Det är inte så ofta man läser en bok där man inte alls kan sympatisera med huvudpersonen. För även i böcker där denne begår omoraliska eller rent brottsligga handlingar brukar författaren på något sätt beskriva han/henne på ett sätt som gör att man ändå får någon liten förståelse för personen i fråga. Eller åtminstone kan känna en liten gnutta sympati. Så var dock inte fallet när jag läste John Lapidus De modlösa. Jag vet inte om Lapidus medvetet gjort sin huvudperson - Erik Holmberg - så egenkär och hopplöst kompromisslös och fyrkantig. Eller om vi helt enkelt har diametralt olika syn på saker och ting. Att sedan boken är ganska tjatig med långa utläggningar om Eriks politiska åsikter gör inte saken bättre men jag har lite svårt att avgöra om jag ogillar boken på grund av att jag blir så trött på denne huvudperson.
Erik Holmberg arbetar på Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua. Boken börjar lovande. Den ger en levande skildring av Nicaragua och en intressant bild av spelet bakom Sveriges bistånd till landet. Men ganska snart blir det tjatigt att läsa om den självgode och kompromisslösa Erik och jag tröttnar. Att boken sedan innehåller spänningsmoment i form av en svartsjuk äkta man och en illegal avlyssning räcker liksom inte.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar