Igår var det dags för gala igen. Och fastän jag vet att dessa tv-sända galor brukar vara nog så trista så satt jag där i soffan. I och för sig blir galorna inte så mycket roligare på plats. Det fick jag erfara för någon vecka sedan när jag var på Idrotts-galan, men då kunde man i alla fall spana in alla idrottskändisar som satt och åt nere på golvet.
Vad är det som säger att de olika presentatörerna och prisutdelarna måste [försöka] vara så putslustiga och kvicka hela tiden? Det blir allt för ofta allt för krystat när de ska försöka framföra lustigheterna - ofta skrivna av någon annan - på ett ledigt och spontant sätt. Och så alla dessa tacktal. Varför måste filmbranschen envisas med att läsa upp alla namn som står i filmens eftertexter? Snubblade in på sluttampen av P3Guld-galan och där var tacktalen åtminstone föredömligt korta, men kanske inte så spirituella. Standardtacket löd: "Tack som faan!"
Att Äta sova dö [något oförtjänt] tog storslam på gårdagens Guldbaggegala kan kanske ses som en replik till Svenska Filminstitutet som i sina nya regler för produktionsstöd kommer att göra det ännu svårare för debutanter att erhålla stöd.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar