Läser i SvD att i Sverige i dag år 2008 ska ettagluttarna läsa om att pojkar är bättre på matte än flickor, om invandrarflickan i klassen som har en sträng och förbjudande pappa, om att det är den judiska pojken med glasögon som trivs bäst med en bok. Man tror inte det är sant och jag blir väldigt förvånad när jag läser att det är Moni Nilsson Brännström som skrivit boken.
På förlagets hemsida skriver hon: "När jag skrev om Moa och Mille, var min intention att beskriva en helt vanlig klass. Barnen, deras tankar, deras känslor, deras familjer finns i verkligheten."
Det är mycket möjligt att verkligheten ser ut på detta sätt men forskaren Angerd Eilard dömer ändå ut boken som olämplig och menar att den förstärker sterotyper.
Jag har inte läst boken och det är möjligt att det är som förlaget påstår att man plockat ut exemplen ur sitt sammanhang vilket ger en skev bild av boken. Men nu är det ju ändå ganska många som har reagerat och det borde ju betyda något. Kanske har man varit för ambitiös i sin iver att skildra dagens mångfacetterade samhälle. Det är i och för sig vällovligt men det är lätt att träffa fel och nu är det faktiskt 7-8-åringar man vänder sig till. Och de ska lära sig läsa, inte fundera och problematisera kring sakernas tillstånd.
17 kommentarer :
Fråga en liten, nära anhörig. Hon läste boken för några år sedan o var INTE nådig i sin kritik. Sönderrivna sidor o hopknycklade papper vittnade länge efter hennes debut som bokkritiker om bedömningen av boken. ;-)
Den tjejen är det tåga i, det har jag alltid sagt.
Jag tycker det är en väldigt konstig syn på litteratur och barn om man då hävdar, vilket jag antar, att berättelser inte ska innehålla konflikter eller personer som inte är moraliskt oförvitliga, och att varje individ ska representera ett kollektiv (kön, godkänd politisk ideologi etc). Jag tror inte att sådana böcker kommer att hjälpa barnen att lära sig läsa. Då är man tillbaka till mor ror och far är rar, men just de fraserna fungerar väl bra ur ett genusperspektiv. (Att sedan det mesta som återgetts i pressen är direkt lögnaktigt är ju en annan sak).
Jag håller med om att barnböcker inte behöver vara snälla och mesiga utan gärna får innehålla någon form av spänning - som till exempel en konflikt kan skapa. Men att ge en skev och förenklad bild av verkligheten är ju något annat. Såval, Jämo, DO som flertalet föräldrar har ju ändå reagerat starkt på boken.
Är det någon av er som nu skriver om denna bok som arbetar i skolan? Eller har erfarenhet att arbetar med boken? den kom som sagt ut 1999... några tusen barn har läst den Varför inte sätta någon riktigt duktig forskare som kan kolla med dessa elever hur skev deras värld har blivit, hur tänker de och kring sin omvärlden.
Boken är en bok bland många man läser i skolan. Böcker skall skapa dikusioner, barn tycker om att diskutera. Värdegrundsfågor skall också tas upp i skolan... även bland 7-8 åringar. Dom kan reflektera - dom ska inte matas med sanningar, för vems sanning är sanning. Hoppas att alla som nu ger sig in i debatten är med i skolans dagliga arbete med läsning, matematik och värdegrunds diskusioner. För boken är väl inte sanningen eller, kanske är det på de så vårt samhälle ser ut och inte som i bert, sune eller astrid lindgrens värld. Rektor
Detta handlar om att 7 åriga ska lära sig att läsa. Jag har faktiskt tagit del av boken för min son utsatts för den i hans skola. Jag vill ägna tid åt läsning med honom inte att diskutera dessa sneva beskrivningar som står i boken:
”Tjocka Berta” som gillar fotboll beskrivs som våldsbenägen och avvikande; Kaxig ”kolsvarte” Victor med sina ”otroliga vita tänder” som har oansvarfulla föräldrar och ligger efter i både matte och svenska fast han bor med en förskollärare; Ruben som är duktig akademiskt med saknar sociala kunskaper – typiskt mobnings offer?; flickor som förknippas med att vara dåliga i matte. Boken även beskriver hur huvudkaraktärer, Moa och Mille, åker till en flygplatsen utan sina föräldrars vetande för att säga åt Milles pappas älskarinna att lämna honom i fred. Milles mamma bara gråter. Senare blir Milles föräldrar ihop igen efter att han hamnade i sjukhuset. Hur mår barn till skilda föräldrar av detta? Ska de ta ansvar för sina föräldrars skildmässor?
I läroplan Lpo94 står det:
Sida 5:
”Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla.”
Och sida 6:
”Undervisning skall var saklig och allsidig. Alla föräldrar skall med samma förtroende kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förman för den ena eller andra.”
I princip har en läsebok en särskilt status för barn och ska den åtminstone följa läroplan vilket den här läseboken inte gör. Kom ihåg att det är 7 åriga som vi pratar om!
Författare Martin Widmark har bland andra lyckas att skriva intressanta barnböcker som inte är roligt/spännande på någons/folkgrupps bekostnad.
Om man i skolan ägnar tid åt att diskutera boken som förlaget NOK (jag har läst lärarehandling)rekommenderar så kommer det bli knappt någon tid kvar för läsandet. Så vet du vad som brukar hända? Man hoppar över diskussionerna.
"Dom kan reflektera - dom ska inte matas med sanningar, för vems sanning är sanning."
Ja, 7-8 åriga kan reflektera. Men ska diskussion utgå från sådana negativa och snäva berättelser som står i läseboken.
Om sanning: skolan har ju en värdegrund.
I läroplan Lpo94 står det:
Sida 5:
”Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de grundläggande värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla.”
Jag är inte någon van bloggare, men det här engagerar mig - så jag försöker mig på detta.
Kära ni! Hur gärna vi än vill kan vi aldrig skydda våra barn från det samhälle de lever i. Vi kan inte kapsla in dem i en vanföreställning att vi lever i den bästa av världar. Vi lever i den här världen - med dess fel och brister - och med goda samtal kan vi hjälpas åt att förbättra den.
Jag kan vittna om att sjuåringar är fullt kapabla att samtala om existentiella frågor som kärlek, vänskap, utanförskap, tillhörighet, acceptans, hänsynstagande.
Jag är själv lärare och använder Förstagluttarna sedan fyra år tillbaka. Så kloka samtal som den boken initierar, har jag aldrig fått av någon läsebok jag tidigare använt.
På köpet får jag duktiga läsare med bibehållen läslust!
Snälla ni, lita på att vi lärare vet vad vi gör! Tror ni att läkare blir lika ifrågasatta som vi i sin kompetens?
Att boken funnits i tio år och lästs av så många lärare utan att de förstått hur boken strider mot läroplanen är anmärkningsvärt. Det kan vara därför som vi vanliga och mindre omnipotenta medborgare ibland tvivlar på just kompetensen i denna grupp.
....å förresten. Låt oss leka med tanken att införa samma strikta kompetenskontroll för lärare som för läkare. Läkare kan anmälas till socialstyrelsen för att få legitimationen prövad.
Vad skulle hända om lärare kunde anmälas för åsidosättande av läroplan jämte kvackande på sidan om vetenskap och beprövad erfarenhet på genusteorins område. Vi kan hypotetiskt ana en påtaglig lärarbrist?!
En bok kan inte strida mot en läroplan. I så fall skulle all möjlig skönlitteratur för barn, t.ex. Pippi, Bullerbyn, Harry Potter - om man läser dem med era ögon - strida mot läroplanen . Ska dessa inte få användas t.ex. som högläsning i skolan?
