Trots att jag för några år sedan dissade Mons Kallentoft riktigt rejält så gav jag honom en chans till och läste Vattenänglar. Jag är fortfarande inte övertygad om hans storhet som deckarförfattare, men när jag läser mitt inlägg om Sommardöd så måste jag ändå tillstå att jag inte störde mig på Vattenänglar fullt så mycket.
Ett medelålders par hittas mördat i sitt hem och deras femåriga dotter är försvunnen. Är hon fortfarande vid liv? Och var finns hon i så fall? Malin Fors och hennes kolleger inser att det är bråttom. Deras efterforskningar leder dem in i en riktigt smutsig verksamhet. Det är inget fel på själva intrigen i den här boken. Den är spännande och skrämmande. Det är klart att man vill veta lite om personerna i boken, men Kallentofts lust att bli lite lätt överdramatisk och poetisk och filosofisk blir lite väl magstarkt för mig. Om han bara kunde sluta snubbla runt inne i huvudet på sina karaktärer i största allmänhet och låta bli att låta offren kommentera skeendet i synnerhet så skulle det vara en riktigt obehagligt bra deckare.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar