I veckans
bokfemma är temat thrillers, en genre som det inte alltid är helt lätt att särskilja från till exempel deckargenren. För några år sedan läste jag ganska många böcker som jag anser platsar i denna genre. Det var psykologiska thrillers av framför allt Ruth Rendell och Minett Walter. Ruggiga böcker där man fick kliva in i psykopatens tankevärld. Det tragiska är att när jag försöker minnas några titlar så är det tämligen blankt. Men en titel minns jag och det är:
Skulptrisen av Minette Walters: Jag tror att det här är den läskigaste bok jag läst. Roz får i uppdrag att intervjua Olive som sitter fänglsad för brutala mord på sin familj. Men är Olive skyldig? Roz börjar nysta i de gamla mordfallen och tillsammans med henne pendlar man mellan att tro att Olive är oskyldig till att tro att hon är värsta psykopaten.
Rött regn av Dennis Lehane: Inte samma gastkramande thrillerkänsla som i Skulptrisen men jag tycker ändå att man kan karakterisera den som thriller. Mycket på grund av den olustkänsla som följer mig genom hela läsningen av boken. Helt klart är att den inte följer mall 1a vad gäller deckare i alla fall.
Livstråden av Sarah Waters är kanske inte en självklar thriller men den har något skrämmande över sig. Överklasskvinnan Margaret volonterar med besök på kvinnofängelset där hon snart blir som besatt av fången Selina som är ett spiritistiskt medium.
Jag är djävulen av Sonya Harnett. 20-åriga Aimee fascineras av den unge Kitten som bor i grannhuset fast han oroar henne. Obönhörligen dras hon längre och längre in i hans värld.
Jurkyrkogården av Stephen King är väl kanske lika mycket skräck som thriller. Men innan allt brakar löst helt i boken, då när berättandet kretsar kring hemligheter och onda aningar, då tycker jag att den har karaktär av thriller.
Andra bloggar om: Bokfemman, Thrillers
4 månader, 3 veckor och 2 dagar utspelar sig i Rumänien 1989 och utan att egentligen i ord eller handling beröra det så berättar den ändå så mycket om människornas villkor under Ceausescus diktatur. Filmen utspelar sig under en dag och handlar på ytan om studenten Otilia som hjälper sin rumskompis Gabita att genomföra en illegal abort, men undertexten är enorm och innehåller så mycket mer. Filmen går upp på svenska biografer den 30 november och jag kan verkligen rekommendera den. 
Så här mitt under brinnande filmfestival har jag ändå hunnit med lite läsning. I helgen avslutade jag Glasbruket, en isländsk deckare av Arnaldur Indridason. 
I fredags blev det två filmer och i går likaså. Det var tänkt att vi skulle se tre filmer igår. Men den tredje blev inställd på grund av att filmens format och projektorn i den tilltänkta salongen inte kom överens med varandra. En av de filmer vi faktiskt såg var Josef Fares nya film Leo. Med risk för att låta klyschig så säger jag att det var en väldigt stark film. En uppsluppen festkväll slutar i rått oprovocerat våld. När den värsta chocken och sorgen lagt sig kommer hatet och hämndbegäret och så är våldsspiralen igång. Leos reaktion på våldet ställer hans kompisar Josef och Shahab inför svåra val. Hur ser deras lojalitet ut och vad innebär det att vara en lojal vän? 
