläder mig oerhört att läsa att finest.se slänger ut Katrin Zytomierska från sin bloggportal. Om de bryter samarbetet på grund av att hennes spydiga och hätska inlägg om Sats reklamkampanj i sig eller för att hennes blogginlägg lett till att de förlorat flertalet sponsorer är lite oklart. Tyvärr lär väl tanten dyka upp någon annanstans inom kort. Hon tycks ha ett enormt behov av uppmärksamhet.

Call girl

Det skrivs mycket om Call girl nu och tyvärr handlar det mesta som skrivs inte så mycket om filmen som om ifall filmens statsminister är alltför lik ikonen Palme eller inte. Jag har själv inte hunnit se filmen ännu. Och jag beklagar att jag inte hann se den innan allt detta tjat om Palme började, för nu är jag rädd att alla skriverier skymmer min blick. Diverse journalister beklagar att förtalet av Palme [för de verkar tämligen överens om att det är frågan om förtal] tar fokus från viktiga frågor om maktmissbruk, men samtidigt är det just dessa skribenter som ivrigt i artikel efter artikel framhärdar i just detta, att filmen pekar ut Palme.

Full rulle

Dé é mycké nu ....

Förra veckan var det full rulle med många långa pass på Stockholms filmfestival. Så värst vidare mycket filmtittande har det inte blivit för min del. Men hann i alla fall med China Heavyweight, en dokumentär med framför allt fantastiskt vackert foto. Kinas första proffsboxare flyttar efter avslutad karriär tillbaka till sin hemtrakt och arbetar som coach för unga talanger.

I helgen var det dags för Åbo och musikalen Hair på Åbo svenska teater. Musiken är ju hur härlig som helst och framfördes med energi och passion av ensemblen. Och kärlek och längtan efter en bättre och fredligare är lika aktuellt idag som någonsin förr.

Neverending kö

Idag var min första dag som volontär på Stockholms filmfestival.  Om man bortser från de dagar jag var med och distribuerade programtidningen men det var rena barnleken jämfört med denna dag. Idag har jag sålt biljetter, lämnat ut bokade biljetter. Sålt årskort, lämnat ut bokade årskort. I en inte sinande ström. Det var något märkligt med kön som tornade upp sig framför mig: den tog aldrig slut. Den minskade inte ens. Och så höll det på i 10timmar.

När mitt arbetspass äntligen var slut ville jag förstår utnyttja mitt volontärpass och se en film. Valet föll på Bedragaren med bli.a. Richard Gere och Susan Sarandon. Storyn var i och för sig ganska klyschig [men underhållande] men framför allt Geres skådespeleri var det verkligen hög klass på.

Valvaka dagen och natten lång

Visst är det spännande det där valet som försiggår "Over there" just nu. Och visst berörs resten av världen i viss mån av vilken snubbe som sitter i The Oval Office. Men nog känns det som om svensk media slagit knut på sig själv i sin iver att analysera varje liten detalj och följa valet minut för minut.Vi kan chatta - dock inte med presidentkandidaterna, vi kan testa vem vi skulle har röstat på - om vi hade kunnat rösta. Både SVT:s och TV4:s morgonsoffor hade flyttat västerut och naturligtvis valvakar man natten lång.

Snart är det jul igen ♫♪

och allt tidigare för varje år tycks det. Och i år har tomtarna tagit ut svängarna rejält och bjuder på en ögonbländande färgprakt.

Puh - äntligen färdig

Som jag gruvat mig för rapportuppgiften som ska göras inom ramen för min e-bokskurs. Vet inte varför egentligen. Det är inte några direkta märkvärdigheter som krävs av oss. Och vi får välja rapportämne tämligen fritt så här har jag alltså ett ypperligt tillfälle att undersöka något jag är intresserad av - och som rör eboken på ett eller annat sätt förstås. 

Jag och en kursare valde att samarbeta kring interaktiva eböcker, med frågeställningen "Hur interaktiv kan eboken bli?" Jaha ja. Nu hade vi en rubrik. Men sen då? Visserligen har epub3 kommit som standard. Ett format som verkligen borde inbjuda till interaktivitet. Däremot har inte eboks-läsarna hunnit med i utvecklingen så vi hittade inte så mycket om alla dessa häftiga interaktiva böcker vi såg framför oss. De finns inte riktigt än visade det sig. Men men. Det är ju också en konklusion.

Nu är i alla fall rapporten äntligen så gott som färdig. Nu gäller det bara att se om den kommer igenom kursledarens nålsöga ... Och sedan kan jag koncentrera mig på det jag tycker är riktigt kul, att skapa eböcker.