Slumdog Millionaire

Som jag skrev för några dagar sedan så blir jag misstänksam om en film får för många Oscarstatyetter och därför hade jag inte så jättehöga förväntningar inför gårdagskvällens förhandsvisning av Slumdog Millionaire. Och då blir man ju inte heller besviken.

Filmen var underhållande och välspelad. Handlingen är väl vid det här laget bekant för de allra flesta. En ung man från slummen deltar i "Vem vill bli miljonär" och klarar till allas stora förvåning av fråga efter fråga. Jag gillar särskilt sättet filmen är berättad på. Jamal sitter i studion och varje fråga leder till en tillbakablick som förklarar hur det kommer sig att han kan svaret. På det här sättet serveras vi hela Jamals uppväxt. Det är snyggt och smart gjort.

Även fotot är snyggt och smart, men så var ju en av statyetterna filmen fick den för bästa foto. Och som avslutning - när eftertexterna rullar - bjuds vi äntligen på en äkta bollywoodsk dansscen.

Lättläst och hårdkokt

Sedan vi startade vår nya sajt www.bokstodet.se med inriktning på att hitta och presentera böcker för barn och ungdomar med dyslexi så har jag läst många s.k. lättlästa böcker (och nu menar jag inte kategorin lättläst för nybörjarläsaren). Det är främst tre förlag i Sverige som inriktar sig på att ge ut böcker anpassade för de som har problem med läsningen, LL-förlaget, Hhegas och Argasso.

Många av böckerna är riktigt bra och det går att förmedla väldigt mycket med många färre ord än vad som är brukligt i ungdomsromaner, men visst det är klart att en del nyanser och detaljer får stryka på foten i dessa böcker.

Naturligtvis handlar böckerna om allt mellan himmel och jord som böcker plägar göra. Men bland de böcker som vänder sig till tonåringarna tycker jag mig märka en övervikt av ganska hårdkokta spänningsböcker och jag undrar om det är så att förlagen ser en marknad utöver de med dyslexi eller lässvårigheter. Att man tänker att de läsovilliga [pojkarna] ska lockas att läsa genom att erbjuda dem relativt tunna spännande böcker. Det är alls inget fel i det men jag skulle önska att de läsvänliga böckerna till tonåringar varierade mer i ämnesval för jag tror inte att bara för att man är en - låt säga - 14-årig kille med dyslexi så vill man bara läsa spännande böcker om kriminalitet och gängbildningar.

När prinsessor förlovar sig

Hur?

Jo ... förlovar sig

Och hela Sverige tycks drabbas av någon slags kollektiv hysteri.
Jag hade inte alls tänkt kommentera denna förlovning men kunde inte hålla mig. Särskilt inte efter att småfnissande ha sett Aktuellt. Maken till uppståndelse får man leta efter. Såväl på den eminenta Svensk Damtidnings redaktion, som utanför slottet och i Aktuelltstudion. Men vad är väl bättre i den allmänna ekonomiska depressionen än att ha ett kungligt bröllop att se fram emot?

DN, SvD, Aftonbladet och mer bloggar

För många Oscars?

"Ok, på onsdag får vi vara tidigt ute och köa om vi ska få några biljetter till medlemsvisningen", sa sambon i morse.
"vadå?" undrade jag lite yrvaket.
"Jo Slumdog millionaire fick åtta !!! Oscars!"

En film som får ta emot så fasligt många Oscars får mig att misstänksamt rynka näsan och undra. Det brukar vara de här lite pompösa storfilmerna det regnar Oscar-statyetter över och därför blev jag lite förvånad över att Slumdog millionaire fick hela 8 statyetter. Det är inte riktigt den bild jag har av den filmen. Nåväl, vi får väl se på onsdag.

