De välvilliga

Nu har jag tillbringat flera veckor och 900 sidor tillsammans med SS-officeren Max Aue. En inte helt angenäm upplevelse men intressant. Det jag talar om är naturligtvis Jonathan Litells bok De välvilliga. Torrt och sakligt redogör Max Aue för sina förehavanden under andra världskriget. Han följer fronten österut för att delta i organiserandet av de ockuperade områdena. I arbetet ingår att ta itu med partisan- och judeproblemet (=lika med iordningställa massavrättningar). I den mån Aue opponerar sig mot avrättningarna gör han det utifrån ett effektivitetsperspektiv - han ifrågasätter det rationella i att slösa resurser på att jaga och avrätta den judiska befolkningen - och inte av medkänsla eller humanitära skäl.

Texten är kompakt och läsningen blir stundtals nästan outhärdlig. Särskilt tiden i Stalingrad skildras så skoningslöst närgånget att det gick under huden på mig och gav mig mardrömmar (jo det är faktiskt sant). Men bitvis blir också textmassan just en textmassa. Det är den ingående beskrivningen av den nazistiska byråkratin med alla dess intriger. Där tappar jag intresset. Där känns det som om författaren vill glänsa lite för mycket med sin kunskap i ämnet, men denna invändning är egentligen av mindre betydelse.

Om Aues berättarröst var torr och saklig i början av boken så blir hans redogörelse mer och mer osammanhängande ju närmare slutet vi kommer vilket förstärker känslan av apokalyps i krigets slutskede.

På ett till synes kyligt sätt lyckas Litell verkligen skildra krigets fasor och även om detta är en fiktion känns det som om det ger en sann bild inifrån det sönderfallande tyska riket.