Jag skrev ju redan tidigare att jag skulle tillbringa midsommarhelgen med Ajvides Människohamn - och det gjorde jag också. Till viss del. Men som det så ofta blir när man är många som firar helg tillsammans så vill man ju hinna med att umgås också med människor och inte bara med böcker. Men nu boken är utläst sedan några dagar tillbaka och den var precis så bra som jag trodde att den skulle vara. Ingen kan som Ajvide beskriva känslor av kärlek och hat, besvikelser och drömmar. Berättelsen bölja fram och tillbaka i tiden. Och även om Anders står i centrum med sin sorg efter dottern Maja som så oförklarligt försvann på isen några år tidigare så finns ett rikt persongalleri i boken. Domarö med sin historia och sina invånare spelar en stor roll i boken. Och så havet förstås. Det hotfulla. Som både ger och tar. I den här boken framför allt tar.
Om jag ska säga något negativt om boken så är det väl att jag är lite skeptisk till hur Ajvide knyter ihop säcken. Han lämnar onekligen en hel del lösa trådar och även om jag inte på något vis vill få allt skrivet på näsan så skulle jag önska att han hade givit några fler svar.
Andra bloggar om: John Ajvide Lindqvist, Människohamn
2 kommentarer :
Exakt. Slutet är väldigt löst och ger upphov till en hel del spekulationer. Vad hände egntligen? Hur slutade det egentligen? Jag blir inte riktigt klok på det ...
Det är fruktansvärt när författaren skriver så bra och sedan bara lämnar en i sticket när det gäller slutet. Vissa slut känns inte alls lika bra som resten av boken, lite som att de är framkrystade bara för att boken ska ta slut
Skicka en kommentar