Carin Göring skriver hem

Den har legat ganska länge på mitt nattduksbord och jag har läst lite nu och lite då och med ganska långa mellanrum. Carin Göring skriver hem är på många sätt fascinerande läsning men tyvärr lite seg och omständlig. Björn Fontander har ett väldigt träaktigt språk och allt som oftast irrar han fram och tillbaka såväl i tidslinjen som i sina resonemang och kommentarer, vilket gör texten onödigt svårgenomtränglig emellanåt. Även de många långa utdragen ur Carins brev blir lite tjatiga att läsa.

Ändå är det genom Carins brev [främst till sin mamma] historien blir närvarande och vi lär känna henne. Hon framstår som en egoistisk och på många sätt omogen kvinna. Breven upprepar sig ofta. Det handlar mycket om hur mycket hon längtar till Sverige, saknar sin mamma och sin son. Hon tycker ofta synd om sig själv och verkar helt oförmögen att se att en del av de motgångar och svårigheter som drabbar henne är följden av hennes egna val. Samtidigt tycks hon ha en oerhörd förmåga att få folk att dansa efter hennes pipa. Bokens intressantaste delar är när hon beskriver nazismens första stapplande steg. Från den misslyckade ölhallskuppen då hon och Herman tvingades i landsflykt och fram till Herman fick ta plats i riksdagen. Hon var fanatisk nazist och skrev om Hitler som en frälsare. Carin Göring dog 1931 så så vi vet ju inte hur stor hennes medverkan hade blivit. Men klart är att hon fram till sin död var en entusiastisk anhängare och även omfamnade nazisternas antisemitism.