Låt mig presentera herr Kattzon

Nu är jag en gång för alla en inbiten kattmänniska [vilket fånigt uttryck egentligen, men nåväl] och därför kanske aningen partisk. Men jag har blivit väldigt charmad av Sam Lloyds böcker om Herr Kattzon. En ganska sur katt. Precis som katter plägar vara när något inte faller dem i smaken. Vilket händer ganska ofta.

I första boken längtar han efter äventyr. Han vill inte alls nöja sig med att vara hemma och gosa med flickan han bor hos och som älskar honom mest av allt på jorden. Så han ger sig ut på sitt äventyr och det är härligt till att börja med. Men han inser ganska snart att det är tufft där ute. Ingen som ger honom mat. Ingen som myser med honom och ingen varm vrå att kura ihop sig i. Lyckligt hemma igen inser han att han nog älskar flickan också.

Andra boken börjar bra. Allt är frid och fröjd. Men så kommer flickan med en överraskning. En kattunge. Det är inte en överraskning i Kattzons smak. En liten näpen sak som inte låter honom vara i fred. Här går det lätt att dra paralleller med att få ett syskon. Men i båda böckerna är Kattzon ändå väldigt mycket katt, väldig på pricken tecknad vad gäller kroppspråk och mimik.