Talande skyltdockor

Nu har jag väl ändå sett det mesta. Var och såg Gaultier-utställningen och det var en upplevelse utöver det vanliga. Massor med läckra och tokiga kreationer. Javisst. Men det som ändå fick mig att tappa hakan [och fundera på om någon hade spetsat mitt förmiddagskaffe] var att skyltdockorna betedde sig på ett sätt som skyltdockor vanligtvis inte brukar bete sig på. Deras ögon rörde sig nästan oavbrutet och rätt som det var blev man tilltalad av dem. Ja, några av dem brast till och med ut i sång emellanåt. 

Rensa och röja

Det finns en risk med att ha en stor lägenhet och ett relativt rymligt källarförråd. Nämligen risken att man samlar på sig alldeles för mycket av alldeles för många saker. Men i helgen gjorde jag och sambon en insats och rensade och röjde ganska ordentligt i skåp och lådor. Det blev två stora sopsäckar fyllda med saker att skänka till bättre behövande. 

Filmtajm hela veckan lång

Eftersom sambon för några dagar sedan kom hem med en hel packe hyrfilm under armen så har vi ägnat en del tid åt att beta av dessa filmer. Hittills har vi avverkat Bakom stängda dörrar, Jakten, Broken och Amour. Alla fyra bra på sitt sätt. Ingen av dem platsar i kategorin feel-good-filmer.

Bakom stängda dörrar - Om det finns något som kan kallas lättsam thriller, så är den här filmen en sådan. Franskläraren Germain rättar den en dåliga uppsatsen efter den andra, när han plötsligt i Claudes uppsats hittar ett frö till en litterär talang. Samtidigt bekymrar innehållet honom. Claude skriver nämligen på ett väldigt voyeuristiskt sätt om en klasskamrats familj. Trots detta kan inte Germain låta bli att uppmuntra Claude att fortsätta skriva. Diskussionerna mellan lärare och elev varvas med scener ur Claudes uppsatser. Händer det han skriver på riktigt eller bara i hans fantasi och hur mycket styr Germain hela händelseförloppet?, är frågor som ställs. 

Broken - handlar om grann(o)sämja. Den brutala Mr Oswald misshandlar den lätt förståndshandikappade grannpojken Rick, som han felaktigt tror har gjort närmande mot en av hans döttrar. Den brutala misshandeln sätter igång en kedja händelser som får oanade konsekvenser för alla inblandade. 

Jakten - Några förflugna ord från en arg och besviken liten flicka och en inkompetent utredare som ställer ledande frågor är allt som behövs, och Mads Mikkelsens huvudperson Lucas blir oskyldigt anklagad för pedofili. Snart har han hela byn emot sig och utfrysningen är total. Stundtals kniper det till i magtrakten av obehag på samma sätt som när jag såg Vinterbergs Festen, men Jakten kan ändå inte mäta sig med den filmen. 

Amour - Jag skrev i början av inlägget att ingen av filmerna var feel-good-filmer och Amour är så långt ifrån feel-good man kan komma. Efter en stroke är Anne förlamad på höger sida. Hennes man Georges har lovat att hon aldrig ska hamna på sjukhus och blir hennes skötare. Instängt och isolerat går det åldrande parets liv från dåligt till sämre. Amour är en obarmhärtig film. Den är bra. Men lång. 

Språkförbistring

Jag läste i morse i DN att Språkkonsulterna anmäler PRV för obegripligt språk och tänkte att jag skulle få anledning att skriva något lite lagom spydigt om myndigheter som krånglar till det så och hanterar svenska språket så illa att inte ens Språkrådet förstår det. Men när sedan artikeln uppdaterades med utdrag ur den obegripliga texten så blev det för mig i stället obegripligt att texten kunde anses så obegriplig. Så nu måste jag istället raljera lite över hur det kommer sig att språkkonsulterna som påstår sig vara "experter på att göra språk begripligt" inte förstår PRV's text. Hur ska de kunna göra språk begripligt om de inte begriper det språk de ska göra begripligt?

Här är hela texten, (från Språkrådets fb-sida).

Så hände det till slut

Det här klippet kom som sms från min nu 17-åriga [hur sjutton gick det till, han var ju nyss en liten parvel?] brorson, som en liten påminnelse om den gången för länge sedan då jag och sambon tog med honom till Muminvärlden.

Brorsonen var 3 år och helt såld på Mumin, och väldigt förväntansfull inför besöket i Mumindalen. Det var bara det att för honom var Mumindalen den mjuka pastelliga värld han mött i de japanska tecknade tv-programmen, så mötet med den mörka granskogen som utgör Mumindalen i Nådendal blev inte riktigt som han tänkt sig. När den första muminfigur vi stöter på dessutom är en 180 cm lång Stinky var det i princip kört. Mumindalen är LÄSKIG och vi fick med all den vuxnas list förmå honom att över huvud taget stanna kvar där. Så småningom gick det lite bättre och till slut vågade han till och med sitta tillsammans de andra barnen bredvid Mumintrollet och meta.

Saker man gör

Som att man till exempel får för sig att man ska upp på Kammarrättens tak och snubbla omkring.

Som tur var kändes guiden Igor trygg och kunnig. 

Och så berättade han roligt och intressant om Stockholm i allmänhet och Riddarholmen 

& Gamla Stan i synnerhet

Och man kan ju inte säga annat än att utsikten var anslående.

Märkliga kombinationer

Jag har läst att det ges ut en kokbok nästan varje dag i Sverige. Vilket är ganska märkligt med tanke på att nätet är fyllt av recept. Själv brukar jag googla friskt och har ännu aldrig blivit utan napp. Men visst. Jag kan också tjusas av coffee table-snygga kokböcker. De kan ge inspiration när man inte riktigt vet vad man vill laga [för då fungerar google dåligt]. Och så slipper man lustiga reklamfilmer som gör reklam för domedagsspel och annat skoj som ibland dyker upp och man tvingas titta på innan man kan komma till det recept man klickat på. Det hände nämligen senast idag. Jag tror att det var på hittarecept.se. Jag kan i och för sig stå ut med att tvingas titta på en kort reklamsnutt på ca 10-15 sekunder men blev lite brydd av kombinationen. Tänkte de att någon som letar efter recept på nyttiga smoothies absolut också skulle vilja köpa ett våldsamt datorspel - eller vad det nu var för slags spel? 

Grym(t) bra film

Igår såg vi äntligen Cate Shortlands film Lore som vann Bronshästen för bästa film på Stockholm filmfestival 2012. Vi missade den under Stockholm filmfestival och den hann både komma och gå på biograferna utan att vi kom till skott. Men nu har den äntligen kommit till vår lokala filmuthyrare och då slog vi till. Och jag säger bara: Se den Se den Se den!

Det är andra världskrigets sista dagar, någonstans i Tyskland. Fem syskon står ensamma sedan först deras pappa och sedan deras mamma lämnat dem. 15-åriga Lore blir ansvarig för att leda sina yngre syskon genom ett sönderfallet Tyskland till deras mormor. Den farliga och bitvis skräckfyllda vandringen berättas återhållsamt men med mycket känsla och stor nerv. Filmen är som en hästspark i magen. Så återigen: Se den Se den Sen den!