Oscarsgalan, OscarsSvD DN

Ivrig att hjälpa till

Läste en artikel i SvD om barn som hjälper till hemma och kommer att tänka på en ivrig liten gosse i min närhet. Det var några år sedan detta hände. Gossen vara bara två år och hade just flyttat in i hus i Täby med sina föräldrar och vi var och hälsade på. Det var sommar och varmt och vi satt i trädgården och funderade att det skulle vara gott med något svalkande att dricka. Den ivriga tvååringen erbjöd sig glatt att hämta och kom med en karaff fylld med vatten.

Vi fyllde våra glas men just som vi skulle börja dricka frågade tvååringens pappa var han hämtat vattnet ety han var för liten för att nå upp till diskbänken.
- Där man bajsar, svarade tvååringen med stolthet i rösten

Kulturfyran

En kulturfyra inför bokrean.

Vad betyder böcker för dig?
Böcker kan betyda många olika saker. Kunskap.Upplevelser.Nöje.Förströelse.Jobb.

Brukar du köpa böcker under bokrean?
De senaste åren har det inte blivit så mycket bokrea för min del.

Vilket är ditt bästa minne från bokrean alternativt har du något kul minne i samband med någon bokrea?
När jag nyss hade flyttat hemifrån så lusläste jag bokreakatalogerna och var uppe i ottan för att göra mina inköp. Min första bokhylla fylldes på med bokreafynd.

Vilken är den i särklass allra allra viktigaste boken för dig?
Den frågan är näst intill omöjlig att besvara. De flesta riktigt "stora" läsupplevelser ligger ganska långt bak i tiden. Kanske för att jag var mer mottaglig då. Det fanns liksom större yta för alla nya känslor och tankar att "fästa" på. En bok som gav mig många nya tankar när jag läste den som ung var Pieta av Georg Klein.

Män som hatar kvinnor

Jag hade möjlighet att gå på en pressvisning idag och se Män som hatar kvinnor. Det kommer säkert att bli (om det inte redan är) årets mest uppmärksammade och omtalade film.

Var den bra? Jag vet inte riktigt. Den var absolut inte dålig men det är inte en film som berör eller engagerar mig särskilt mycket. Den var kul att se. Absolut. Välgjord och välspelad. Noomi Rapace är Lisbeth Salander. Ja faktiskt, det trodde jag inte riktigt men det tycker jag och Michael Nyqvist funkar bra som Micke Blomkvist. Den enda som inte fungerar alls är Lena Endre. Hon är inte och kommer aldrig att bli en trovärdig Erika Berger men som tur är så är hon bara med några minuter i början och i slutet av filmen. Enligt obekräftade rykten så är hon ganska hårt bortklippt.

Filmen är väldigt trogen mot sin bokliga förlaga men naturligtvis har man varit tvungen att utelämna mycket. Jag som har läst alla böckerna fyller säkert i ur minnet och skapar mig en bild av personerna och skeendet som kanske inte egentligen finns med på vita duken. Det skulle vara kul att höra vad de som inte läst boken tycker om filmen.
Bloggat om Millenium, Män som hatar kvinnor, Stieg Larsson

Grattis Barbro Lindgren

Barbro Lindgren fick idag ta emot regeringens medalj i guld av åttonde storleken av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Barbro Lindgren säger att det här är hennes första medalj och att hennes pappa säkert hade varit stolt och glad om han hade levt. Och visst såg hon lite stolt ut själv också och det har hon all anledning att vara med det gedigna författarskapet i bagaget. Hon har väl fått i stort sett alla priser man kan få och i år har hon chans på ytterligare ett prestigefyllt sådant då hon är nominerad till ALMA-priset.

Skumtimmen av Johan Theorin

Den här boken är spännande som en thriller har en deckares bladvändarupplägg samtidigt som den berättar en ledsam historia om sorg, hämnd och vinningslystnad.

En dimmig sommardag på Öland i början på 70-talet försvinner Julias sexåriga son Jens spårlöst. Tjugo år senare får Julias pappa en barnsandal skickad till sig i ett kuvert utan avsändare. Sandalen är misstänkt lik den Jens bar vid försvinnandet och detta blir upptakten till att hemligheter ur det förflutna börjar göra sig påminda.

Johan Theorin väver ihop sin berättelse där skeenden från olika årtionden samverkar för att alla mötas och få sin förklaring i bokens nutid. Det är rasande skickligt gjort och det finns en ton i Skumtimmen som påninner lite om Ajvides bok Människohamn. Det är väl framför allt vemodet och ekot från det förflutna jag tänker på.

Konst eller bara konstigt?

Man skulle kunna säga att det görs en del konst-iga saker på konstfack. En elev spelar psyksjuk som ett led i sitt examensarbete. En annan elevs examensarbete består i en film som visar hur en t-banevagn blir vandaliserad och nedklottrad med graffiti. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om dessa båda tilltag och jag har inte heller sett något av dessa verk. Men ändå, det kan inte hjälpas att jag lutar åt att tycka att det känns lite väl spektakulärt. Mer spektakel än konst alltså.

Att spela psyksjuk är väl inte brottsligt så vitt jag vet (möjligen kan det klassas som förargelseväckande beteende) men vandalism är faktiskt en brottslig handling. Sedan kanske det ändå finns fog för att kalla det konst eller ett konstnärligt uttryck. Diskussionen om hur mycket konsten ska provocera och var gränsen går och om det finns någon gräns. Det är säkert en evig diskussion. Men jag tycker att bloggaren Viktor ställer en mycket relevant fråga när han undrar om allt som är konst nödvändigtvis är försvarbart?

SvD 1, 2, 3 DN 1, 2

Fredagstårta

Utan att nämna några namn kan jag ju bara berätta att idag fick vi upp en tårta till jobbet från ett förlag som var tacksamt för att vi sålt så bra av deras böcker. Ingen nämnd och ingen glömd alltså. Men ett litet tips bara ...

Jag är grön och gul

Nu har hela Barnens Bokklubb varit på färganalys. Inte för att se vilka färger som passar bäst på oss utan för att se hur vi passar ihop med varandra. Vi fick alla ett kort med färgstaplar som visar "hur vi är" och nu springer vi runt och jämför kort och staplar med varandra.

Analysen är en slags kommunikationsanalys som kan användas för att förstå och beskriva mänskligt beteende och bygger på William Moulton Marstons forskning. Man fick gradera olika drivkrafter och bedöma vad som stämde mest respektive minst in på sig utifrån olika påståenden. Och utav detta blev det inte bara ett kort med staplar utan ett helt häfte om hur jag är och fungerar i olika sammanhang. Ganska intressant men också lite knepigt. En del stämde riktigt bra och en del mindre bra men mycket av det som sägs är ganska allmängiltigt som man med lite god vilja kan applicera på sig själv. Lite som horoskop.

Förhandsbeställa och förhandsboka

Jag har lite svårt att förstå vitsen med att förbeställa en bok. Jag fick just ett mejl med erbjudande om att förbeställa Stephenie Meyers nya bok i Twilight-serien. Det är klart att jag förstår att det här är ett smart led i marknadsföringen. Liksom detta att haussa släppdatumet som ju är en förutsättning för att kunna locka med förbeställning. Men märkligt ändå att genomslagskraften blivit så stor. Jag menar, det är ju inte så ofta en bok tar slut. Och gör den det och det fortfarande finns efterfrågan lär den ju tryckas i ny upplaga.

I gårdagens tidningar såg jag stora annonser om att förboka biljetter till Män som hatar kvinnor. Samma sak där. Populära filmer brukar gå tillräckligt länge på biograferna för att alla ska hinna se dem så risken att bli helt utan biljett är nog minimal.

Men vi människor verkar väldigt ivriga på att var först.

Hyvä!

Efter lite småstrul som allmän datatrötthet, serverseghet och omotiverade - icke önskade - utflykter till någon tysk Madonna-sajt lyckades sambon ändå till slut införskafa biljetter till Madonnas konsert i Helsingfors.
Andra bloggar om: Madonna Press: Aftonbladet, SvD

Bokus hade dålig koll på sortimentet

Man kan fråga sig om det egentligen är så bra att nätbokhandlarna är så ivriga att ha största möjliga sortiment. Dels blir det ju onekligen ganska svåröverskådligt för oss konsumenter men detsamma verkar också gälla för inköparna. Nu senast visade det sig att Bokus hade ett trettiotal titlar i sitt sortiment som var antisemitiska och/eller skrivna av förintelseförnekare. Nu har man plockat bort dessa titlar och säger att man ska se över sina rutiner och det är nog bra det. För även om man vill få in så mycket böcker som möjligt i butiken kan det ju vara bra att man vet vad man säljer.
DN, SvD, SvB

Man undrar ju

Här ska man dissa en bok inför kollegerna. Eller åtminstone förklara att man inte tycker att den är helt lyckad, att den ska föreställa vara rolig men mest blir flamsig. Så man drar handlingen i korta drag.
Och vad händer?
Jo kollegerna börjar först fnissa försiktigt för att - ju längre in i återberättandet jag kommer - skratta alltmer högljutt.
Då undrar man ju.
Är jag väldigt bra på att berätta en historia?
Eller är jag väldigt dålig på att övertyga?

De välvilliga

Nu har jag tillbringat flera veckor och 900 sidor tillsammans med SS-officeren Max Aue. En inte helt angenäm upplevelse men intressant. Det jag talar om är naturligtvis Jonathan Litells bok De välvilliga. Torrt och sakligt redogör Max Aue för sina förehavanden under andra världskriget. Han följer fronten österut för att delta i organiserandet av de ockuperade områdena. I arbetet ingår att ta itu med partisan- och judeproblemet (=lika med iordningställa massavrättningar). I den mån Aue opponerar sig mot avrättningarna gör han det utifrån ett effektivitetsperspektiv - han ifrågasätter det rationella i att slösa resurser på att jaga och avrätta den judiska befolkningen - och inte av medkänsla eller humanitära skäl.

Texten är kompakt och läsningen blir stundtals nästan outhärdlig. Särskilt tiden i Stalingrad skildras så skoningslöst närgånget att det gick under huden på mig och gav mig mardrömmar (jo det är faktiskt sant). Men bitvis blir också textmassan just en textmassa. Det är den ingående beskrivningen av den nazistiska byråkratin med alla dess intriger. Där tappar jag intresset. Där känns det som om författaren vill glänsa lite för mycket med sin kunskap i ämnet, men denna invändning är egentligen av mindre betydelse.

Om Aues berättarröst var torr och saklig i början av boken så blir hans redogörelse mer och mer osammanhängande ju närmare slutet vi kommer vilket förstärker känslan av apokalyps i krigets slutskede.

På ett till synes kyligt sätt lyckas Litell verkligen skildra krigets fasor och även om detta är en fiktion känns det som om det ger en sann bild inifrån det sönderfallande tyska riket.

Cabaret

Min mamma brukar antingen få böcker eller teaterbesök i present av mig. Nu i helgen var det dags att leverera en sådan present i form av att se Cabaret på Stockholm stadsteater.

Men njaee, jag lät mig inte övertygas. Jag tycker att det hela var både ointressant och konturlöst. Rikard Wolff var en ovanligt blek och väldigt trött konferencier och Helena Bergström var för mycket ... Helena Bergström för att någonsin bli Sally Bowles. Däremot tycker jag att Johannes Bah Kuhnke var en riktigt bra Clifford.

Första gången jag såg Cabaret på scen var någon gång på 80-talet. Det var Georg Malvius uppsättning på Oscars i Stockholm och den grep mig otroligt starkt. Och fast det är så många år sedan får minnet av den föreställningen denna uppsättning på stadsteatern att te sig som en synnerligen blek kopia.