Ännu en alkoholiserad kommissarie

Jag tycker väldigt mycket om att läsa deckare. Gör det ofta och gärna. Men nu börjar jag bli aningen trött på alla dessa alkoholiserade poliskommissarier, mer eller mindre misslyckade som individer men med ett knivskarpt intellekt när det gäller att lösa brott.

Senast i raden är Djävulsstjärnan av Jo Nesbø. Hjälten heter Harry Hole och är - hör och häpna - en alkoholiserad kommissarie med ett sprucket förhållande bakom sig. Harry är sitt missbruk till trots en av Oslos bästa utredare och nu när Oslo har fått en seriemördare på halsen så är det Harry man vänder sig till.

Boken började ganska lovande, alkoholmissbruk och personligt misär till trots. Ett av spänningsmomenten i boken är Harrys kollega och antagonist Tom Waaler. Harry har i ett tidigare fall försökt bevisa Toms inblandning i brottslig verksamhet men utan att lyckas och nu tvingas de arbeta tillsammans med detta seriemördarfall. Som läsare är man aldrig riktigt säker på om Tom Waaler är en ful fisk eller om det är Harry Hole som är paranoid. Det är skickligt gjort.

Det är också intressant att följa utredningens fortskridande ända fram till slutet närmar sig. Då ändrar boken karaktär. Det går väldigt snabbt och långsamt på samma gång paradoxalt nog. Snabbt såtillvida att vi läsare inte längre får följa med i Harrys tankegångar. Vi får bara veta att "helt plötsligt förstod han det" eller "när han tittade på fotografiet såg han helt plötsligt" o.s.v (obs, citaten är ej ordagranna, utan ska ses som exempel). Dylikt är ju ett vanligt grepp i deckargenren, men då brukar man oftast ganska snart få reda på vad det är hjälten har förstått och sett. Men inte här. Här går det undan så till vida att Harry ger sig ut i Oslonatten och konrfronterar mördaren. Då börjar det helt plötsligt gå väldigt långsamt. För då följer en flera sidor lång dialog där vi får veta exakt hur mördaren tänkt och hur Harry tänkt och inte nog med det. Boken är ändå inte slut än på ett tag. Det känns som om författaren haft lite svårt för att skiljas från sin text.

Jag har ju förstått att Jo Nesbøs deckare är ganska heta nu och har hört flera som tycker att de är bra. Men tyvärr, jag blev besviken. Åtminstone på den här boken.

Andra bloggar om: Jo Nesbø, deckare