Är det skillnad på skönlitteratur och första läseboken?
Förstagluttarna är faktiskt framtagen för att bli en läromedel (inte skönlitteratur: en stor skillnad från t ex Martin Widmarks Lasse och Maja serier). Den används av 7-8 åriga i klassrummet i skolan för läsinlärning. Det är en bok som alla elever i klassrummet är tvungna att läsa. Då måste den som läromedel leva upp till likabehandlingsplan och läroplan.
Förstagluttarna gör inte det.
Citat från likabehandlingsplan:
"Undervisning
Det är ett faktum att en del läromedel förmedlar en fördomsfull bild av
olika grupper i vårt samhälle. Det kan handla om stereotypa skildringar
av olika etniska och religiösa grupper, homo- och bisexuella personer och
personer med funktionshinder eller av män och kvinnor.
Många läromedel utesluter och osynliggör också olika minoriteter i sin skildring
av historien och verkligheten. Det kan leda till att vissa elever känner
sig kränkta. Det finns också risk för att undervisningen och läromedlen inverkar
negativt på förekomsten av diskriminering och trakasserier i skolan.
Skolan bör därför vidta åtgärder som rör både undervisningens form och
innehåll."
I läseboken beskrivs flickors beteende enfaldigt: men undantag av "Tjocka Berta" och beskrivs som våldsam.
I verkligheten är det en högre andel flickor som gillar sport (utan att vara särskilt våldsam), inte intresserar sig för kläder mm. I och med Förstagluttarna har bara en muslimsk tjej och bara en svart pojke blir de representanter för sina respektive grupper. Att ha Marjam som 7 årig med sjal på och en pappa som "bestämmer mycket" (jämförelse görs direkt med Moas mamma som "bestämmer mest"); och "kolsvarte" Victor som efterbliven och överkaxig, samt inte kan bo med hans pappa och plast-mamma, är negativa beskrivningar. Argument att sådan förekommer i samhället och är därmed en del av verklighet tar inte hänsyn till hur snävt det blir särskilt om man kommer ihåg att Förstagluttarna är läromedel: en jämförelse skulle kunna bli en klass med bara en "helt-svenskt" som råkar att ha alkoholiserade föräldrar. Det förekommer men det är knappast representativt. Andra exempel kan vara om incest, våldtäkt... Olämpligt för 7-8 åriga barn? Men det är också en del av verkligheten.
Mamma till två som läst boken: Boken är kanon, flyttade från en skola med "urtråkiga" läseböcker till Förstagluttarna och Moa och Mille och läsningen tog fart. Jag litar mer på lärare än på föräldrar och andra som rycker sker ur sitt sammanhang. Vad våra barn konfronteras med när de går förbi löpsedelarna och vad som visas på TV är något vi skall diskutera och engagera oss i. Förstagluttarna är ofarlig men inte de fördomar föräldrar pådyvlar sina barn.
En läsebok är inte en löpsedel! Förstagluttarna pekar ut barn och ger stark intryck att t ex vissa minoritetsbarn är konstiga. I skolans regi! Den beskrivar flickor, kvinnor och pojkar på ett mycket enformigt sätt.
Jag upplever att "Mamma till två" saknar tillräcklig empati att inse att vissa av beskrivningar i boken är på bekostnad av bl a minoriteter. Minoriteter också har skolbarn. I och med att vi har skolplikt ska dessa barn inte utsatts för mobbning/trakasserie av en skolbok. Skolan har faktiskt en värdegrund som är för jämställdhet och människors okränkbarhat vilket Förstagluttarna strider emot i både fallen.
Mina barn har också drabbades av boken.
Herbert, du var mig en osedvanligt otrevlig en. Du får gärna tvivla på lärarkåren men tala då för dig själv. Göm dig inte bakom några "vi"! JAG vill i alla fall inte förknippas med dina gnällande destruktiva inlägg.
Skicka en kommentar