Slangbellan delas varje år ut av Författarförbundets Barn- och ungdomssektion till bästa debutant och för bara några dagar sedan fick Louise Halvardsson ta emot Slangbellan 2007 för Punkindustriell hårdrockare med attityd. "Vi har fått i uppgift att skriva brev till oss själva. Men hur ska man kunna skriva till någon man inte känner?" Så börjar boken och den inledningen gillar jag skarpt. Och jag gillar bokens "jag" Amanda. Hon har precis börjat gymnasiet och färgar håret svart. Hon vill avveckla den gamla Amanda och bli ny. Hon bryr sig inte längre om att försöka passa in bland de blonda söta tjejerna. I stället börjar hon hänga med punkarna. Men hon upptäcker att det finns regler där också, för hur man ska vara för att passa in.
Boken är lättläst med korta kärnfulla kapitel uppblandade med ännu kortare brev och tillbakablickar. Jag måste erkänna att jag inte är riktigt klar med boken än. Amanda har väl avverkat ca ett och ett halvt år av sin gymnasietid vid det här laget och den tiden har varit en enda radda pinsamma fyllor innehållandes ännu pinsammare hångel och så vidare. Jag gillar Amanda (och jag gillar boken) hon är stark samtidigt som hon är svag. Hon är nog en ganska normal ung människa. Om jag ska säga något negativt är det väl möjligen det att jag efter mer än halva boken (och halva Amandas gymnasietid) gör den reflektionen att hon inte utvecklats så mycket, att hon står kvar och stampar liksom lite på samma ställe.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar